Fylla många år.

Idag har jag fyllt år. Jag har fått choklad (som barnen åt upp), tablettask (som barnen åt upp), kalsonger, strumpor och fem trisslotter.

Ingen vinst på lotterna, men jag är glad ändå. Jag har en fin familj som tycker om mig. Det är en gåva överlägsen alla andra.

Trettioåtta? Hur känns det, Jonas? Som trettiosju fast annorlunda. Känner mig mer mogen, liksom. Mer som en man av det rätta virket, liksom

Skojar bara. Samma skrot och korn som alltid. Och det är väl positivt i de flesta lägen. Mitt i livet. Det får man väl vara nöjd med. Att man kommit så långt, vill säga. Vi ska alla vägen mot ålderdom vandra och det gäller att göra den resan så behaglig som möjligt. Man ska vara glad över livet ty alternativet är betydligt sämre och det alternativet vill man då rakt inte ta del av än. Det väntar vi lite med tycker jag. 

Snart är det helg. Det tycker jag smakar fågel. Jag gillar helg. Det är bra skit.
 
Jodå. Så ä de mä att.
 
Nu ska jag lägga mig och läsa Kerstin Ekman. Bra skit det med.

God Natt.

Att falla för ungdomliga frestelser.

För några dagar sedan stod jag och betraktade en spelhylla. Sonen skulle köpa någon gubbe till något tv-spel och jag var med. Jag stod där och tittade lite i smyg för att inte avslöja mitt eget intresse för genren. Jag fyller snart trettioåtta och det känns lite kvalmigt att erkänna för sig själv, och andra, att tv-spel fortfarande utövar en lockelse på farbror Waldestål. Jag stod där och överblickade utbudet och jag ljuger inte när jag säger att det tindrade påtagligt i gubbens gröna ögon.
 
En anställd med insmickrande och ärtig attityd kom fram och undrade om jag behövde hjälp. Jag rodnade och svarade: "Nähä du, jag väntar bara på att grabben ska hitta det han söker. Han kan sina grejer...ungar...ja, du vet. Dom är otroliga på det där. Själv begriper man ingenting..." Han tittade på mig och förstod. Jag skrattade nervöst och vände bort blicken. Han gick. Jag andades ut. Rodnaden avtog och begäret tilltog.
 
Men det här måste få ett slut, tänkte jag. Så här kan du inte känna i din gubbiga ålder, tänkte jag.
 
Jag lovade mig själv att inte vilja spela tv-spel något mer. Jag intalade mig själv att beroendet var borta. Tv-spel var något som rörde andra. Det är en företeelse som jag inte längre uppskattar, sa jag till mig själv. Jag är snart trettoåtta, för guds skull! skrek jag lite för högt till mig själv. Inte ska väl jag? Nä, det vore löjligt, rentav pinsamt. Tv-spel är för yngre förmågor. Inte för flintskalliga gubbar som snart fyller trettoåtta.
 
Det höll i tre dagar. Ikväll har jag laddat ner demot till NHL13. Lite i smyg. Som en pundare på väg mot återfall. 
Jag har spelat och nu kan jag knappt bärga mig till den trettonde september när det släpps.
 
Helvete, vad kul det verkar.
 
Jag ska vara New York Rangers.

Jag ska spela tills fingrarna glöder.

Fuck trettioåtta. Pojken i gubben gör väl vad fan han vill.

Sådeså.
 
 
 

Gänga.

 
Gängmentalitet i glesbygd. Manlig gruppering i gathörn. Vi har delat upp Moheda i territorier. Vi smyger runt nymålade husknutar.
Jag är ledare för den östra sidan. Blomsterhandlaren äger den västra. 
Vi känns igen på vårt pannband. Vi är så himla, himla fina. 

Det är tufft liv, men det måste levas. Ibland dricker vi en öl. Men bara en. Det är trots allt en dag i morgon också.
 
Det är ett tufft liv. Vi kan aldrig slappna av. Bara på vardagar, för då är vi på jobbet.
 
Det är ett tufft liv. Vi kan inte låta våra kvarter falla i händerna på blomkillen. Pelargoner överallt, hur skulle det se ut, liksom? 
 
Det är en hård värld i villakvarteren. Inte alla har vad som krävs. Ta hand om er. Lova mig det.

Peace.

Sambo i backe - en överanalys.

Sambo i småländsk uppförsbacke.

Vill man vara riktigt analytisk och elak kan man påstå att den här bilden är en allegorisk framställning av hur sambon uppfattar vårt förhållande - som en övermäktig och slitsam uppförsbacke.
 
Men så analytiska tycker jag inte att vi ska vara. Det behöver vi heller inte vara.
Hon tycker nämligen om mig. Det vet jag. För det har hon sagt.

Sådeså.

Gottegris.


En salt gosse.

 
Karl-Alfred, liksom. Jag försöker illustrera Karl-Alfred.
Det går sådär.
Han är en glad sailor med löd i nävarna. Jag är en landkrabba med melankoli i blodet.
 
För yngre läsare är det här en avsomnad referens. Vi farbröder och tanter blir däremot jätteglada när Karl-Alfred kommer på tal. När Karl-Alfred dök upp i rutan var det fest. Det var ett oerhört välkommet avbrott från "Språka på finska", öststatsdokumentärer och annan socialrealism som vi blev matade med när klockan förr i tiden slog barnprogram vid 18:00.
 
Vi var ljusår från Nickelodeon och Disney Channel. Sådana utsvävningar fanns inte på vår dunkelt ritade karta över nöjen och underhållning. Det var en tv-sänd och handfast uppfostran utan vare sig glädje eller antydan till muntrationer. Vi dansade icke i säng till uppsluppen fiol och ystert bälgaspel. Det gjorde vi då rakt inte. 
 
Istället grät vi en skvätt innan vi gick ut och lade oss i stallet. Disciplin och omutlig ordning. Inte en jävel släpptes över bron som ledde till fröjd och fägnad.
 
Piprökning, spenat och enorma underarmar. Vilken fantastisk kombination. Vägvinnande i vilken miljö som helst.
 
Så ungdomar. Lyss här till min ungdoms glädjespridare. Hör hur han sjunger sitt lustiga ledmotiv och föreställ er hur vi barn i fordom rusade till tjockteven för att avnjuta ett par sällsynta minuter i gammans tecken.
 
Lyssna och sjung gärna med. 

Sjung ungdomar! Sjung!

Amen.
  
 
 

Nattlig prövning i flugmundering.

Vissa nätter har vi ett överskott av armar och ben i dubbelsängen. Det tillkommer folk under nattens lopp. När vi två blir femton, liksom. Jag klagar inte, jag tycker att det är ganska mysigt och sanningen å säga påverkar det inte min sömn särskilt mycket eftersom jag sällan sover ändå. "Kan det kanske bero på att du ha en massa barn i sängen, Jonas, det där med att du inte sover?" skyndar sig vän av ordning att påpeka.
 
Kära vän av ordning: svaret på frågan är ett rungande nej. Min dåliga sömn är resultatet av ett livslångt ointresse för just sömn. Det är empiriskt bevisat. Det är en gammal sanning befäst med beprövade metoder. En neurotikers sanna natur går icke att förbise ens om man önskar och vill.

Ibland, när även katten har sökt sig till sängvärmen, blir det som så att fyrabarnspappan får en mycket begränsad yta att breda ut sin med åren allt tyngre och bredare lekamen på. Om man tänker sig att sängen är Sydamerika så är jag liksom Chile där längst ut på vänsterkanten. En landmassa som förtvivlat försöker hänga sig fast vid sin kontinent. Icke sällan tar jag spjärn med vänsterbenet mot marken för att på så vis hålla mig kvar i den familjära värmen. Någon gång har jag rasat i marken. Ett gubbigt landslide i glesbygd. Olycksfall i arbetet förekommer dessvärre. Det får man räkna med. 
 
Där ligger jag sedan och funderar på ditt och datt. Låter tankarna fara kring som de vill. I sällsynta fall fladdrar en billyktas sken genom den nerrullade persiennen, men allt som oftast är det mörkt. Moheda bjuder inte sina medborgare något vidlyftigt nattliv. Endast den tunga andhämtningen från sängens övriga befolkning kan höras, och är det som så att jag är ledig dagen efter kan jag faktiskt njuta en smula av sakernas tillstånd där jag ligger med halva kroppen utanför sängen och liknar Chile. Det blir några minuters stilla kontemplation för den stressade fyrabarnspappan. Den ändas först när krampen i det stödjande vänsterbenet blir för svår att uthärda. Då får jag resolut och med en mullvads brutala fingerfärdighet försöka gräva fram ett litet utrymme bland alla armar och ben.
 
