Svart på vitt: Gubben blommar.



Här sitter jag och har som en blomma på huvudet. En lila plym som står som en indianfjäder i nacken. 
Ser både konstigt och mysigt ut.
Bock med örtagård på huvudet.
Vågar jag påstå att jag är fin?
Ja, det vågar jag. Tycker vi är fina allihop. 
Jag har en fin familj. En bra familj. En av de bästa, faktiskt.

Kul att jag ser pigg ut, förresten. Det är man inte van vid att se. Ledigheten har gjort mig gott. Jag har sovit ut. Äntligen. Ser inte ut att vara en dag över trettioåtta till skillnad från de bleka nittio som jag brukar ikläda mig under det grymma vinterhalvåret.
 
Passa på, gott folk, att titta på mig i den här barntillåtna versionen.
Snart faller arbetsbilan över Waldestål och han återgår till att vara ett Frankensteins monster med insjunkna kinder och hålögd blick. 

Usch.

Men än så länge blommar jag i familjens trygga famn. Jag är en vacker gosse med prunkande huvudbonad. En lila. Så det kan bli. Underliga äro Herrens vägar. Sannerligen.
Mitt bland sina älskade familjemedlemmar sitter Waldestål och skjuter skott från skalpen. Kan det vara den regniga sommaren? Ingen vet. Och det spelar heller ingen roll, ty vi är alla nöjda med resultatet.
 
Gott så.
 
Här nedan ser jag lite konstigare ut. Som om jag är ifärd att planera fanstyg eller något annat småkriminellt. Kille förvarad på institution, liksom. Opålitlig och allmänt obegåvad. En lömsk kille på ankarlös och ansvarslös drift i tillvaron.
 
Men det är jag inte. Jag är en lyckligt lottad och snäll gosse med fötterna fast förankrade i ett väl fungerande familjeliv. Jag är bara lite förvånad över att min svåger Paul lyckades knäppa av en bild med kameran på rätt håll eftersom han är ungefär lika teknisk som jag, fast lite mindre, om ni förstår vad jag menar, vilket ni naturligtvis gör då ni med all säkerhet är mycket mer begåvade än vad jag och Paul mäktar med att visa upp tillsammans...

Jodå, så är det med att. Så är det och så har det alltid varit. Jojomen...

 
 
Nähä. Dags att gå till ro och vila. Det är nämligen en stor dag imorgon. Yngsta dottern fyller tre och vi tänker fira tilldragelsen med all tänkbar pompa och ståt. Blommor behöver vi dessbättre inte köpa eftersom de numer växer fritt på min skalliga skalle. Både billigt och praktiskt. En smålännings våta dröm.

Tack för ordet.

Väl mött och på återseende.

 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0