Att skriva några rader för fridens skull.

 
 
Ibland blir man lite trött. Fyrabarnspappan blir lite trött. Han börjar samla år på hög och han är icke en vältränad tjugoåring längre, tack och lov... Det har han väl heller aldrig varit, vältränad vill säga, tjugo har ju alla som snart fyller trettioåtta varit någon gång i det förflutna. Men nu ska vi inte fördjupa oss i de här möjliga och omöjliga motsättningarna. Finns ingen tid till det. Nä, det var annat vi skulle dryfta.
Ibland blir han som sagt lite trött. När man blir trött får man lägre toleransnivå. Man reagerar häftigare på saker och ting. Så är det bara med den saken. Det är konstaterat och bevisat.
 
Fyrabarnsbappan älskar sina barn över allt annat, men fyra barn har en förmåga att överrösta varandra, barn vill gärna skrika högst och har man fyra stycken som bråkar om audiellt utrymme så blir man lite trött i öronen. Det kan bli mer intensivt än vad hälsan tål. Det kommer vi inte ifrån. 
 
Är det dessutom som så att de har vänt på dygnet och anser att dag är morgon och att natt är kväll så tilltar problemet i styrka. Man får liksom aldrig en minut över för sig själv. Jag behöver åtminstone en minut för mig själv annars fungerar jag inte som jag är ämnad att göra. Tankarna börjar spreta och förståndet börjar vackla. Jag älskar mina barn över allt annat, men när man för åttionde gången på en halvtimma får säga till sjuåringen att man ska sitta på stjärten (och inte stå på huvudet) i soffan tänjs tålamodet ut till något som kan rubriceras som en relativt tydlig bristningsgräns. Då börjar man själv höja rösten och så står man där plötsligt, högröd i ansiktet, och skäller så att saliven stänker ner de nyputsade fönsterna. Man står där och skäller och hytter med båda nävarna, samtidigt som man - i sitt stilla sinne som ännu inte hunnit påverkas av pågående utbrott - tänker att "vad i Jesu namn håller jag på med? Här står jag och imiterar bandhund fast det inte hjälper en endaste människa i rätt riktning." 

För det är ju på det viset att vågorna inte planar ut bara för att jag står och blåser upp ökad vindstyrka med mina röstresurser. Det blir snarare värre av min överilade reaktion. Så förståndigt hinner man resonera i sitt stilla sinne, men inte följer man de instruktionerna, inte. Ty man är alltför tilltufsad av dagens små prövningar och den uppdämda irritationen kan inte längre hållas tillbaka. Och är man då - som man understundom är - lite trött när fyrabarnsorkesterns våldsamma tonartshöjningar håller på att närma sig det outhärdliga är det fruktansvärt svårt att lyssna till den logiska röst som i ett stilla sinne manar till lugn och behärskning.
 
Då kan det vara bra att dra sig undan och skriva några rader här. Det här är något av en frizon. Det är bra att dra sig undan och skriva några rader här innan man står som en kolerisk fanjunkare och skriker ogenomtänkta svador till sitt obstinata lilla manskap. Det var bra att jag gick undan. Känner mig redan mer balanserad.
Så, nu kan jag återgå till soffan. Och om jag där finner en sjuåring med benen upp och huvudet ner tänker jag lugnt och sakligt förklara det olämpliga i uppträdandet. Inga höjda röster. Inga hyttande nävar.
Precis så tänker jag göra.

Jag har förklarat min ståndpunkt. Nu är jag redo. Nu har jag besinnat mig.

Nu kan vi gå vidare.

Sådeså. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0