 
 
 
Idag, på morgonen, satt jag förresten på toaletten och gjorde mitt tarv när jag uppmärksammade en fluga som hela tiden landade på mina ben. Inget konstigt med det, han dras väl till den doft han uppskattar, tänkte jag. Men han var oerhört enveten och visade inga tecken på att låta sig skrämmas hur mycket jag än slog och fäktade. Jag glömde flugan för en stund och försjönk i min läsning. Så kände jag plötsligt en smärta i foten. En smärta som stegrades och blev riktigt obehaglig. Jag tittade ner och där satt den förbannade flugan med sina käftar placerade i min hålfot. Jag skrek och slog efter den med min bok. Den släppte sitt grepp och flög ilsket och satte sig på badkarskanten. Jag besiktigade min fot och såg att en betydande rodnad började sprida sig. Dessutom sved det något så förbannat. "En fluga!" skrek jag förvånat. "När fan började flugor agera köttätare med elakt sinnelag!" Jag tog min bok och försökte med ett välriktat slag göra mos av den bevingade mördaren, men han vek flinkt undan. Ytterligare slag utdelades, upp emot tio, innan jag fick in en fullträff som avgjort omintetgjorde all framtida verksamhet för flugjäveln.
 
Jag gned min blessyr med handen och tänkte att det här var underligt. En fluga som bits. Och hårt dessutom. Det sved och det smärtade. Det stod fullkomligt klart att det här var något utöver det vanliga. Jag hade blivit biten av en muterad fluga. Resultatet av ett experiment som gått fullständigt fel. Jag hade blivit attackerad av en framodlad mördarfluga. 

Eftersom jag har en neurotisk läggning och har sett och läst alldeles för många dåliga filmer och serietidningar drog jag, (i Spindelmannens efterföljd) slutsatsen att jag smittats av flugans egenskaper. Flugans förmågor höll på att ta över min kropp och snart skulle det växa ut vingar på min rygg och mina ögon skulle inom kort bli mångfacetterade på ett obehagligt och missprydande vis. 

Jobbigt det där med livlig fantasi och flugor som bits. Nu kommer jag att ligga vaken hela natten och fundera på det inträffade. Jag kommer att ligga på min ytterkant av sängen och fundera och känna mig som Chile. Har jag tur har flugmutationen till viss del redan genomförts och jag kommer att ha tre ben istället för ett att stödja mig på.
 
 
 
 
 
Inget ont som inte för något gott med sig.

Sannerligen inte.

Nu blir det utflykt med familjen. Kaka och kaffe.

Väl mött i grönområde. Jag är killen med vingar som hänger vid närmsta hundlatrin.
Var inte rädd för att komma fram och hälsa. Jag lovar att inte bitas. Kanske.

Sådeså.


 
 
 

Kollegial och exalterad kulturstämning.

Kollegial och exalterad kulturstämning med grilltång i hand. Låt skådespelet ta sin början. Amen.


Efterlysning!

Efterlysning!
 
Jag saknar en behållare som innehåller underarmsparfym av märket AXE!
Dessvärre kan jag inte namnge exakt doft, men så här ur minnet kan den beskrivas som sötaktig, fadd och kväljande.
Behållaren är avlång, rund och målad i fräcka, ungdomliga färger.
 
Den sågs senast i rum 122 på Scandic Hotell i Karlskrona.
 
Om ni påträffar den var vänlig och skicka den till mig.
Det vore en fin gest.

Jag skulle bli evigt tacksam och min omgivning skulle kunna börja andas igen.

Tack på förhand.

 
Det är en sådan här, fast rund och mindre dammig.
 
 
 

Krönika: Ett föredömligt uppträdande.

 

I söndags återuppstod jag från min hopplösa skönhetssömn på andra våningen och tog mig stapplande ner till den första där alla mina oförklarligt morgonpigga barn redan satt uppradade i soffan. De satt klistrade framför något tv-program där tecknade figurer hysteriskt sprang fram och tillbaka över skärmen i försök att vara underhållande med hjälp av höga skrik och atonala skrän. Det här är en stressframkallande form av underhållning jag personligen håller lika högt som vinterkräksjuka, men som av outgrundliga anledningar tilltalar vår uppväxande generation i en sådan utsträckning att den i stort sett förkastar alla andra, mer sansade, varianter av barnvänlig tv-produktion. Jag avskyr det, och så snart signaturmelodin till något av de här djävulska programmen basuneras ut och fyller vårt lilla hus med förebud om det elände som komma skall, drabbas jag av allergi och kliande utslag i kroppsliga regioner jag inte trodde fanns. Det är således ett vedervärdigt fenomen som jag försöker bekämpa med alla till buds stående medel.

 

Just den här söndagsmorgonen kände jag mig särskilt stridslysten och upplagd för pedagogiska motangrepp. Jag tänkte att här måste jag sätta hårt emot hårt, här måste jag ge de stackars barnen andra, mer intressanta, alternativ än vad dagens tv förmår erbjuda. Utan att ägna saken vidare planering gömde jag mig bakom dörrposten, sträckte ut mina rostiga lemmar så att det knakade i lederna, värmde upp tungan och käkmusklerna och inväntade det absolut rätta ögonblicket. Inget fick gå fel. Jag avvaktade och på sekunden gjorde jag så min överraskande entré. Endast iklädd sladdriga boxershorts trippade jag ut mellan tv:n och de svårt chockade barnen och medan de förgäves försökte kväsa de kväljningar som den plötsliga åsynen av min blekfeta uppenbarelse fört med sig, lyckades jag framföra en lysande tolkning av "En tuff brud i lyxförpackning". Det var en briljant version med dans och alla tänkbara visuella tillbehör. Midjefläsket guppade i baktakt och ur min strupe strömmade toner av guld.

 

Mitt framträdande gjorde mig mycket rörd. Dessvärre fick jag avbryta showen i förtid eftersom jag råkade kissa på mig (ett par droppar bara, en olycka händer så lätt när man anstränger sig i min ålder) en bit in i andra versen. Snopet och snöpligt, tyckte jag. Barnen blev däremot utom sig av lättnad och glädje när jag försvann in på toaletten för kalsongbyte. Konstig reaktion när pappa ställer upp och visar sig från sin allra bästa sida. Ack, denna otacksamma ungdom och dess oförmåga att värdera riktigt kvalitativ underhållning.

 


Kloakkäft.

 
 
Äldsta dottern går förbi. Hon stannar till, böjer sig framåt, sniffar på min tröja och säger:

- Vad konstigt du luktar.

Jag blir ställd och svarar:

- Jaså? Hur då tycker du?

Hon sniffar mig på hakan och säger:

- Jag vet inte. Kan inte riktigt säga vad det är. Tror att det kommer från munnen. Det är en konstig blandning av rap och spy. Du kanske kunde prova att borsta tänderna någon gång.

Äldsta dottern går ut på altanen. Jag står kvar. Jag står still. Jag gråter och jag luktar en blandning av rap och spy.

The rest is silence...
 
 
 
 
 
 

Att börja på dagis.

 
Hon har börjat på dagis. Min yngsta dotter har tagit ett litet steg mot en annan värld. Hon har varit lite rädd för att börja på dagis. Hon har pratat om det länge och hon har tvekat. Hon har funderat och samtidigt som hon har varit tveksam så har hon sett fram emot det. Att bli större, att få träffa andra barn och få en massa kompisar.
 
Tudelade känslor. Starka känslor. Omtumlande känslor.
 
Vi har varit lyckligt lottade så till vida att hon har fått vara hemma länge. Hon har behövt det. Hon har blivit omhuldad och ompysslad. Hon har fått en massa uppmärksamhet. Hon har mått bra. Det är det vi vill. Att hon ska må bra. När hon mår bra, mår vi bra.
 
