Krönika: Livets rätta konsistens.

 

Jag tycker mycket om broccoli (Brassica oleracea italica). Jag, Jonas Waldestål (Absolutos idiotus), gör verkligen det. Det är en alldeles förtjusande, grön liten gynnare. Omsorgsfullt behandlad och rätt tillagad är den smaragdfärgade regnskogskopian för gommen vad tonic är för gin: de utgör en himmelsk förening. Men i händerna på en vårdslös mathaverist kan den lätt förvandlas till en smaklös, svampig klump som genom sitt misshandlade väsen garanterar ordentligt menade uppstötningar hos den som haft oturen att bli bjuden till bords.

 

Allt beror alltså på hur man närmar sig produkten. Om man använder sig av rätt metod, utförd efter korrekta anvisningar, går det uppenbarligen att lösa tillvarons mer problematiska frågeställningar utan att förlora vare sig smak eller konsistens under processen. Broccoli (Brassica oleracea italica) som metafor för livet, Jonas Waldestål (Absolutos Idiotus)? Ja, va fan, varför inte.

 

Men sorgligt nog jag är utomordentligt dålig på det där. Det där med att lyckas följa det noggrant nedtecknade livsreceptet till punkt och pricka utan att blanda i de avvikande ingredienser som kommer att förändra soppan till det sämre. Jag tillåter mig väldigt sällan att ta den enkla vägen ur vardagligt uppkomna situationer. Mitt behov att förstora petitesser är ohyggligt och när det kommer till att hänge sig åt meningslösa grubblerier är jag en svårslagen mästare. Katastroftankens främsta fanbärare, det är jag det. Ständigt beredd med flytväst, ficklampa och strålningstäta konserver, slarvigt staplade i överpackad ryggsäck står jag och stampar i orolig väntan på världens sista, avgörande härdsmälta. Kan det gå åt helvete så gör det naturligtvis det – och säkerligen med besked. Så lyder min övertygelse. Tjernobyl var ett myggbett på en elefantröv i jämförelse med de apokalypser jag kan fantisera ihop under ett snabbt överstökat toalettbesök.

 

Jag skulle kunna ge de miljoner jag inte äger för att under blott en dag, utan ett skuggande moln på himlen, sorglöst (likt Titanic...) få stäva fram i lugna farvatten med inga andra tankar blixtrande i hjärnbarken än var de bägge pråmarna till fötter ska styras härnäst.

 

Men när jag nu har en av de där dagarna då tvivlet hotar koka broccolin till mos, så brukar jag framåt kvällen ställa mig och betrakta fyra små underverk som sover i sina kantstötta IKEA-sängar. I deras lugna andhämtning hittar jag den rätta rytmen. Där får jag bevisat för mig att ibland lyckas även jag hitta den avundsvärda balansen i ett livsviktigt recept. När det handlar om att tillreda små barn är jag nämligen en mästerkock som utan ansträngning lyckas koka sin broccoli till perfektion.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0