Att börja på dagis.

 
Hon har börjat på dagis. Min yngsta dotter har tagit ett litet steg mot en annan värld. Hon har varit lite rädd för att börja på dagis. Hon har pratat om det länge och hon har tvekat. Hon har funderat och samtidigt som hon har varit tveksam så har hon sett fram emot det. Att bli större, att få träffa andra barn och få en massa kompisar.
 
Tudelade känslor. Starka känslor. Omtumlande känslor.
 
Vi har varit lyckligt lottade så till vida att hon har fått vara hemma länge. Hon har behövt det. Hon har blivit omhuldad och ompysslad. Hon har fått en massa uppmärksamhet. Hon har mått bra. Det är det vi vill. Att hon ska må bra. När hon mår bra, mår vi bra.
 
Det är inte bara hon som har varit ängslig. Vi andra har också varit oroliga. Både syskon och föräldrar. Vi har inte sagt något, vi har inte visat något, men ibland har vi utbytt åsikter när hon inte har lyssnat. Det är så olika hur barn reagerar på dagisliv. Det är så starkt relaterat till personligheten. Det finns inga färdiga lösningar för hur det ska gå till. Det finns ingen mall där alla passar in.
 
Något av våra barn trivdes inte alls på dagis, det kände sig utanför, hade svårt för att smälta in. Å, det är en övergående fas! var standardreaktionen när ämnet kom på tal. Så är det för alla i början, det går över efter ett tag! var allt som oftast nästa replik. Vi gjorde allt för att det skulle bli bättre. Vi gjorde allt för att det skulle gå över. Men det gick aldrig över. Det blev inte bättre. Det var en del av personligheten. Helst av allt hade det barnet velat vara hemma med mamma och pappa istället för att stå och vänta på dem vid kapprumsfönstret hela dagen. Ett annat har haft ett stort behov av social samvaro med individer i samma ålder och det har varit svårt att överhuvudtaget få hem ungen på eftermiddagen. 
 
Det är så olika. Vi har alla våra starka och svaga sidor att hantera och med den kravbild som vi lever under idag är det omöjligt att tillgodose alla individuella behov. Det är inte lätt att vara människa ens när man är barn.
 
 
 
Nu står hon och pratar med sina dockor. Hon leker ut dagens händelser. Hon är mamman som förklarar för sina barn att föräldrarna måste jobba. "Men ni ska inte vara rädda", säger hon. "Ni ska inte vara rädda för mamma och pappa kommer snart och fröknarna är snälla." 
 
En sådan förståndig insikt värmer ända in i hjärteroten. För när man har barn vill man att barnen ska må bra för de är det viktigaste man har och utan dem vore man nästan ingenting. Man vill finnas där för dem och man vill vara det stöd som de så väl behöver. Man vill hålla dem hårt och nästan älska ihjäl dem. Så stark är känslan. Utan dem vore man nästan ingenting.
 
 
Det gick bra idag. Hon tyckte att det var roligt. Vi behöver inte vara oroliga längre. Hon mår bra och när barnen mår bra mår vi bra.
Det är en tämligen enkel ekvation.
 
Nu är den förlorade dottern återbördad och det är en hel helg till nästa dagisbesök. 
Nu ska vi kramas, käka godis, titta på film, äta chips och dricka läsk.

Jag tror minsann att jag ska försöka stjäla till mig en liten puss från de där ihopknipta små läpparna också.

Sådeså.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0