Krönika: Ett föredömligt uppträdande.

 

I söndags återuppstod jag från min hopplösa skönhetssömn på andra våningen och tog mig stapplande ner till den första där alla mina oförklarligt morgonpigga barn redan satt uppradade i soffan. De satt klistrade framför något tv-program där tecknade figurer hysteriskt sprang fram och tillbaka över skärmen i försök att vara underhållande med hjälp av höga skrik och atonala skrän. Det här är en stressframkallande form av underhållning jag personligen håller lika högt som vinterkräksjuka, men som av outgrundliga anledningar tilltalar vår uppväxande generation i en sådan utsträckning att den i stort sett förkastar alla andra, mer sansade, varianter av barnvänlig tv-produktion. Jag avskyr det, och så snart signaturmelodin till något av de här djävulska programmen basuneras ut och fyller vårt lilla hus med förebud om det elände som komma skall, drabbas jag av allergi och kliande utslag i kroppsliga regioner jag inte trodde fanns. Det är således ett vedervärdigt fenomen som jag försöker bekämpa med alla till buds stående medel.

 

Just den här söndagsmorgonen kände jag mig särskilt stridslysten och upplagd för pedagogiska motangrepp. Jag tänkte att här måste jag sätta hårt emot hårt, här måste jag ge de stackars barnen andra, mer intressanta, alternativ än vad dagens tv förmår erbjuda. Utan att ägna saken vidare planering gömde jag mig bakom dörrposten, sträckte ut mina rostiga lemmar så att det knakade i lederna, värmde upp tungan och käkmusklerna och inväntade det absolut rätta ögonblicket. Inget fick gå fel. Jag avvaktade och på sekunden gjorde jag så min överraskande entré. Endast iklädd sladdriga boxershorts trippade jag ut mellan tv:n och de svårt chockade barnen och medan de förgäves försökte kväsa de kväljningar som den plötsliga åsynen av min blekfeta uppenbarelse fört med sig, lyckades jag framföra en lysande tolkning av "En tuff brud i lyxförpackning". Det var en briljant version med dans och alla tänkbara visuella tillbehör. Midjefläsket guppade i baktakt och ur min strupe strömmade toner av guld.

 

Mitt framträdande gjorde mig mycket rörd. Dessvärre fick jag avbryta showen i förtid eftersom jag råkade kissa på mig (ett par droppar bara, en olycka händer så lätt när man anstränger sig i min ålder) en bit in i andra versen. Snopet och snöpligt, tyckte jag. Barnen blev däremot utom sig av lättnad och glädje när jag försvann in på toaletten för kalsongbyte. Konstig reaktion när pappa ställer upp och visar sig från sin allra bästa sida. Ack, denna otacksamma ungdom och dess oförmåga att värdera riktigt kvalitativ underhållning.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0