Upp för att hämta luft.

 
Trött gubbe som söker insikt.
 
Man skulle vilja berätta någonting. Man skulle vilja förmedla en känsla. Man skulle vilja säga något av värde. Men det är märglöst och blekt för tillfället. Finns inget att förtälja. Tröttare än tröttast släpar man sig fram mellan punkt A och punkt B. Det vill sig inte med något kreativt tankearbete. Kroppen har gått över i ett tillstånd där överlevnadsinstinkten klart överskuggar behovet av att uttrycka sig. Waldestål trampar vatten.
Men det är så det är. Man lever en månad och går in i ett själsligt undantagstillstånd resterande elva.
 
 
Det är fan så torftigt men naturen måste ha sin gång, som flicka sade och köpte sig en gurka av större modell. (Buskis.)
 
 
Man omvärderar saker och ting när hösten står för dörren. Man kommer till insikter. Det leder sällan någonvart (för mig) men det gör saker och ting lättare att hantera när man trots allt anstränger sig för att skapa imaginära utvägar. Man fantiserar och man drömmer. Man försöker hitta alternativ. Det är lite som när man var junior och satt med penna och ritade sig ur labyrinter som fanns i och på de flesta barnvänliga serietidningars pärmar och mittuppslag. Man satt med tungan utanför munnen och drog sakta den söndertuggade blyertspennan framåt för att med hjälp av ett darrigt streck skapa en framkomlig väg. Visst kommer ni håg? Men när jag tänker efter så brukade jag fuska. Jag började...nä, jag minns fel helt och hållet. Man började utanför labyrinten och tanken var att man skulle ta sig in i mitten, inte ut från mitten som jag trodde. Ja, där ser man. Man minns så lite och det lilla man minns visar sig ofta vara fel. 
 
I vilket fall som helst vill man bryta ny mark när höstvindarna börjar blåsa löv utanför fönstret. Det vill man oavsett hur det är med minnets basala funktioner. Man vill bli en bättre människa. Man vill ha förändring. Jag har exempelvis funderat på det här med alkohol. Jag har ett komplicerat förhållande till alkohol vid festliga tillfällen. I grund och botten tror jag att det har att göra med att jag alltid har varit blyg. Försiktig och obekväm i sociala situationer. Alkohol gjorde mig mer bekväm. Med alkohol i kroppen tog jag för mig på ett sätt som dittills varit mig främmande. Men jag var alltid rädd att effekterna skulle avta innan kvällen var till ända och därför utvecklade jag vid dessa festliga tillfällen ett mindre smickrande behov av att överdosera. Överdoseringen ledde i sin tur till att jag ofta blev en lallande dåre utan förmåga att verbalisera minsta teori eller tanke. Jag blev en osympatisk jubelidiot som lätt kunde tas för valfri primat i djungelmiljö. Under någon timme var Waldestål spirituell, överdådig och underhållande för att därefter glida in i en mänsklig gråzon. Ungdomssynder kan man tänka, men det har hängt med (vilket naturligtvis kan förklaras av att jag fortfarande är lika osäker och blyg) och för en fyrabarnspappa som snart fyller fyrtio är det ett mer än diskutabelt beteende. Ingen festlig kille att ha på fest, liksom. Mer en apa som har rymt från sin bur, liksom.
 
Det är inte så jävla charmigt med äldre män som står och dreglar utan koll på väderstrecken. Jag menar, jag är ingen korkad kille. Om jag är på det humöret skulle man till och med kunna karaktärisera mig som, om inte begåvad så i varje fall medelbegåvad - och det är synd att man ska framstå som raka motsatsen bara för att man lever kvar i gamla villfarelser. Jag gör mig, blyg eller ej, bättre med en nykter profil och ett fungerande tal. 
 
Jag är trött på alkohol. Jag blir bara trött av alkohol. Jag är trött på den jag blir av alkohol. Alkohol tar betydligt mer än den ger. Den är en relativt trist och sorglig företeelse. Ska hålla upp ett tag. Kanske längre än så. Ska se om jag blir en bättre människa. Måste börja förändra och varför inte börja med sig själv. Jag kanske skriver en roman på kuppen. Jag kanske börjar dansa balett. Jag kanske inte gör någonting. Vem vet. Det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man agerar.

Jorå.

Så är det mä att.
 
Katten Bill mår för övrigt bättre. Vandrar runt området som den kung han tror han är. Man skulle nästan kunna misstänka att han har tagit sig en jamare. (Göteborgshumor. Förlåt.) 

God natt.



 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0