Det är inte bara hon som har varit ängslig. Vi andra har också varit oroliga. Både syskon och föräldrar. Vi har inte sagt något, vi har inte visat något, men ibland har vi utbytt åsikter när hon inte har lyssnat. Det är så olika hur barn reagerar på dagisliv. Det är så starkt relaterat till personligheten. Det finns inga färdiga lösningar för hur det ska gå till. Det finns ingen mall där alla passar in.
 
Något av våra barn trivdes inte alls på dagis, det kände sig utanför, hade svårt för att smälta in. Å, det är en övergående fas! var standardreaktionen när ämnet kom på tal. Så är det för alla i början, det går över efter ett tag! var allt som oftast nästa replik. Vi gjorde allt för att det skulle bli bättre. Vi gjorde allt för att det skulle gå över. Men det gick aldrig över. Det blev inte bättre. Det var en del av personligheten. Helst av allt hade det barnet velat vara hemma med mamma och pappa istället för att stå och vänta på dem vid kapprumsfönstret hela dagen. Ett annat har haft ett stort behov av social samvaro med individer i samma ålder och det har varit svårt att överhuvudtaget få hem ungen på eftermiddagen. 
 
Det är så olika. Vi har alla våra starka och svaga sidor att hantera och med den kravbild som vi lever under idag är det omöjligt att tillgodose alla individuella behov. Det är inte lätt att vara människa ens när man är barn.
 
 
 
Nu står hon och pratar med sina dockor. Hon leker ut dagens händelser. Hon är mamman som förklarar för sina barn att föräldrarna måste jobba. "Men ni ska inte vara rädda", säger hon. "Ni ska inte vara rädda för mamma och pappa kommer snart och fröknarna är snälla." 
 
En sådan förståndig insikt värmer ända in i hjärteroten. För när man har barn vill man att barnen ska må bra för de är det viktigaste man har och utan dem vore man nästan ingenting. Man vill finnas där för dem och man vill vara det stöd som de så väl behöver. Man vill hålla dem hårt och nästan älska ihjäl dem. Så stark är känslan. Utan dem vore man nästan ingenting.
 
 
Det gick bra idag. Hon tyckte att det var roligt. Vi behöver inte vara oroliga längre. Hon mår bra och när barnen mår bra mår vi bra.
Det är en tämligen enkel ekvation.
 
Nu är den förlorade dottern återbördad och det är en hel helg till nästa dagisbesök. 
Nu ska vi kramas, käka godis, titta på film, äta chips och dricka läsk.

Jag tror minsann att jag ska försöka stjäla till mig en liten puss från de där ihopknipta små läpparna också.

Sådeså.
 

Mytomani, hybris och en liten musikkår.

 
Ledig i fyra dagar. Känns utomordentligt bra. Det ska utnyttjas. Vi inte riktigt hur. Vi kanske skulle åka på tur? Har tittat lite i Bonniers stora bil- & turistatlas och i denna bibel för bilåkningsentusiaster har jag pekat ut ett par resmål som lockar och retar spänningsnerven mer än vad som med enkla ordvändningar kan beskrivas. Eftersom jag har så förtvivlat svårt att klippa navelsträngar vill jag inte gärna lämna den glesbygd där jag befunnit mig de senaste fyrtio åren. Det medför obehag och en smula ångest att bege sig utanför femtioskyltarna.
 
Det är underligt det där. Fast att jag, Jonas Waldestål, bär en glödande vilja att ta mig ur mitt sammanhang och mitt förflutna är jag samtidigt rädd att bryta upp från det invanda. Jag är rädd att mina vingar inte bär! Örnen kraschlandar!
"Är det JAS Gripen som störtar mot marken?" "Nej, för fan, det är ju Jonas Waldestål ser du väl!"
 
Jodå.

Nä, men jag tittade i mitt tummade exemplar av Bonniers stora bil- & turistatlas och utsåg några ställen som mottagare av min modesta person. Eftersom jag naturligtvis har enormt många bloggläsare i de här områdena tänkte jag lägga ut en liten vink om att jag snart anländer till just er. Ni behöver inte ställa till kalas, det är inte det jag menar, men en trerätters och en liten musikkår vore inte dumt. Gärna med en sådan där kille (eller tjej) som snurrar en käpp så där akrobatiskt i luften. Hen skulle jag vilja se.
 
Men inga krav. Känn ingen press! Det räcker med en musikkår (med tuba) om ni inte hinner flyga in käppmänniskan. Jag är inte så kräsen. Jo, förresten, jag kräver en röd matta. Det måste jag tyvärr ha för att inte skita ner mina basketdojor som kostade 99 spänn på Maxi. En liten principsak som jag dessvärre inte kan rucka på. Ja...det skulle väl vara allt, det.
 
Så alla boende i Rottne och Räppe: Role Out The Barrel!
Snart kommer jag. Till häst och med paraduniform på.
Glöm inte autografblock (autograf kostar knappt en hundralapp, men vill ni däremot ta kort rekommenderar jag att ni tar med checkhäftet) och penna.

Det ska bli härligt!

Väl mött!

Med Vänlig Hälsning

Mytoman i glesbygd.
 
 
  

Till protokollet, Marlene.

När man som jag - i sällskap av härligt manliga män - spenderar sina dagar på ett sexigt och potent arbete är det inte utan att man, efter det att dagens proletära nappatag är till ända, vill landa i lite mjuka värderingar och välgörande tongångar. Livets nödtorft är alltså efter mycken möda säkerställt och själva existensen kan få tillåtelse att blomma ut.
 
Det som känns aktuellt är att varva ner, att söka den inre friden, att låta processen där dag går över i kväll ackompanjeras av stråkar och rosendoft. I föregående sirliga formulering väljer jag, mot alla politiska strömningar, att peta i den ständigt omdebatterade och infekterade genusproblematiken med riktigt smutsiga fingrar. Det kan tyckas att jag cementerar fördomar när jag på något vis påstår att mjuka värderingar nödvändigtvis måste föregås och ackompanjeras av stråkar och rosendoft, men så är icke fallet vilket jag bevisar då jag väljer att inte lyfta blicken från mina egna behov när det kommer till att njuta arbetets efterbörd. Det här är en subjektiv handling höjd över all världslig misstanke. Jag må generalisera å det grövsta, men det får man understundom göra om man dagligdags har befattning som ärrad och fårad grovarbetare (haha!) i glesbygd. Det måste få pysa ut någonstans. Egocentrismen ska få sätta Richterskalan ordentligt i gungning.
 
Jo, så är det. Så förhåller det sig och det kan vi då rakt inte ändra på. Som en uppretad tiger försvarar jag min integritet och rätt till att verka och agera hur jag vill inom ramen av mina fyra väggar som tillhör banken.
 
 
Nåväl.


När jag stämplat ut, duschat, kammat mig, kastat av mig mina grova byxor och sparkat av mig de stålhätteförsedda skorna med den inpyrda doften av sisyfosslit sätter jag mig gärna vid datorn. Sedan plockar jag fram min spotifylista och scrollar begärligt ner till de musikaliska stycken som den här underbara stunden kräver. 
 
Jag hittar det jag söker och högerklickar...och ur högtalarna strömmar...
 
 
Det tänker jag väl inte berätta. Det är min hemlighet. Något måste väl en grovarbetande kille i sina lite sämre år få ha för sig själv? Ofint att begära något annat. Det trodde jag inte om er. Vara så nyfikna och försöka locka ur mig mitt tonsatta livselixir på det lumpna sättet. Nä, det här var vansinnigt tarvligt av er. Det här ska jag sent glömma. Måste gå och lägga mig nu. Hinner inte sitta här längre. Det gör jag verkligen inte.

Integritet.

God natt.
 
Hrmpff...
 
  
 

I natt jag drömde.

 
 
 
Hade en underlig dröm häromnatten. Drömde att jag var hjälte i något framtida, apokalyptiskt drama. Inte någon ordinär superhjälte (Batman/Läderlappen i Adam Wests tappning är ungefär allt jag kommer på) i cape och mask utan mer den typ som John Connor representerade i "Terminator". En frihetshjälte och motståndsman. Paradoxal drömsekvens eftersom jag inte ens i sovande tillstånd kan föreställa mig att jag bär på de gener som krävs för att leda kampen mot en drakonisk överhet utan mänskliga drag. Men drömmar är väl till för att röra om en aning i de system som reglerar trycket i huvudknoppen. När man silar dagens upplevelser genom drömmens filter renar man tankegången och hjärnan får en chans att bearbeta och sortera intryck och upplevelser på sitt eget underliga vis.
Frihetshjälte, liksom. Waldestål motståndsman, liksom. Man baxnar vid blotta tanken, liksom.

