Att åka till veterinär och att där bli Marie Curie.

 
 
Kattens ben var än mer svullet när vi vaknade. Jag vaknade tidigt och tog mig en runda ut på altanen där jag visste att han låg. Jag närmade mig honom, han tittade upp och jag såg omedelbart att han var sämre. Nattens vila hade inte gjort honom gott. Man ser i kattögon när något inte står rätt till, de blir liksom grumliga och blanka på samma gång. Kroppens rörelser blir sega och lock och pock med mat möts med ett tydligt annonserat ointresse. Bill var helt ur form, det stod fullkomligt klart. När jag dristade mig till att undersöka hans vänstra tass mer metodiskt väste och morrade han och med det fanns inget annat alternativ än att ringa det där förbannade samtalet till veterinären. Man vill ju inte att familjens sjunde, håriga medlem ska ligga och fara illa. Det ligger inte i husses intresse. Jag är en djurvän av stora mått och var beredd att offra min egen hand för att lille Bill om möjligt skulle bli frisk i sin tass. Men hur skulle det se ut när allt kommer omkring. Oerhört underlig sammansmältning. Och så långt hade jag nog inte tänkt sträcka mig. Jag vill bara imponera en aning med min stora välvilja. 
 
Så jag slog numret och blev meddelad att jag skulle bli uppringd lite senare. Gott så. Jag inväntade utsatt tid och när telefonens signal bröt tystnaden svarade jag och inledde där och då min sedvanligt knackiga konversation med människor jag inte känner. Det blir hackigt och lite underligt när Waldestål, över telefon, ska förklara hur saker och ting ligger till. Det är sandsäckstunga och förvirrade formuleringar men jag lyckades (fråga mig inte hur) på något vis redogöra för situationen och damen på andra sidan tyckte absolut att jag skulle komma in för undersökning och konsultation. 
 
Vi gick ut i garaget för att leta upp en sådan där bur man använder sig av när man ska frakta katter till olika destinationer. Äldsta dottern hittade den. Faktiskt mycket snabbare än vad jag hade föreställt mig. Eftersom mitt intresse för bensin, motorer och praktiska göromål är lika med noll har garaget antagit den lösa formen av laglöst land och vilda västern. Barnen har fått husera ganska fritt och mina förmaningar om att man kanske kunde ställa tillbaka det som man plockat fram har inte uppmärksammats med någon större entusiasm Jag har tröttnat på att tjata, och nu är det en djungel av olika prylar och ting i det som en gång var ett ordnat förvaringsutrymme för automobiler, verktyg och allehanda trädgårdsredskap.
 
Nåväl, huruvida vårt garage är en pedants mardröm hör inte hit. Det är katten Bills (och min) situation vi försöker belysa.

Nu kom vi till ögonblicket då katten Bill skulle placeras i buren. Vi har utfört samma manöver vid några tidigare tillfällen och jag kan nog - utan att ljuga - påstå att han inte riktigt uppskattar att färdas innanför dessa plastiga väggar. Nä, han hatar det mer än skällande hundar och dammsugaren. Han vill hellre tyna bort i smärtsam ensamhet än att hoppa in i buren. Han vill det inte alls. Det är ju så med djur att de kommer ihåg. Fast man kanske inte tror att en halvslö kisse med glaskäke ska minnas att det är förenat med avsevärt obehag att resa i fyrkantig plast så gör den det. Den minns det alltför väl. 
 
Trots att han knappt kunde stödja på sin tass drog han iväg åt soffan till. Han kom dock inte under eftersom smärtan i det ögonblicket blev honom övermäktig. Jag fick fatt i honom och i ett desperat försök att komma loss ur mitt grepp grävde han in en av högertassens klor i min vänstra underarm. Aj, tänkte jag. Bra, tänkte Bill. Nu kanske du låter mig vara, tänkte Bill vidare. Men det kunde jag ju inte. Jag var ju tvungen att få ner honom i lådan. Jag tog familjen till hjälp. Vi grät, vi skrek, vi kämpade och Bill kämpade emot. Efter tionde försöket var han på plats. Vi var utpumpade, söndergråtna och adrenalinet var så överdoserat att det smet före svetten ur porerna.
 
Jag och äldsta dottern körde in. Katten jamade hela vägen. Ett gutturalt läte som lät som döden själv. Vi höll på att köra fel. Det var fruktansvärt. Men vi kom fram. 

Vi blir hänvisade till ett undersökningsrum. Veterinären kommer in, hon besiktigar patienten, han morrar och fräser. Hon säger: "Vi får köra en röntgen på det här. Med en sådan här stor svullnad kan det vara ett brott. Jag ger honom lite lugnande eftersom han är så arg och tydligen har så ont." 
Ok, tänker jag. Fan också, tänker jag. Men ska du inte kolla om det är något sår eller bett innan röntgen, tänker jag innan jag slutligen tänker att du borde väl veta vad du pratar om.
"Vänta här", säger veterinären innan hon lämnar rummet. "Det kommer snart en sköterska som hämtar honom."
 
