Att möta ungdom och elaka tanter med gubbig och fräsig attityd.

Vi gjorde stan. Örlogsstaden Karlskrona fick bekänna färg. Waldestålarna dansade fram på dess avenyer på jakt efter nöjen och förlustelser. Nja, det gjorde vi kanske inte, gikt och ålder gjorde det svårt att ägna sig åt några större utvsävningar, de fyra barnens närvaro gjorde utsvävningarna helt omöjliga.
 
 
 Gubbig hängröv i lobby.      Äldre par vid hav.
 
Och ingen är gladare än jag. Ty när jag på Karlskronas gator såg hurusom de yngre generationerna kämpar sig blåa i ansiktet för att framgångsrikt spela det spel som hör ungdomen till blev jag faktiskt glad att man börjar bli till åren. Det är gravitationsförnekande frisyrer, det är byxor av underliga modeller, det är blonderade lockar, det är kepsar, det är ringar överallt, det är tuppaktiga rörelsemönster bland pojkarna och det är fniss och locktoner från flickorna, det är rakade kön (har jag hört) och utspända och blänkande bröstkorgar. (När jag räknar upp alla ungdomens avarter tuggar jag gubbig fradga. Jag är så indignerad att jag knappt hör Evert Taube sjunga över Spotify.)
 
Det som förbluffar mest, mitt i all den här kampen för att till sista blodsdroppen utmärka sig, är att (nästan) alla ser likadana ut. Alla jobbar på att bli framgångsrika enligt samma modell. En modell som någon annan uppfunnit och som någon annan nu tjänar multum på. Det verkar jobbigt att vara ung. Men det hör väl till. Det är väl så det ska vara. Det är väl så det alltid har varit. På min tid var det bland mycket annat "Ball"-tröjor, "Lacoste"-parfym, seglarskor och jeans nedstoppade i vita tubsockor som utgjorde de mest beundrade tuppkammarna.
 
Jeans nedstoppade i vita tubsockor... Herre min Gud, vad är det för monster vi skapar i vår längtan efter tillhörighet... Man önskar bara att våra unga slapp offra sig själva så brutalt på popularitetens altare. Mindre konformitet och mer personligt tilltal, liksom. Ett mer avslappnat förhållande till sin nästa och sig själv. Mindre knytnävar och mer kramar.
 
Men vad vet väl jag. Jag är bara en ung gubbe i glesbygd. En ung gubbe med inget annat för sig än att lyssna på Evert Taube och beklaga sig över ungdomen. Så far tiden fram med sina aktörer.
 
 
I vilket fall som helst är det som så att i jämförelse med ungdomens vedermödor lockar det fridfulla gubblivet betydligt mer. Särskilt om man, som jag, är en ung gubbe och i egenskap av sådan inte har något egentligt val. Nu är jag inte där riktigt än, i vetenskapligt bevisad gubbålder vill säga. Nästan, men inte helt. Men trots att jag sympatiserar med tanken på en ökande ålder som tar mig längre bort från ungdomens svårbemötta krav på att duga finns det vissa representanter av det gamla gardet som man borde förbjuda. Alla är inte mysiga små tanter i stil med Margreth Weivers många (Tant Berg!) rollfigurer. Några är snarstuckna och gemena figurer som vänt avigsidan mot mänskligheten och som gett sig själva fan på att förgifta så mycket de kan, medan de kan. 
 
Och jag kan till vissa delar förstå dem. Understundom har jag själv svårt att se det fantastiska i tillvaron och har man då - som många av de här individerna kanske har - mött en del motgångar och lidit en del förluster på vägen så kan jag ha förståelse för att man känner sig lite bitter och bitsk. Det undra jag inte på och jag kan acceptera det.
 
Men man ska inte låta sin syra spilla på barn. Särskilt inte mina. För då blir jag ond. Jag tycker om tanter. Tanter är vanligvis fina grejer. Vackra varelser med ordentligt levda liv. Förebilder som jag har den djupaste respekt för. Men det finns drakoniska exemplar som rör upp helt andra känslor hos pappa Waldestål. 
 
Jag har redan redovisat den här historien på annan plats, men jag tycker att även ni som inte är kompis med mig på det specifika sociala mediet bör bli informerade om hur jag känner inför elaka gamla skånskor med tax.

Det hela utspelade sig ungefär så som här:

Jag mötte en skånsk tant med tax i hotellkorridoren. En skånsk skräcködla med knähund. En knähund som med all säkerhet används till det som Eskil Erlandsson varnade för. Tantens hårt hållna sexleksak började skälla när vi passerade. 

Sexleksaken skrämde min yngsta dotter. Jag förväntade mig en välvillig och ursäktande nick från skräcködlan, en nick som jag tänkte bemöta på samma sätt. Det är så man gör, civiliserade människor emellan. 

Istället väser den skånska varianten av Tyrannosaurus Rex "det är haugärtrafik i Sverige, se efter dina jävla ungar" när hon går förbi. Jag blir arg. Jag ser rött. Jag svarar den skånska dinosaurien och hennes skrevlapande knähund med viss skärpa. Hade det inte varit för vissa omständigheter så hade jag kastat kärringen och hennes lilla skällande kräk från närmsta balkong. 

Men det gjorde jag inte. Jag vet att det enda som väntar henne är döden. Och hon kommer att möta den endast i sällskap av en sexuellt utnyttjad liten taxjävel som kommer att ta sin hämnd på hennes kallnande kvarlevor.
 
Det är inte lätt att vara människa. Det är det inte. Var ålder har sin förbannelse och jävlighet. Det finns alltid saker att klaga och knorra över. Det är jag den första att skriva under på. Jag gör det dagligen. Jag gjorde det alldeles nyss när det gällde ungdomars påfågeldans. Jag är en man med många brister.
 
Men man ska vara snäll mot barn. Det är livets regel nummer ett. Man ska var snäll mot barn, annars blir man offer för taxar och uppretade smålänningar från Moheda. Det är livets regel nummer två.
 
Nähä, nu ska jag gå ut och leka med familjen.
 
Avslutningsvis vill jag gärna citera servitören som tog vår beställning i hotellets restaurang:
- Varsågod att hjälpa er själva under tiden, så kommer jag med maten sen.
 
Det är inte lätt att vara människa.
 
God natt.
 
 
 



 


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0