Dessvärre är fragmenten från drömmen så rapsodiska att jag inte på ett fullgott sätt kan dra mig till minnes hur jag utnyttjade min högt uppsatta position i den här subversiva verksamheten. Det var en eldstrid, minns jag, men jag kommer inte ihåg hur den förlöpte eller vilka våra motståndare var. Vi vandrade nedför en gata. Hamnade i ett bakhåll. En shootout i stil med O.K. Corral. Fast utan sexskjutare och cowboyhattar. Ingen tuberkuloshostande "Doc" Holliday vid min sida. Det var mer rymdinspirerat. Mer "Terminator" och "Alien" än "Wyatt Earp och "Tombstone". En dystopisk framtidsvision med sönderbombade skyskrapor, tät dimma och rykande bilvrak. Och mitt i den här mardrömmen fanns alltså jag, Jonas Waldestål, och jag larmade och jag sköt och gjorde mig till enligt alla tänkbara och otänkbara mönster. Märkligt. Tror dessutom att jag blev skjuten. Tråkig utveckling när man väl har gjutit mod och bestämt sig för att sätta sig på tvären. Taskigt av boysen på andra sidan att markera sitt missnöje med min person så tydligt. Skjuta just mig när det fanns så många andra att sikta på. Jag hatar science fiction och mystiska boys som finner det för gott att göra processen kort med mig.
 
 
Usch.
 
 
Nä, jag känner att det är bättre att drömma om blommor och bin. Gå runt i hög hatt, stärkt skjorta och recitera poesi i talgdankens dunkla sken. Det hade varit söt honung och gräddig mjölk för själen, det. I natt vill jag drömma att jag är en kärlekskrank och giftassugen Fitzwilliam Darcy. Mer frieri och mindre skottlossning, liksom 
 
Jodå, så är det med att...även om jag, till min förvåning, måste erkänna att tanken på en eldstrid i solnedgång lockar en aning. Men då vill jag ha cowboyhatt, sporrar och tuberkulös hosta som accessoarer och romantiska tillbehör. Något annat blir det då rakt inte tal om.
 
Sådeså.
 
"Doc" Holliday.

Upp för att hämta luft.

 
Trött gubbe som söker insikt.
 
Man skulle vilja berätta någonting. Man skulle vilja förmedla en känsla. Man skulle vilja säga något av värde. Men det är märglöst och blekt för tillfället. Finns inget att förtälja. Tröttare än tröttast släpar man sig fram mellan punkt A och punkt B. Det vill sig inte med något kreativt tankearbete. Kroppen har gått över i ett tillstånd där överlevnadsinstinkten klart överskuggar behovet av att uttrycka sig. Waldestål trampar vatten.
Men det är så det är. Man lever en månad och går in i ett själsligt undantagstillstånd resterande elva.
 
 
Det är fan så torftigt men naturen måste ha sin gång, som flicka sade och köpte sig en gurka av större modell. (Buskis.)
 
 
Man omvärderar saker och ting när hösten står för dörren. Man kommer till insikter. Det leder sällan någonvart (för mig) men det gör saker och ting lättare att hantera när man trots allt anstränger sig för att skapa imaginära utvägar. Man fantiserar och man drömmer. Man försöker hitta alternativ. Det är lite som när man var junior och satt med penna och ritade sig ur labyrinter som fanns i och på de flesta barnvänliga serietidningars pärmar och mittuppslag. Man satt med tungan utanför munnen och drog sakta den söndertuggade blyertspennan framåt för att med hjälp av ett darrigt streck skapa en framkomlig väg. Visst kommer ni håg? Men när jag tänker efter så brukade jag fuska. Jag började...nä, jag minns fel helt och hållet. Man började utanför labyrinten och tanken var att man skulle ta sig in i mitten, inte ut från mitten som jag trodde. Ja, där ser man. Man minns så lite och det lilla man minns visar sig ofta vara fel. 
 
I vilket fall som helst vill man bryta ny mark när höstvindarna börjar blåsa löv utanför fönstret. Det vill man oavsett hur det är med minnets basala funktioner. Man vill bli en bättre människa. Man vill ha förändring. Jag har exempelvis funderat på det här med alkohol. Jag har ett komplicerat förhållande till alkohol vid festliga tillfällen. I grund och botten tror jag att det har att göra med att jag alltid har varit blyg. Försiktig och obekväm i sociala situationer. Alkohol gjorde mig mer bekväm. Med alkohol i kroppen tog jag för mig på ett sätt som dittills varit mig främmande. Men jag var alltid rädd att effekterna skulle avta innan kvällen var till ända och därför utvecklade jag vid dessa festliga tillfällen ett mindre smickrande behov av att överdosera. Överdoseringen ledde i sin tur till att jag ofta blev en lallande dåre utan förmåga att verbalisera minsta teori eller tanke. Jag blev en osympatisk jubelidiot som lätt kunde tas för valfri primat i djungelmiljö. Under någon timme var Waldestål spirituell, överdådig och underhållande för att därefter glida in i en mänsklig gråzon. Ungdomssynder kan man tänka, men det har hängt med (vilket naturligtvis kan förklaras av att jag fortfarande är lika osäker och blyg) och för en fyrabarnspappa som snart fyller fyrtio är det ett mer än diskutabelt beteende. Ingen festlig kille att ha på fest, liksom. Mer en apa som har rymt från sin bur, liksom.
 
Det är inte så jävla charmigt med äldre män som står och dreglar utan koll på väderstrecken. Jag menar, jag är ingen korkad kille. Om jag är på det humöret skulle man till och med kunna karaktärisera mig som, om inte begåvad så i varje fall medelbegåvad - och det är synd att man ska framstå som raka motsatsen bara för att man lever kvar i gamla villfarelser. Jag gör mig, blyg eller ej, bättre med en nykter profil och ett fungerande tal. 
 
Jag är trött på alkohol. Jag blir bara trött av alkohol. Jag är trött på den jag blir av alkohol. Alkohol tar betydligt mer än den ger. Den är en relativt trist och sorglig företeelse. Ska hålla upp ett tag. Kanske längre än så. Ska se om jag blir en bättre människa. Måste börja förändra och varför inte börja med sig själv. Jag kanske skriver en roman på kuppen. Jag kanske börjar dansa balett. Jag kanske inte gör någonting. Vem vet. Det spelar mindre roll. Huvudsaken är att man agerar.

Jorå.

Så är det mä att.
 
Katten Bill mår för övrigt bättre. Vandrar runt området som den kung han tror han är. Man skulle nästan kunna misstänka att han har tagit sig en jamare. (Göteborgshumor. Förlåt.) 

God natt.



 
 
 
 

Karate.

Jag ska ärligt säga att det är väldigt sällan som jag känner för att utöva karate - och inte heller så ikväll. Jag vill hellre kramas och äta något gott. Kanske dricka ett glas vin och skära upp en kraftigt smakande mögelost. Jag vill inte springa runt och sparkas i vita kläder med skärp i olika färger.
 
En gång ville jag spela karate, men det gick över. Det gick över ganska fort och sedan ville jag kramas och dricka vin istället. Jag tog inte stundens ingivelse på riktigt allvar. Och så är det det där med att vara barfota, jag har ju så förtvivlat svårt för det. Även när jag är själv ryggar jag för tanken på att vara barfota. Det är en kroppslig förevisning som jag inte sympatiserar med. Spelar man karate uppstår ibland situationer då man rent hypotetiskt skulle kunna få sin moståndares fot i munnen och det är ett scenario som skrämmer mig blek i ansiktet.
 
Nä, karate får nog vara för min del. Men med det sagt tycker jag inte att andra ska behöva känna sig sårade. Jag menar de som håller på med karate och håller det kärt. Nä, man ska göra det man tycker är roligt, även om det till synes kan innebära en främmande fot i munnen.
 
Själv föredrar jag en kram och ett glas vin. Och kanske en liten bit mögelost till det. Men det finns så många arter i vpr herres hage och jag är bara en av dom. Nu ser jag att ordet "vår" har blivit "vpr" i föregående stycke. Kan inte ändra. Skriver på mobilen och då går det inte av någon anledning. Det är mobilens fel...och karatens. Jodå. God natt.

