Låt bli min katt.

 
Någon annan katt har bitit min katt. Jag uppskattar inte tilltaget. Min katt tar sig fram på tre ben och det fjärde uppvisar betydande svullnad. Det här innebär antagligen att jag måste åka till veterinären med min katt i morgon. Min katt tycker inte om att åka bil. Han tycker heller inte om att åka till veterinären. Jag tycker inte om att åka till veterinären. Min hypokondri är så omfattande att jag blir skakig till och med på ett veterinärkontor. Veterinären kanske misstar mig för patient, kattlikt smidig som jag är. Underligare saker har skett. Har jag hört. Inte.
 
Veterinären vill ha stora summor för sitt arbete. Jag är snål och gråter vid kronors överlämnande. Mitt undermedvetna kanske säger åt mig att lämna plånboken hemma och vad gör vi då? Hur reder vi ut en sådan situation, veterinären och jag? Kan han skicka faktura eller får jag arbeta av skulden genom att rengöra använda kirurgiska instrument? Blotta tanken får mig att rysa. Tål inte blod. Måste således komma ihåg att inte glömma plånboken. 
 
Jag tycker inte om att köra bil med min katt i bilen. Han låter som en skrikande bebis och det distraherar mig. Jag är en tämligen usel bilförare redan innan och ljudet av en skrikande bebis (som är en katt) i baksätet förbättrar inte mina begränsade egenskaper när det kommer till att framföra fordon på allmän väg.
 
Därmed hamnar vi inför en överhängande risk att jag kör av vägen och då står min arbetsgivare utan min oersättliga spetskompetens. Min spetskompetens!
Så kan vi inte ha det. Att min kompetens försvinner, menar jag. Det vore djupt olyckligt.
 
Det här är alltså ett problem. Ett stort problem. För mig, för katten, för arbetsgivaren - men kanske framförallt för min äldsta dotter som blir orolig och nervös när katten mår dåligt, och det gör i sin tur mig orolig och nervös till den grad att jag börjar hyperventilera. Den där katten betyder oerhört mycket för henne (och mig) eftersom han kom som gåva efter det att hennes diabetes debuterade. 
 
Jag skulle vilja be alla katter i kvarteret om en liten tjänst:
 
Snälla ni, låt bli min katt. 
 
Det är väl inte för mycket begärt, va? Låt bli min katt och ge er på någon i er egen storlek istället, era förbannade delinkventer. Det är inte renhårigt eller reko (gubb-adjektiv) att ge sig på min lilla katt. Det är inte förenat med sportsmanship och rent spel. Ni är inte tuffa om ni tror det, bara elaka och otäcka.


Ni borde vara mer som Thomas O´Malley. Lite skönt avslappnade och jazziga. Coola katter, liksom. 
Ingen snubbe som vill vara katt i det här kvarteret som ni håller på. Se allvaret. Lägg ner och lägg av.
Dra in klorna och spinn en låt istället.

Låt bli vår Bill. Kattdjävlar.


 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0