Att leka för kärleks skull.

 
"Nea, "Nes", "Nean", "Lill-tuttan", "Smoke Rings", "Liny", "Hönan" ... bland mycket annat. Kärt barn har många namn - och det har hon. Faktiskt fler än vi kan hålla reda på. Det går lite trender i det där också. Ena veckan kallas hon något och nästa vecka något annat. Det är förvirrande och svårt att hålla reda för en gubbe av min kaliber. Allt går så fort nuförtiden. Det gäller att hålla i hatten annars blåser den obönhörligen av.
 
Men vi snackar alltså om Linnea Waldestål. Yngst av alla Waldestålare på Barrvägen. Grädden på moset. Pricken över i:et. Solskensflickan med det klingande skrattet och stjärnor i ögonen. Igår fyllde denna näpna lilla varelse tre år. Och bara det i sig är förunderligt. Tre år. På ett kick. Tiden går så mycket fortare nu när man själv närmar sig zenit. Nu när man ägnar mer tid åt att titta i backspegeln än på vägen framför sig. Flickan fyller tre år och den ständiga frågan om var fan tiden tar vägen slår pappa Waldestål i ansiktet med en mental lavett. 
Linnea Waldestål, min yngsta dotter, fyllde alltså tre. Synnerligen besynnerligt. Underbart och lite otäckt.

Som sig bör väckte vi henne med blandad falsksång och gåvor i massor. Hon verkade uppskatta gåvorna mest. Sången gjorde henne besvärad och en smula irriterad. Hon verkade tycka att vi skulle dra ner på grannlåten och komma till sak istället. Målmedveten och praktiskt inriktad i så unga unga år. Jag misstänker att vi har närt en moderat vid vår barm. Fan också. 
 
Hon blev utomordentligt glad över sina presenter. Den är vacker att se, den lycka som gåvor i prassligt papper genererar i den ålder som denna dag räknades till tre. Fniss och gapskratt. Förtjusta små utrop. Mungipor i öronhöjd. Men samtidigt finns där, mitt i all glädje, en känsla av besvikelse. Så lång väntan på sin födelsedag, all laddning, allt peppande uppsnack från övriga familjemedlemmar "nu fyller du snart år och då får du jättemånga presenter, Nea!" och sedan när alla prassiga papper ligger vid sidan av och alla inslagna hemligheter är avslöjade är allt över innan det knappt hann börja. Veckors väntan exploderar i några få minuters eufori som övergår i något som kan liknas vid tomhet. Helt plötsligt är alla pirrande förväntningar ersatta av trista fakta. För ett ögonblick blir det lite tråkigt. Det syns i ögonen. Underbart är kort. En tidig insikt i att lycka är en flyktig emotion som är laddad med problematik. En blå känsla från vuxna människor bekymmerspalett. 

Men fördelen med att vara nyss fyllda tre är att den känslan snart passerar. Snart blir det roligt igen. Man hänger inte fast vid vemod någon längre tid. Det har man liksom inte tid med när det händer så mycket festligt runt ens person. Sätt på mig Pippikläderna som jag fick och sedan kör vi! Ingen tid att förlora! 

Eftersom det var Linneas födelsedag frågade vi henne vad hon ville göra. Det är nämligen på sin plats att man får bestämma vad som ska ske på den dag som är sin egen för annars är det något som är fel. Hon sa att hon ville åka till Växjö och köpa godis. Nja, tänkte vi, det låter lite dyrt att ta sig hela vägen till residensstaden enkom för att köpa det snask som vi kan handla i vår lokala butik till en billigare penning (småländsk snålhet och lokalpatriotism i en salig blandning) och mindre möda. Kan vi inte göra någonting mer i Växjö? undrade vi. Kan vi inte slå två, eller varför inte ett flertal, flugor i en smäll? 
 