Att åka till veterinär och att där bli Marie Curie.

 
 
Kattens ben var än mer svullet när vi vaknade. Jag vaknade tidigt och tog mig en runda ut på altanen där jag visste att han låg. Jag närmade mig honom, han tittade upp och jag såg omedelbart att han var sämre. Nattens vila hade inte gjort honom gott. Man ser i kattögon när något inte står rätt till, de blir liksom grumliga och blanka på samma gång. Kroppens rörelser blir sega och lock och pock med mat möts med ett tydligt annonserat ointresse. Bill var helt ur form, det stod fullkomligt klart. När jag dristade mig till att undersöka hans vänstra tass mer metodiskt väste och morrade han och med det fanns inget annat alternativ än att ringa det där förbannade samtalet till veterinären. Man vill ju inte att familjens sjunde, håriga medlem ska ligga och fara illa. Det ligger inte i husses intresse. Jag är en djurvän av stora mått och var beredd att offra min egen hand för att lille Bill om möjligt skulle bli frisk i sin tass. Men hur skulle det se ut när allt kommer omkring. Oerhört underlig sammansmältning. Och så långt hade jag nog inte tänkt sträcka mig. Jag vill bara imponera en aning med min stora välvilja. 
 
Så jag slog numret och blev meddelad att jag skulle bli uppringd lite senare. Gott så. Jag inväntade utsatt tid och när telefonens signal bröt tystnaden svarade jag och inledde där och då min sedvanligt knackiga konversation med människor jag inte känner. Det blir hackigt och lite underligt när Waldestål, över telefon, ska förklara hur saker och ting ligger till. Det är sandsäckstunga och förvirrade formuleringar men jag lyckades (fråga mig inte hur) på något vis redogöra för situationen och damen på andra sidan tyckte absolut att jag skulle komma in för undersökning och konsultation. 
 
Vi gick ut i garaget för att leta upp en sådan där bur man använder sig av när man ska frakta katter till olika destinationer. Äldsta dottern hittade den. Faktiskt mycket snabbare än vad jag hade föreställt mig. Eftersom mitt intresse för bensin, motorer och praktiska göromål är lika med noll har garaget antagit den lösa formen av laglöst land och vilda västern. Barnen har fått husera ganska fritt och mina förmaningar om att man kanske kunde ställa tillbaka det som man plockat fram har inte uppmärksammats med någon större entusiasm Jag har tröttnat på att tjata, och nu är det en djungel av olika prylar och ting i det som en gång var ett ordnat förvaringsutrymme för automobiler, verktyg och allehanda trädgårdsredskap.
 
Nåväl, huruvida vårt garage är en pedants mardröm hör inte hit. Det är katten Bills (och min) situation vi försöker belysa.

Nu kom vi till ögonblicket då katten Bill skulle placeras i buren. Vi har utfört samma manöver vid några tidigare tillfällen och jag kan nog - utan att ljuga - påstå att han inte riktigt uppskattar att färdas innanför dessa plastiga väggar. Nä, han hatar det mer än skällande hundar och dammsugaren. Han vill hellre tyna bort i smärtsam ensamhet än att hoppa in i buren. Han vill det inte alls. Det är ju så med djur att de kommer ihåg. Fast man kanske inte tror att en halvslö kisse med glaskäke ska minnas att det är förenat med avsevärt obehag att resa i fyrkantig plast så gör den det. Den minns det alltför väl. 
 
Trots att han knappt kunde stödja på sin tass drog han iväg åt soffan till. Han kom dock inte under eftersom smärtan i det ögonblicket blev honom övermäktig. Jag fick fatt i honom och i ett desperat försök att komma loss ur mitt grepp grävde han in en av högertassens klor i min vänstra underarm. Aj, tänkte jag. Bra, tänkte Bill. Nu kanske du låter mig vara, tänkte Bill vidare. Men det kunde jag ju inte. Jag var ju tvungen att få ner honom i lådan. Jag tog familjen till hjälp. Vi grät, vi skrek, vi kämpade och Bill kämpade emot. Efter tionde försöket var han på plats. Vi var utpumpade, söndergråtna och adrenalinet var så överdoserat att det smet före svetten ur porerna.
 
Jag och äldsta dottern körde in. Katten jamade hela vägen. Ett gutturalt läte som lät som döden själv. Vi höll på att köra fel. Det var fruktansvärt. Men vi kom fram. 

Vi blir hänvisade till ett undersökningsrum. Veterinären kommer in, hon besiktigar patienten, han morrar och fräser. Hon säger: "Vi får köra en röntgen på det här. Med en sådan här stor svullnad kan det vara ett brott. Jag ger honom lite lugnande eftersom han är så arg och tydligen har så ont." 
Ok, tänker jag. Fan också, tänker jag. Men ska du inte kolla om det är något sår eller bett innan röntgen, tänker jag innan jag slutligen tänker att du borde väl veta vad du pratar om.
"Vänta här", säger veterinären innan hon lämnar rummet. "Det kommer snart en sköterska som hämtar honom."
 
Vi väntar och efter ett tag kommer det mycket riktigt en sköterska. Hon vill att jag ska hjälpa henne att bära in Bill till röntgen. Jag gör som hon vill, jag är snäll, väluppfostrad och tillmötesgående, och jag börjar väl egentligen inte fatta misstankar förrän hon håller fram en blyinfattad rock och vill att jag ska ta på mig den.
"Ska...jag ha den på mig", undrar jag med darr på de Waldestålska stämbanden. "Ja, jag tänkte att du kunde hålla undan den ena tassen så vi får bra bilder av den skadade", svarar hon.
 
I det här skedet stannar jag upp och tänker för mig själv: Hörru Jonas, vad i helvete är det som händer här? Ska jag, västvärldens mest hypokondriska människa, betala dyra pengar för en röntgenundersökning samtidigt som jag tydligen ska vara delaktig i denna strålningsfest som med all säkerhet kommer att skada min kropp för all framtid? Det är uppenbarligen som så jag ska alltså betala dyrt för att bli någon sentida, manlig variant av Marie Curie?
 
Jag tvekar. Jag är chockad. Men eftersom jag i egenskap av konflikträdd människa inte gärna vill stöta mig med någon så låter jag mig ändå draperas i denna dödens blå rock. Helt plötsligt står jag under en röntgenkamera och håller undan lille Bills högra tass för att den vänstra ska kunna fångas på en strålande bild. Jag ser framför mig hur jag liksom kommer att glöda när jag sätter mig i bilen. Den kommer att starta utan att jag behöver vrida om nyckeln då hela min kropp pulserar av den okända energi som tagit min kropp i besittning. Jag är mycket rädd. Och jag är faktiskt en smula förbannad eftersom jag tycker att det här är ett vansinnigt konstigt upplägg. Jag ska precis förklara min ståndpunkt i frågan när min intention dränks i den gamla röntgenmaskinens muller och dån.
"Håll i tassen nu", säger damen som smitit ut från detta Tjernobylinfekterade rum och nu står på säkert avstånd utanför stängda och blyinfattade dörrar.

"Nä, vad konstigt", säger hon när hon kommit in för att granska den nyss tagna röntgenbilden. "Vad ljus och konstig den ser ut." "Jaha...det var inte bra...", svarar jag. "Vi får ta en till", säger hon. Fan också. Det är inte sant, tänker jag. 
 
Så här fortsätter det. Under en period av tjugo minuter står jag och håller undan lille Bills huvud och tass medan bild efter bild tas och medan strålning oupphörligt pumpas in i min dåligt skyddade gubbkropp. "Det måste vara något fel på maskinen", hör jag någon säga. "Alla som kan den här är på semester", säger någon annan. En tredje inblandad sköterska ler förtroligt och överslätande mot mig. En fjärde hämtar en femte och jag står i blyförkläde, kallsvettas och håller krampaktigt undan lille Bills löst hängande huvud och tass för att den skadade någon gång ska hamna på en acceptabel bild. Det är återigen fruktansvärt.
 
