Matmissbruk.

Igår kände jag mig som Plura. Så som Plura är i nuvarande variant.
Lite uppsvälld och andfådd, liksom.
Hade på mig min (enda) sommarskjorta och gick och småpustade för mig själv och för alla andra som råkade komma i min väg.
 
Det är det här med mat. Jag gillar mat. Men det är en komplicerad relation. Jag är ingen finlirare som i verbets ädlaste bemärkelse njuter av maten, utan jag kastar gärna i mig största möjliga mängd på minsta möjliga tid.

Det är något ursprungligt som gör sig gällande. Det gäller att stoppa i sig så mycket man kan så länge det finns. Det handlar om en överlevnadsinstinkt som gått fullständigt överstyr.

Jag är exempelvis en kille som under inga som helst omständigheter kan hantera bufféns löfte om att jag får äta precis de kvantiteter jag vill. Jag tar det bokstavligt och inte sällan får man köra hem mig i skottkärra eftersom mitt intag berövat mig mina kroppsliga funktioner.
 
En gång åt jag buffé med sambon. Vi var själva (det här var längesedan, när vi fortfarande hade möjlighet att kalla in barnvakter under fanan) och på en restaurang någonstans i Växjö stod det en buffé uppdukad.
Jag var där. 
 
Jag kom, jag sågs, jag åt.
 
Nästan ihjäl mig. Tre-fyra rågade tallrikar med sockrig efterrätt därtill. Jag blev som förlamad. Kunde inte röra mig. Fick kraftig värk upp mot högra axeln. Sambon (som var gravid i åttonde månaden) fick nästan bära mig till bilen där jag omedelbart föll i en dvala som varade i fyra dagar. Kroppen stannade upp. Den tog semester. Den dukade under. Buffén tog nästan kål på mig. Den höll på att bli Jonas sista frestelse.


Men va fan, har man betalat så har man och man vet aldrig när man får äta härnäst.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0