Titta på tv.

Det här att man dryga trettio år efter man först gjorde det återigen sitter och ljudar och gissar namn när man tittar på "Fem myror...", det torde innebära att just det programmet är tämligen genialt.
Annat än Nickelodeon, det. Nickelodeon suger apgenitalier.
Till och med mina barn har börjat inse att det är så det förhåller sig.
Att Nickelodeon stinker gorillaskrev, vill säga. Det tycker jag är bra gjort av mina barn.
Hurra för mina barn!

Hurra! Hurra! Hurra! 

Nu tittar jag på maraton. Ser jobbigt ut. Jättejobbigt, faktiskt. Jag skulle nog hänga med relativt bra de första två milen, sedan skulle jag antagligen få problem. Mina svaga nerver skulle spela mig elaka spratt, är jag rädd.
Klarar inte av att bli jagad. Blir skärrad när jag leker "tafatt" med barnen. Obehaglig känsla att ha någon efter sig på det viset. Kolla sig över axeln hela tiden. Usch...
 
För jag vet precis hur loppet skulle utforma sig: jag skulle ta ledningen direkt och de andra skulle få jaga efter i ett okontrollerat drev. Trampet av joggingskor som slår mot asfalt bakom sig. Tung andhämtning, saliv på hakan och ångest.

Nä, jag tänker inte springa maraton. Det verkar skrämmande. Waldeståls yngste pojk säger tack, men nej tack.
Det får ni acceptera. Det måste ni göra. Jag ber er: respektera min integritet.
Tack på förhand.

Har dessutom svårt för själva tävlingsmomentet. Ser ingen tjusning i att mäta krafter med andra. Mjölksyreframkallande kamp är ingenting för mig. Orkar inte inte pressa mig själv längre än till kylskåpet.
Det finns så många andra, mindre ansträngande sätt, att må dåligt på.
 
Med det sagt vill jag ändå framhålla att med min kondition vore jag ett hot mot vilken väldselit som helst.
Som jag är ute och kraftgår, liksom. Nästan varje dag, liksom. Elljusspårets överman, liksom.

Det är jag, det.

Inte. 

Men ändå.

Amen.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0