Till slut lyckas någon ta den där bilden som visar att det inte alls är något brott på benet. Det är vad veterinären konstaterar när vi åter befinner oss i undersökningsrummet. Men hon vill, medan katten fortfarande lyder under det lugnande medlet, raka benet för att se om det finns någon skada som inte syns. Kunde vi inte gjort det direkt, tänker jag. Innan vi tog oss an det dyra och obehagliga jobbet att förvandla mig till en vandrande glödlampa, tänker jag vidare. Hon rakar benet. När pälsen är borta uppenbarar sig två tydliga märken efter vassa tänder. 
 
"Huggorm", säger jag. "Troligtvis", svarar hon. Och jag tänker än en gång att vi kanske kunde ha rakat benet INNAN vi drog till röntgen och blev ofrivilligt solbrända. 1700 spänn. 1700 spänn för att ge svar på en gåta som fanns dold under ett gram päls. Lille Bill får stanna kvar för observation och dropp.
 
Innan jag och äldsta dottern går så ber jag sköterskan underrätta veterinären att jag vill fråga henne något. Jag har tagit mod till mig. Waldestål har i tysthet vässat sina argument. Hon vet vad det handlar om. Hennes lätt röda nyans avslöjar henne.


Vi talar om att i onödan använda sig av röntgen (inte bara för att på pin kiv att steka rädda gubbar). Jag påstår att den i det här fallet icke var nödvändig och att den i övrigt var så dåligt genomförd att jag anser att kostnaden för den ska diskuteras och kanske till och med avskrivas. Hon håller med. Jag har vunnit en personlig och ekonomisk seger. 
 
Till rabatterat pris har jag blivit en modern, sentida variant av den formidabla Marie Curie.
 
Kanske. Jag har inte fått räkningen än.
 
Fan också.
 
 
 
 

Låt bli min katt.

 
Någon annan katt har bitit min katt. Jag uppskattar inte tilltaget. Min katt tar sig fram på tre ben och det fjärde uppvisar betydande svullnad. Det här innebär antagligen att jag måste åka till veterinären med min katt i morgon. Min katt tycker inte om att åka bil. Han tycker heller inte om att åka till veterinären. Jag tycker inte om att åka till veterinären. Min hypokondri är så omfattande att jag blir skakig till och med på ett veterinärkontor. Veterinären kanske misstar mig för patient, kattlikt smidig som jag är. Underligare saker har skett. Har jag hört. Inte.
 
Veterinären vill ha stora summor för sitt arbete. Jag är snål och gråter vid kronors överlämnande. Mitt undermedvetna kanske säger åt mig att lämna plånboken hemma och vad gör vi då? Hur reder vi ut en sådan situation, veterinären och jag? Kan han skicka faktura eller får jag arbeta av skulden genom att rengöra använda kirurgiska instrument? Blotta tanken får mig att rysa. Tål inte blod. Måste således komma ihåg att inte glömma plånboken. 
 
Jag tycker inte om att köra bil med min katt i bilen. Han låter som en skrikande bebis och det distraherar mig. Jag är en tämligen usel bilförare redan innan och ljudet av en skrikande bebis (som är en katt) i baksätet förbättrar inte mina begränsade egenskaper när det kommer till att framföra fordon på allmän väg.
 
Därmed hamnar vi inför en överhängande risk att jag kör av vägen och då står min arbetsgivare utan min oersättliga spetskompetens. Min spetskompetens!
Så kan vi inte ha det. Att min kompetens försvinner, menar jag. Det vore djupt olyckligt.
 
Det här är alltså ett problem. Ett stort problem. För mig, för katten, för arbetsgivaren - men kanske framförallt för min äldsta dotter som blir orolig och nervös när katten mår dåligt, och det gör i sin tur mig orolig och nervös till den grad att jag börjar hyperventilera. Den där katten betyder oerhört mycket för henne (och mig) eftersom han kom som gåva efter det att hennes diabetes debuterade. 
 
Jag skulle vilja be alla katter i kvarteret om en liten tjänst:
 
Snälla ni, låt bli min katt. 
 
Det är väl inte för mycket begärt, va? Låt bli min katt och ge er på någon i er egen storlek istället, era förbannade delinkventer. Det är inte renhårigt eller reko (gubb-adjektiv) att ge sig på min lilla katt. Det är inte förenat med sportsmanship och rent spel. Ni är inte tuffa om ni tror det, bara elaka och otäcka.


Ni borde vara mer som Thomas O´Malley. Lite skönt avslappnade och jazziga. Coola katter, liksom. 
Ingen snubbe som vill vara katt i det här kvarteret som ni håller på. Se allvaret. Lägg ner och lägg av.
Dra in klorna och spinn en låt istället.

Låt bli vår Bill. Kattdjävlar.


 
 
 

Tankspridd.

 
Andra dagen på jobbet.
Igår glömde jag mackorna (prickig korv).
Idag glömde jag arbetspjucken.

Imorgon är jag byxlös.
Bilder på Sveriges vackraste framsida kommer till helgen
Våga inte blunda.

Väl mött i paradisskrud.


Krönika: I min spegel.

 

I går kväll tittade jag mig i spegeln och såg själve fan. Jag såg själve fan och hans namn var Jonas Waldestål. Jag stod på min kammare i valet och kvalet mellan två dåliga idéer när en tredje plötsligt tändes och satte mina fötter i rörelse med oväntad fermitet. Snabbare än snabbt for jag nedför trappan med den ljusa ingivelsens 100-wattare blinkande som ett varnande blåljus över den skalliga skallen. Under språngmarschens slutskede klarade sig Waldestål med nöd och näppe ifrån ett besök på akuten när han genom ett dödsföraktande hopp tog sig över den barnsäkra grind han redan glömt att han hade stängt på vägen upp.

 

Det allt annat än smidiga hoppet ledde till att jag hamnade i knästående parterr, och när jag under svordomar och andra barnförbjudna förbannelser tog tag i hallbyråns melerade överdel för att komma på benen, fick jag syn på något vedervärdigt. I den spegel som ständigt är fläckad av kladdiga, nyfikna barnfingrar och som med sin tvivelaktiga patina är kronan i hallens haltande möbelverk - stirrade jag rakt i anletet på en för mig okänd varelse. Där uppenbarade sig ett monstrum. Ett av den dömande gudens mer suspekta projekt, förfärdigat i en handvändning en surmulen dag då allt gick snett och överstyr för vår herre. Min fantastiska idé var som bortblåst och värre ändå: det var uppenbarligen jag själv som hålögd stirrade tillbaka från spegelns flottiga yta - och jag såg tveklöst ut som inget mindre än fan själv.

 

Med tilltagande ålder slutar man titta sig i spegeln. Det finns liksom ingen anledning att med en dåres envishet studera det dagliga förfallet. Man undviker mer än gärna alla tecken på att bäst före datum passerats. Kroppen blir en provkarta på ägarens slarv med kost, motion och positiva målbilder. Jag minns att jag i min pura ungdom långa stunder kunde stå och föra samtal med mig själv framför spegeln. I skuggan av höjda ögonbryn och vardagligt kallprat förlorade jag mig i undersökningar av varje omöjlig tendens till skönhet. Det gör jag inte längre – långt därifrån. Spegeln ger mig inga svar, den väcker bara obekväma frågor.

 

Men jag tror mig ha funnit lösningen på problemet och det stavas kändis. Jag ska bli kändis. (Eller kanske rentav drottning? Är det möjligt?) Något underligt händer nämligen med ansiktet när det blir allmänt bekant. Det föryngras avsevärt. De levande bevisen uppträder innanför televisionens ramar närhelst du slår på din platta dumburk. Genom ett trollslag har hängiga kinder blivit strama och släta som aprikoser. Bekymmersrynkade pannor har blivit spända som segel i full storm. Smala läppar har blåsts upp till skrämmande volym. (- Vad sjunger tanten om, pappa? - Jag hör inte min son, tantens läppar är i vägen...) Ibland kan man undra om inte någon sålt sin själ i utbyte mot evig ungdom och en tunna nervgift. Kanske såld till själve fan? Ja, fan vet och enligt min medfarna spegel är det dessvärre faktiskt jag.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Sportbild.

 
 
Fot mot handboll.

Håglös.

