Krönika: I min spegel.

 

I går kväll tittade jag mig i spegeln och såg själve fan. Jag såg själve fan och hans namn var Jonas Waldestål. Jag stod på min kammare i valet och kvalet mellan två dåliga idéer när en tredje plötsligt tändes och satte mina fötter i rörelse med oväntad fermitet. Snabbare än snabbt for jag nedför trappan med den ljusa ingivelsens 100-wattare blinkande som ett varnande blåljus över den skalliga skallen. Under språngmarschens slutskede klarade sig Waldestål med nöd och näppe ifrån ett besök på akuten när han genom ett dödsföraktande hopp tog sig över den barnsäkra grind han redan glömt att han hade stängt på vägen upp.

 

Det allt annat än smidiga hoppet ledde till att jag hamnade i knästående parterr, och när jag under svordomar och andra barnförbjudna förbannelser tog tag i hallbyråns melerade överdel för att komma på benen, fick jag syn på något vedervärdigt. I den spegel som ständigt är fläckad av kladdiga, nyfikna barnfingrar och som med sin tvivelaktiga patina är kronan i hallens haltande möbelverk - stirrade jag rakt i anletet på en för mig okänd varelse. Där uppenbarade sig ett monstrum. Ett av den dömande gudens mer suspekta projekt, förfärdigat i en handvändning en surmulen dag då allt gick snett och överstyr för vår herre. Min fantastiska idé var som bortblåst och värre ändå: det var uppenbarligen jag själv som hålögd stirrade tillbaka från spegelns flottiga yta - och jag såg tveklöst ut som inget mindre än fan själv.

 

Med tilltagande ålder slutar man titta sig i spegeln. Det finns liksom ingen anledning att med en dåres envishet studera det dagliga förfallet. Man undviker mer än gärna alla tecken på att bäst före datum passerats. Kroppen blir en provkarta på ägarens slarv med kost, motion och positiva målbilder. Jag minns att jag i min pura ungdom långa stunder kunde stå och föra samtal med mig själv framför spegeln. I skuggan av höjda ögonbryn och vardagligt kallprat förlorade jag mig i undersökningar av varje omöjlig tendens till skönhet. Det gör jag inte längre – långt därifrån. Spegeln ger mig inga svar, den väcker bara obekväma frågor.

 

Men jag tror mig ha funnit lösningen på problemet och det stavas kändis. Jag ska bli kändis. (Eller kanske rentav drottning? Är det möjligt?) Något underligt händer nämligen med ansiktet när det blir allmänt bekant. Det föryngras avsevärt. De levande bevisen uppträder innanför televisionens ramar närhelst du slår på din platta dumburk. Genom ett trollslag har hängiga kinder blivit strama och släta som aprikoser. Bekymmersrynkade pannor har blivit spända som segel i full storm. Smala läppar har blåsts upp till skrämmande volym. (- Vad sjunger tanten om, pappa? - Jag hör inte min son, tantens läppar är i vägen...) Ibland kan man undra om inte någon sålt sin själ i utbyte mot evig ungdom och en tunna nervgift. Kanske såld till själve fan? Ja, fan vet och enligt min medfarna spegel är det dessvärre faktiskt jag.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0