Håglös.

Andas. Men inte mycket mer. Det är skräp med Waldestål. Håglös och uppgiven. Kollade mail. Såg att jag har krönika på torsdag. Inget driv i skallen. Håglös på gränsen till lamslagen. Kortade därför ner och omarbetade ett blogginlägg som jag anser vara viktigt och som kan vara värt att presentera för en större krets. Så kan det vara. Blir nog bra. Håglös. Bara timmar kvar. Svider i själen. Tungt att andas. Edward Munch-varning på Waldestål. Skulle vilja skrika lite slumpvis valda könsord. Men det finns barn i närheten så jag måste avstå. Skriver det här istället:

Könsord. 

 

Har lekt med barnen. Kurragömma och något annat som jag glömt namnet på. Vi hade trevligt. Linnea räknade till femton alldeles själv. Hon hittade mig flera gånger. Skrattade så hon tjöt. Sprang runt barfota i sin röda klänning med vita prickar på. Söt som socker. Sedan hade hon uppvisning för mig. Med en rockring som hon faktiskt fick fart på. 


"Pappa! Titta pappa! Titta på mig, pappa! Den snujjaj, pappa! Jag kan, pappa! Den snujjaj."

 

Ingen melankoli där. Tur det.

 

Brukade gilla hösten. Friskt. Lätt att andas. Början på något nytt.

Förväntningar.

Gillar inte hösten längre. Det har tagit en annan riktning. Förväntningarna lyser med sin frånvaro.
Det pirrar inte i magen längre. Skolstarten lockar inte. 

 

Höstjävel.

 

Måste göra något. Vi måste aktivera oss. Den här håglösheten hotar vår överlevnad.
Måste göra något. Nu.

Nu gör vi något. Vet inte vad. Men något ska vi göra. Det måste vi göra.

Fan också.

Adjö.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0