Andas. Men inte mycket mer. Det är skräp med Waldestål. Håglös och uppgiven. Kollade mail. Såg att jag har krönika på torsdag. Inget driv i skallen. Håglös på gränsen till lamslagen. Kortade därför ner och omarbetade ett blogginlägg som jag anser vara viktigt och som kan vara värt att presentera för en större krets. Så kan det vara. Blir nog bra. Håglös. Bara timmar kvar. Svider i själen. Tungt att andas. Edward Munch-varning på Waldestål. Skulle vilja skrika lite slumpvis valda könsord. Men det finns barn i närheten så jag måste avstå. Skriver det här istället:

Könsord. 

 

Har lekt med barnen. Kurragömma och något annat som jag glömt namnet på. Vi hade trevligt. Linnea räknade till femton alldeles själv. Hon hittade mig flera gånger. Skrattade så hon tjöt. Sprang runt barfota i sin röda klänning med vita prickar på. Söt som socker. Sedan hade hon uppvisning för mig. Med en rockring som hon faktiskt fick fart på. 


"Pappa! Titta pappa! Titta på mig, pappa! Den snujjaj, pappa! Jag kan, pappa! Den snujjaj."

 

Ingen melankoli där. Tur det.

 

Brukade gilla hösten. Friskt. Lätt att andas. Början på något nytt.

Förväntningar.

Gillar inte hösten längre. Det har tagit en annan riktning. Förväntningarna lyser med sin frånvaro.
Det pirrar inte i magen längre. Skolstarten lockar inte. 

 

Höstjävel.

 

Måste göra något. Vi måste aktivera oss. Den här håglösheten hotar vår överlevnad.
Måste göra något. Nu.

Nu gör vi något. Vet inte vad. Men något ska vi göra. Det måste vi göra.

Fan också.

Adjö.


Ägg.

 
Att leka med livsmedel. Mohedas äggulebad. Det blev jättekladdigt och det var svårt att rengöra. Det var inte ens särskilt kul medan det varade. Skal överallt.
En klar besvikelse. Nästa gång leker vi med lever istället.

Betyg?
En ynka Waldestålare.
Varken mer eller mindre.
Rekommenderas ej.

I diket.

- Vad är det som ligger där i diket?
- Det är Waldestål. Semestern är tydligen slut.
- Vad ska vi göra?
- Han lider. Skjut honom.
- Nu?
- Ja, bara ladda och skjut.
- Han ser mig. Han ser att jag siktar på honom. Han ler.
- Bra.
 
Pang.

Att möta ungdom och elaka tanter med gubbig och fräsig attityd.

Vi gjorde stan. Örlogsstaden Karlskrona fick bekänna färg. Waldestålarna dansade fram på dess avenyer på jakt efter nöjen och förlustelser. Nja, det gjorde vi kanske inte, gikt och ålder gjorde det svårt att ägna sig åt några större utvsävningar, de fyra barnens närvaro gjorde utsvävningarna helt omöjliga.
 
 
 Gubbig hängröv i lobby.      Äldre par vid hav.
 
Och ingen är gladare än jag. Ty när jag på Karlskronas gator såg hurusom de yngre generationerna kämpar sig blåa i ansiktet för att framgångsrikt spela det spel som hör ungdomen till blev jag faktiskt glad att man börjar bli till åren. Det är gravitationsförnekande frisyrer, det är byxor av underliga modeller, det är blonderade lockar, det är kepsar, det är ringar överallt, det är tuppaktiga rörelsemönster bland pojkarna och det är fniss och locktoner från flickorna, det är rakade kön (har jag hört) och utspända och blänkande bröstkorgar. (När jag räknar upp alla ungdomens avarter tuggar jag gubbig fradga. Jag är så indignerad att jag knappt hör Evert Taube sjunga över Spotify.)
 
Det som förbluffar mest, mitt i all den här kampen för att till sista blodsdroppen utmärka sig, är att (nästan) alla ser likadana ut. Alla jobbar på att bli framgångsrika enligt samma modell. En modell som någon annan uppfunnit och som någon annan nu tjänar multum på. Det verkar jobbigt att vara ung. Men det hör väl till. Det är väl så det ska vara. Det är väl så det alltid har varit. På min tid var det bland mycket annat "Ball"-tröjor, "Lacoste"-parfym, seglarskor och jeans nedstoppade i vita tubsockor som utgjorde de mest beundrade tuppkammarna.
 
Jeans nedstoppade i vita tubsockor... Herre min Gud, vad är det för monster vi skapar i vår längtan efter tillhörighet... Man önskar bara att våra unga slapp offra sig själva så brutalt på popularitetens altare. Mindre konformitet och mer personligt tilltal, liksom. Ett mer avslappnat förhållande till sin nästa och sig själv. Mindre knytnävar och mer kramar.
 
Men vad vet väl jag. Jag är bara en ung gubbe i glesbygd. En ung gubbe med inget annat för sig än att lyssna på Evert Taube och beklaga sig över ungdomen. Så far tiden fram med sina aktörer.
 
 
I vilket fall som helst är det som så att i jämförelse med ungdomens vedermödor lockar det fridfulla gubblivet betydligt mer. Särskilt om man, som jag, är en ung gubbe och i egenskap av sådan inte har något egentligt val. Nu är jag inte där riktigt än, i vetenskapligt bevisad gubbålder vill säga. Nästan, men inte helt. Men trots att jag sympatiserar med tanken på en ökande ålder som tar mig längre bort från ungdomens svårbemötta krav på att duga finns det vissa representanter av det gamla gardet som man borde förbjuda. Alla är inte mysiga små tanter i stil med Margreth Weivers många (Tant Berg!) rollfigurer. Några är snarstuckna och gemena figurer som vänt avigsidan mot mänskligheten och som gett sig själva fan på att förgifta så mycket de kan, medan de kan. 
 
Och jag kan till vissa delar förstå dem. Understundom har jag själv svårt att se det fantastiska i tillvaron och har man då - som många av de här individerna kanske har - mött en del motgångar och lidit en del förluster på vägen så kan jag ha förståelse för att man känner sig lite bitter och bitsk. Det undra jag inte på och jag kan acceptera det.
 
Men man ska inte låta sin syra spilla på barn. Särskilt inte mina. För då blir jag ond. Jag tycker om tanter. Tanter är vanligvis fina grejer. Vackra varelser med ordentligt levda liv. Förebilder som jag har den djupaste respekt för. Men det finns drakoniska exemplar som rör upp helt andra känslor hos pappa Waldestål. 
 
Jag har redan redovisat den här historien på annan plats, men jag tycker att även ni som inte är kompis med mig på det specifika sociala mediet bör bli informerade om hur jag känner inför elaka gamla skånskor med tax.

Det hela utspelade sig ungefär så som här:

Jag mötte en skånsk tant med tax i hotellkorridoren. En skånsk skräcködla med knähund. En knähund som med all säkerhet används till det som Eskil Erlandsson varnade för. Tantens hårt hållna sexleksak började skälla när vi passerade. 

Sexleksaken skrämde min yngsta dotter. Jag förväntade mig en välvillig och ursäktande nick från skräcködlan, en nick som jag tänkte bemöta på samma sätt. Det är så man gör, civiliserade människor emellan. 

Istället väser den skånska varianten av Tyrannosaurus Rex "det är haugärtrafik i Sverige, se efter dina jävla ungar" när hon går förbi. Jag blir arg. Jag ser rött. Jag svarar den skånska dinosaurien och hennes skrevlapande knähund med viss skärpa. Hade det inte varit för vissa omständigheter så hade jag kastat kärringen och hennes lilla skällande kräk från närmsta balkong. 

Men det gjorde jag inte. Jag vet att det enda som väntar henne är döden. Och hon kommer att möta den endast i sällskap av en sexuellt utnyttjad liten taxjävel som kommer att ta sin hämnd på hennes kallnande kvarlevor.
 
Det är inte lätt att vara människa. Det är det inte. Var ålder har sin förbannelse och jävlighet. Det finns alltid saker att klaga och knorra över. Det är jag den första att skriva under på. Jag gör det dagligen. Jag gjorde det alldeles nyss när det gällde ungdomars påfågeldans. Jag är en man med många brister.
 
Men man ska vara snäll mot barn. Det är livets regel nummer ett. Man ska var snäll mot barn, annars blir man offer för taxar och uppretade smålänningar från Moheda. Det är livets regel nummer två.
 
Nähä, nu ska jag gå ut och leka med familjen.
 
Avslutningsvis vill jag gärna citera servitören som tog vår beställning i hotellets restaurang:
- Varsågod att hjälpa er själva under tiden, så kommer jag med maten sen.
 
