Ensamma hemma...

Barnen gick till farbror Kenth. Alla barnen, inklusive den yngsta. Det innebar att jag och sambon blev lämnade ensamma. Vi hade hela huset för oss själva. För första gången sedan Hedenhös. Och hur utnyttjade vi då den här sällsamma möjligheten?

Nä, så gjorde vi inte alls... Vi är civiliserade människor. Vi är icke djur som tar första bästa chans till kopulation. Vi ägnar oss åt långt ädlare sysslor än så. Ni är inget annat än barbarer som ens tänker sådana skamliga tankar...


Vi tog en promenad. Ja, ni hörde rätt: vi tog en promenad... I skogen. Vi släpade ut våra löskokta, semesterplågade kroppar på grönbete. Vi har olika relationer till skogen, jag och sambon. Hon intar en mer naturromantisk och berusad hållning medan jag betraktar skogen ur ett rationellt och nyktert perspektiv. Hon samlar intryck till höger och vänster, upptäcker stubbar och myrstackar och använder sig av skogstigen som en källa till upplevelser. Jag nyttjar den som ett medel att så fort som möjligt ta mig ur och bort från alla faror som lurar där bakom stenar och i otillgängliga snår. För mig är elljusspårets snirkliga och kuperade sträckning att jämföra med en livräddande ariadnetråd som leder mig oskadd hem till soffan igen. Utan den vore jag förlorad. Ett enkelt rov för Skogsrået och Näcken i bäcken.

Sambon tog kort när vi var ute och gick. Hon tar kort som ser ut så här:


 
Själv tar jag oftast kort som ser ut ungefär så här:
 
 
 
Den varsamma observatören och den navelskådande exhibitionisten, liksom 
Men vi trivs i varandras sällskap. Vi kompletterar varandra.
Vi fungerar rysligt bra ihop.
Sjutton år tillsammans bevisar att jag inte far med osanning.
Vi är olika, men ändå inte. Tycker om min sambo. Jättemycket. Puss på dig.

När jag tittar på mitt kort kan jag inte låta bli att tänka att det kanske snart är dags att byta blus? På de senaste 26 korten har jag haft på mig min svarta blus med vita ränder på. Nu är den förvisso himla, himla fin, men samtidigt känner jag att det får finnas gränser även för mig.
 
Det skadar inte att byta miljö. Prova något nytt under några veckor (läs: månader/år). Kanske till och med skulle fresta med en dusch?
 
Nä...nu ska vi inte överdriva. Att duscha i tid och otid är något för Oskar Linnros-figurer med dåligt självförtroende och outsinligt hävdelsbehov att syssla med. Sådant gör inte vi killar över 35. Vi bär vår signaturdoft (svett) med stolthet. Vi behöver icke larma och göra oss till. 
 
Dessutom blir man bara blöt som lilla mamma alltid sa. Ett obehagligt, onödigt och till yttermera visso besvärligt arbete.

Nä, nu ska jag koka lite kaffe. 
Det ska bli underbart gott.

Kram.

Svett-Jonas - mitt flugsvärmen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0