En salt gosse.

 
Karl-Alfred, liksom. Jag försöker illustrera Karl-Alfred.
Det går sådär.
Han är en glad sailor med löd i nävarna. Jag är en landkrabba med melankoli i blodet.
 
För yngre läsare är det här en avsomnad referens. Vi farbröder och tanter blir däremot jätteglada när Karl-Alfred kommer på tal. När Karl-Alfred dök upp i rutan var det fest. Det var ett oerhört välkommet avbrott från "Språka på finska", öststatsdokumentärer och annan socialrealism som vi blev matade med när klockan förr i tiden slog barnprogram vid 18:00.
 
Vi var ljusår från Nickelodeon och Disney Channel. Sådana utsvävningar fanns inte på vår dunkelt ritade karta över nöjen och underhållning. Det var en tv-sänd och handfast uppfostran utan vare sig glädje eller antydan till muntrationer. Vi dansade icke i säng till uppsluppen fiol och ystert bälgaspel. Det gjorde vi då rakt inte. 
 
Istället grät vi en skvätt innan vi gick ut och lade oss i stallet. Disciplin och omutlig ordning. Inte en jävel släpptes över bron som ledde till fröjd och fägnad.
 
Piprökning, spenat och enorma underarmar. Vilken fantastisk kombination. Vägvinnande i vilken miljö som helst.
 
Så ungdomar. Lyss här till min ungdoms glädjespridare. Hör hur han sjunger sitt lustiga ledmotiv och föreställ er hur vi barn i fordom rusade till tjockteven för att avnjuta ett par sällsynta minuter i gammans tecken.
 
Lyssna och sjung gärna med. 

Sjung ungdomar! Sjung!

Amen.
  
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0