Vi väntar och efter ett tag kommer det mycket riktigt en sköterska. Hon vill att jag ska hjälpa henne att bära in Bill till röntgen. Jag gör som hon vill, jag är snäll, väluppfostrad och tillmötesgående, och jag börjar väl egentligen inte fatta misstankar förrän hon håller fram en blyinfattad rock och vill att jag ska ta på mig den.
"Ska...jag ha den på mig", undrar jag med darr på de Waldestålska stämbanden. "Ja, jag tänkte att du kunde hålla undan den ena tassen så vi får bra bilder av den skadade", svarar hon.
 
I det här skedet stannar jag upp och tänker för mig själv: Hörru Jonas, vad i helvete är det som händer här? Ska jag, västvärldens mest hypokondriska människa, betala dyra pengar för en röntgenundersökning samtidigt som jag tydligen ska vara delaktig i denna strålningsfest som med all säkerhet kommer att skada min kropp för all framtid? Det är uppenbarligen som så jag ska alltså betala dyrt för att bli någon sentida, manlig variant av Marie Curie?
 
Jag tvekar. Jag är chockad. Men eftersom jag i egenskap av konflikträdd människa inte gärna vill stöta mig med någon så låter jag mig ändå draperas i denna dödens blå rock. Helt plötsligt står jag under en röntgenkamera och håller undan lille Bills högra tass för att den vänstra ska kunna fångas på en strålande bild. Jag ser framför mig hur jag liksom kommer att glöda när jag sätter mig i bilen. Den kommer att starta utan att jag behöver vrida om nyckeln då hela min kropp pulserar av den okända energi som tagit min kropp i besittning. Jag är mycket rädd. Och jag är faktiskt en smula förbannad eftersom jag tycker att det här är ett vansinnigt konstigt upplägg. Jag ska precis förklara min ståndpunkt i frågan när min intention dränks i den gamla röntgenmaskinens muller och dån.
"Håll i tassen nu", säger damen som smitit ut från detta Tjernobylinfekterade rum och nu står på säkert avstånd utanför stängda och blyinfattade dörrar.

"Nä, vad konstigt", säger hon när hon kommit in för att granska den nyss tagna röntgenbilden. "Vad ljus och konstig den ser ut." "Jaha...det var inte bra...", svarar jag. "Vi får ta en till", säger hon. Fan också. Det är inte sant, tänker jag. 
 
Så här fortsätter det. Under en period av tjugo minuter står jag och håller undan lille Bills huvud och tass medan bild efter bild tas och medan strålning oupphörligt pumpas in i min dåligt skyddade gubbkropp. "Det måste vara något fel på maskinen", hör jag någon säga. "Alla som kan den här är på semester", säger någon annan. En tredje inblandad sköterska ler förtroligt och överslätande mot mig. En fjärde hämtar en femte och jag står i blyförkläde, kallsvettas och håller krampaktigt undan lille Bills löst hängande huvud och tass för att den skadade någon gång ska hamna på en acceptabel bild. Det är återigen fruktansvärt.
 
Till slut lyckas någon ta den där bilden som visar att det inte alls är något brott på benet. Det är vad veterinären konstaterar när vi åter befinner oss i undersökningsrummet. Men hon vill, medan katten fortfarande lyder under det lugnande medlet, raka benet för att se om det finns någon skada som inte syns. Kunde vi inte gjort det direkt, tänker jag. Innan vi tog oss an det dyra och obehagliga jobbet att förvandla mig till en vandrande glödlampa, tänker jag vidare. Hon rakar benet. När pälsen är borta uppenbarar sig två tydliga märken efter vassa tänder. 
 
"Huggorm", säger jag. "Troligtvis", svarar hon. Och jag tänker än en gång att vi kanske kunde ha rakat benet INNAN vi drog till röntgen och blev ofrivilligt solbrända. 1700 spänn. 1700 spänn för att ge svar på en gåta som fanns dold under ett gram päls. Lille Bill får stanna kvar för observation och dropp.
 
Innan jag och äldsta dottern går så ber jag sköterskan underrätta veterinären att jag vill fråga henne något. Jag har tagit mod till mig. Waldestål har i tysthet vässat sina argument. Hon vet vad det handlar om. Hennes lätt röda nyans avslöjar henne.


Vi talar om att i onödan använda sig av röntgen (inte bara för att på pin kiv att steka rädda gubbar). Jag påstår att den i det här fallet icke var nödvändig och att den i övrigt var så dåligt genomförd att jag anser att kostnaden för den ska diskuteras och kanske till och med avskrivas. Hon håller med. Jag har vunnit en personlig och ekonomisk seger. 
 
Till rabatterat pris har jag blivit en modern, sentida variant av den formidabla Marie Curie.
 
Kanske. Jag har inte fått räkningen än.
 
Fan också.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Tommy

I´m impressed!!

Svar: Tack!
Jonas

2012-08-16 @ 20:06:55
Postat av: kanonen

Kan man bli annat än förbannad?!Gott att du ändå fick ur dig ilskan, ibland hjälper det.

2012-08-18 @ 13:40:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0