I natt jag drömde.

 
 
 
Hade en underlig dröm häromnatten. Drömde att jag var hjälte i något framtida, apokalyptiskt drama. Inte någon ordinär superhjälte (Batman/Läderlappen i Adam Wests tappning är ungefär allt jag kommer på) i cape och mask utan mer den typ som John Connor representerade i "Terminator". En frihetshjälte och motståndsman. Paradoxal drömsekvens eftersom jag inte ens i sovande tillstånd kan föreställa mig att jag bär på de gener som krävs för att leda kampen mot en drakonisk överhet utan mänskliga drag. Men drömmar är väl till för att röra om en aning i de system som reglerar trycket i huvudknoppen. När man silar dagens upplevelser genom drömmens filter renar man tankegången och hjärnan får en chans att bearbeta och sortera intryck och upplevelser på sitt eget underliga vis.
Frihetshjälte, liksom. Waldestål motståndsman, liksom. Man baxnar vid blotta tanken, liksom.

Dessvärre är fragmenten från drömmen så rapsodiska att jag inte på ett fullgott sätt kan dra mig till minnes hur jag utnyttjade min högt uppsatta position i den här subversiva verksamheten. Det var en eldstrid, minns jag, men jag kommer inte ihåg hur den förlöpte eller vilka våra motståndare var. Vi vandrade nedför en gata. Hamnade i ett bakhåll. En shootout i stil med O.K. Corral. Fast utan sexskjutare och cowboyhattar. Ingen tuberkuloshostande "Doc" Holliday vid min sida. Det var mer rymdinspirerat. Mer "Terminator" och "Alien" än "Wyatt Earp och "Tombstone". En dystopisk framtidsvision med sönderbombade skyskrapor, tät dimma och rykande bilvrak. Och mitt i den här mardrömmen fanns alltså jag, Jonas Waldestål, och jag larmade och jag sköt och gjorde mig till enligt alla tänkbara och otänkbara mönster. Märkligt. Tror dessutom att jag blev skjuten. Tråkig utveckling när man väl har gjutit mod och bestämt sig för att sätta sig på tvären. Taskigt av boysen på andra sidan att markera sitt missnöje med min person så tydligt. Skjuta just mig när det fanns så många andra att sikta på. Jag hatar science fiction och mystiska boys som finner det för gott att göra processen kort med mig.
 
 
Usch.
 
 
Nä, jag känner att det är bättre att drömma om blommor och bin. Gå runt i hög hatt, stärkt skjorta och recitera poesi i talgdankens dunkla sken. Det hade varit söt honung och gräddig mjölk för själen, det. I natt vill jag drömma att jag är en kärlekskrank och giftassugen Fitzwilliam Darcy. Mer frieri och mindre skottlossning, liksom 
 
Jodå, så är det med att...även om jag, till min förvåning, måste erkänna att tanken på en eldstrid i solnedgång lockar en aning. Men då vill jag ha cowboyhatt, sporrar och tuberkulös hosta som accessoarer och romantiska tillbehör. Något annat blir det då rakt inte tal om.
 
Sådeså.
 
"Doc" Holliday.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0