Här kom syskonen till hennes assistans och räddning. De föreslog Leo's Lekland, ett ställe där vi överåriga päron får bekänna färg i diverse konditionskrävande klätterställningar och livsfarliga rutschkanor. Lämnar man en vistelse på Leo's Lekland med en puls under 230 kan man skatta sig lycklig. Födelsedagsbarnet var lite tveksamt för hon har utvecklat en ovanlig fobi mot unga människor som klär ut sig till lejon i varma dräkter från Buttericks. På Leo's är det ett stående inslag att krypa in i en pälskostym och agera barnvänligt och lekande lejon. Många barn uppskattar det här tilltaget, men min yngsta dotter anser inte att det är särskilt bra. Hon tycker faktiskt att det är så dåligt att hon blir jätterädd. Vi har alltså att göra med en fobi för ungdomar i lejondräkt. Lite löjligt, tycker vissa. Jag väljer däremot att se det som ett utslag av god smak. 

Hur som helst så föreslog hennes syskon just det lejoninfekterade leklandet när vi andra var lite vankelmodiga och fundersamma inför dagens aktiviteter. Först ville hon inte lyssna på det överhuvudtaget. Det var inte tal om att vi skulle åka dit. "Det finns lelle (läs: lejon) där. Jag älskar inte lelle." Nä, om det var vi medvetna, men vi visste samtidigt att om hon kunde kringgå sin rädsla fanns det mycken rolighet för henne att hämta ur övriga attraktioner. Men hon framhärdade: "Finns lelle där. Jag älskar inte lelle." Hon var benhård i sin uppfattning. 

Döm därför om vår förvåning när hon en stund senare förklarade sig villig att våga ta språnget. Hon ville åka till Leo's Lekland. Sagt och gjort! Vi for dit. Nu var det inte bara Linnea som hade dubier angående resmålet. Även jag bar på en känsla av skräck och fasa. Jag har varit där många gånger förut. Ett besök på Leklandet är varmt, svettigt och förenat med avsevärda kroppsansträngningar, och avsevärda kroppsansträngningar är något som jag helst undviker så gott det går. Men nu var det födelsedag och födelsedagsbarnet hade uttalat en (om än efter övertalning) önskan om att få gå ett par ronder med Leo's alla festliga installationer. Vem var då jag att säga emot? Ingen alls. Jag lade mina farhågor i en gammal säck. Ingen ångest i världen kunde hindra mig.

Leklandet levererade. Ja, precis allt det som jag fasat för inträffade. Jag åkte otroligt fort i ändlösa rutschkanor, jag kastade mig ut från uppblåsbara berg, jag svettades i luftfuktighet som närmade sig 99 procent, jag kissade på mig, jag missade alla mina straffar i basketkorgen, jag hamnade i situationer där jag förlorade all värdighet jag inte äger. Kort sagt var det en lyckad utflykt för alla utom pappan. Alla fick sig ett gott skratt utom han. Han fick mest blåmärken och brännsår.

Nedan följer ett spännande bildspel från Leo's Förbannade Lekland. Håll till godo:
 
Här är jag på toaletten innan     
jag ska börja leka. Jag är
mycket ängslig.
 
Här har jag och födelsedagsbarnet precis åkt i
en djävulsk rutschkana för tredje gången.
Blev det en fjärde gång hade jag
bestämt mig för att emigrera.
 
På väg att kasta oss ut i ännu en helvetesmanick. 
Jag fick brännsår från låren ända upp på ryggen.
Stjärten tog den värsta smällen. Smärtan är olidlig.
 
 
Men jag tycker inte man ska gräma sig över det. Man måste våga livet för att vinna förtroenden, har jag hört i gamla västernfilmer...tror jag. Jag gillar inte västernfilmer...men ändå! 
Och det viktigaste av allt var att yngsta dottern hade kul. Det var hennes födelsedag. Jag hoppas att hon kommer att minnas den länge och med svårslagen glädje.

Jag var där, Linnea. Jag gjorde det. Jag åkte i alla rutschkanor du pekade på. Vi skrattade och hade kul. 
Jag har skrattrynkor, blåmärken och brännmärken som bevisar just den saken.

Jag älskar dig min lilla fis.
Glöm aldrig det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0