Att resa i tiden.

 
Pappas gamla domarklocka. En klocka av märket Mentor. Hittade den ikväll. Ungarna har använt den i OS-inspirerad springlek utförd i kompakt augustimörker. Den väcker minnen. Jag fick själv använda den när jag var liten. Fast under stränga förmaningar och upprätthållande av strikta regler. Jag fick inte förstöra den. Jag var tvungen att vara försiktig. Och det var jag. Oftast. Den fick agera tidskontrollant vid många fotbollsmatcher på Vegbyvägens lutande gräsmatta.

Pappa var en bra domare. Men han var hetlevrad. Lite för eldfängd för att avancera i systemet. Han accepterade inget tjafs. Han bestämde. Ryktet spred sig om den smått arroganta domaren från Moheda. Det låg honom i fatet. En domare ska verka men inte synas. Pappa syntes och hördes. Det var inte att rekommendera om man ville klättra i divisionernas siffersystem.
 
En gång gick han på linjen när Öster mötte West Ham på Värendsvallen. En vänskapsmatch i sommarens sista skälvande minut. Han brukade berätta om det engelska lagets väldiga kapten och om hur kaptenens stora hand svalde hans när de hälsade innan avspark. Han berättade att han inte tvättade sig på flera veckor efteråt eftersom han inte ville förstöra illusionen av att vara en aktör på de stora arenorna med något så simpelt som tvål.

Min älskade pappa. Jag saknar hans historier och små anekdoter som berättades så fort han kom åt. När han var i livet blev man en smula trött och tänkte "inte en gång till", man himlade lite med ögonen när de kom på tal... 
 
Men nu...nu tåras ögonen bara jag tänker på hurusom pappas lilla hand försvann i den engelska kaptenens.
 
Herregud, vad jag saknar min lilla pappa. Ibland blir det mig övermäktigt. Snart är det fem år sedan han gick bort. Den artonde augusti är det fem år sedan. Overkligt. Tiden går. Saknaden växer sig annorlunda. Den tar sig andra uttryck. Men den biter sig fast.
 
Klockan finns kvar. Vi hittade den i ett skåp. Den har kommit till användning. Pappas domarklocka tickar på.
Jag har förmanat mina barn att vara försiktiga: "Akta farfars klocka! Var försiktiga! Den är värdefull!"
 
Jag låter precis som han. Jag låter precis som min älskade pappa. Jag återfinner hans röst och förmaning och det gör mig mycket stolt.
 
Puss på dig, lilla pappa.
Vi är rädda om klockan.

Vi lovar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0