Det är inte lätt att vara människa.
 
God natt.
 
 
 



 


 

Helt crazy!!

 
Vi fikar. På Tingsryds camping! Vi tittar på ett flygplan som gör konster över Tingsryds skyline. Vi är på resa! Vi är upptäcksresanden. Marco Polos i glesbygd! 
 
Nu är vi på hotell på okänd ort! Det ni!
 
Aldrig någonsin har Waldestålare varit så spontana att de ger sig ut på resa utan månadslång planering! Inga säkerhetsbälten! Inga hängslen! Vi bara stack!
 
Hurra för Waldestålarna på Barrvägen!!
 
 
Hurra! Hurra! Hurra!
 
 
 
 

Att skriva några rader för fridens skull.

 
 
Ibland blir man lite trött. Fyrabarnspappan blir lite trött. Han börjar samla år på hög och han är icke en vältränad tjugoåring längre, tack och lov... Det har han väl heller aldrig varit, vältränad vill säga, tjugo har ju alla som snart fyller trettioåtta varit någon gång i det förflutna. Men nu ska vi inte fördjupa oss i de här möjliga och omöjliga motsättningarna. Finns ingen tid till det. Nä, det var annat vi skulle dryfta.
Ibland blir han som sagt lite trött. När man blir trött får man lägre toleransnivå. Man reagerar häftigare på saker och ting. Så är det bara med den saken. Det är konstaterat och bevisat.
 
Fyrabarnsbappan älskar sina barn över allt annat, men fyra barn har en förmåga att överrösta varandra, barn vill gärna skrika högst och har man fyra stycken som bråkar om audiellt utrymme så blir man lite trött i öronen. Det kan bli mer intensivt än vad hälsan tål. Det kommer vi inte ifrån. 
 
Är det dessutom som så att de har vänt på dygnet och anser att dag är morgon och att natt är kväll så tilltar problemet i styrka. Man får liksom aldrig en minut över för sig själv. Jag behöver åtminstone en minut för mig själv annars fungerar jag inte som jag är ämnad att göra. Tankarna börjar spreta och förståndet börjar vackla. Jag älskar mina barn över allt annat, men när man för åttionde gången på en halvtimma får säga till sjuåringen att man ska sitta på stjärten (och inte stå på huvudet) i soffan tänjs tålamodet ut till något som kan rubriceras som en relativt tydlig bristningsgräns. Då börjar man själv höja rösten och så står man där plötsligt, högröd i ansiktet, och skäller så att saliven stänker ner de nyputsade fönsterna. Man står där och skäller och hytter med båda nävarna, samtidigt som man - i sitt stilla sinne som ännu inte hunnit påverkas av pågående utbrott - tänker att "vad i Jesu namn håller jag på med? Här står jag och imiterar bandhund fast det inte hjälper en endaste människa i rätt riktning." 

För det är ju på det viset att vågorna inte planar ut bara för att jag står och blåser upp ökad vindstyrka med mina röstresurser. Det blir snarare värre av min överilade reaktion. Så förståndigt hinner man resonera i sitt stilla sinne, men inte följer man de instruktionerna, inte. Ty man är alltför tilltufsad av dagens små prövningar och den uppdämda irritationen kan inte längre hållas tillbaka. Och är man då - som man understundom är - lite trött när fyrabarnsorkesterns våldsamma tonartshöjningar håller på att närma sig det outhärdliga är det fruktansvärt svårt att lyssna till den logiska röst som i ett stilla sinne manar till lugn och behärskning.
 
Då kan det vara bra att dra sig undan och skriva några rader här. Det här är något av en frizon. Det är bra att dra sig undan och skriva några rader här innan man står som en kolerisk fanjunkare och skriker ogenomtänkta svador till sitt obstinata lilla manskap. Det var bra att jag gick undan. Känner mig redan mer balanserad.
Så, nu kan jag återgå till soffan. Och om jag där finner en sjuåring med benen upp och huvudet ner tänker jag lugnt och sakligt förklara det olämpliga i uppträdandet. Inga höjda röster. Inga hyttande nävar.
Precis så tänker jag göra.

Jag har förklarat min ståndpunkt. Nu är jag redo. Nu har jag besinnat mig.

Nu kan vi gå vidare.

Sådeså. 
 

Dagens Mode/Outfit: Å de cålågne.

 
För en tid sedan utlovade jag ytterligare inblickar i min doftrika värld. Jag har redan redovisat vilka muskedunder jag använder för att friska upp mina håriga armhålor och nu har tiden kommit till att avslöja de rosiga kindernas och den försvinnande hakans förtrollande hemligheter.
 
Dessvärre är det som så att jag tror att jag for med osanning när jag gläntade lite på förlåten i våras. Det är inte Aqua Vera som varje morgon stänks på mitt maskulina ansikte - det är naturligtvis AXE. Vad vore livet utan en uppfriskande näve AXE? Ingenting! Ett liv utan AXE är inget liv. Man skulle få gömma sig för omvärldens kritiska näsor. Man skulle tvingas till en mullvadsliknande existens där man inte gärna sökte sig ovan jord.
 
AXE är vägen till framgång i både kärlek och karriär.

AXE!!
 
Rakvattnet på bilden doftar mysk. Den är en doft som man urprungligen extraherade ur körtlar från myskhjortens testiklar. Jag menar, bara en sådan sak får en att skrika sig hes efter Nobelpris till de modiga män och kvinnor som en gång kom på den här mustiga och fantasifulla lösningen på parfymproblemet: 

- Hörru!
- Ja, vad är det?
- Jag får liksom ingen ordning på det här. Det luktar inte gott.
- Tråkigt, hörru. Men du!
- Ja!
- Vi kanske skulle ta livet av en myskhjort!
- Säger du det? Varför det, då?
- Jo, först tar vi hjorten av daga och sedan skär vi av testiklarna och kollar om det finns några körtlar där som är användbara. Vi kanske kan dra någon vätska ur dom där körtlarna och den vätskan kanske luktar gott. Ja, du kanske rentav kan hälla blasket i den där soppan du jobbar med?
- Jaha...du tänker så, du... Ja...va fan, varför inte! Kör du? Jag tog en punschpralin till maten.
 
Vi är dessa orädda och innovativa pionjärer ett stort tack skyldig.
Utan dem skulle vi gå runt och lukta människa istället för myskhjortspung.
 
Människan är sannerligen skapelsens absoluta krona.
 
Svartpepparn, undrar ni. Svartpepparn, Jonas, vad i hela friden har den med saken att göra?
Inte så mycket. Den råkade bara stå framme.
 
I vanliga fall kastar jag den i ögonen på postverkets representant när hen kommer för att fylla brevlådan med räkningar.
 
Man får inte var dum, som Annie Lööf sa och beställde ytterligare en starköl på allmänhetens bekostnad.


Adjö.
 

Att resa i tiden.

 
Pappas gamla domarklocka. En klocka av märket Mentor. Hittade den ikväll. Ungarna har använt den i OS-inspirerad springlek utförd i kompakt augustimörker. Den väcker minnen. Jag fick själv använda den när jag var liten. Fast under stränga förmaningar och upprätthållande av strikta regler. Jag fick inte förstöra den. Jag var tvungen att vara försiktig. Och det var jag. Oftast. Den fick agera tidskontrollant vid många fotbollsmatcher på Vegbyvägens lutande gräsmatta.

Pappa var en bra domare. Men han var hetlevrad. Lite för eldfängd för att avancera i systemet. Han accepterade inget tjafs. Han bestämde. Ryktet spred sig om den smått arroganta domaren från Moheda. Det låg honom i fatet. En domare ska verka men inte synas. Pappa syntes och hördes. Det var inte att rekommendera om man ville klättra i divisionernas siffersystem.
 
En gång gick han på linjen när Öster mötte West Ham på Värendsvallen. En vänskapsmatch i sommarens sista skälvande minut. Han brukade berätta om det engelska lagets väldiga kapten och om hur kaptenens stora hand svalde hans när de hälsade innan avspark. Han berättade att han inte tvättade sig på flera veckor efteråt eftersom han inte ville förstöra illusionen av att vara en aktör på de stora arenorna med något så simpelt som tvål.

Min älskade pappa. Jag saknar hans historier och små anekdoter som berättades så fort han kom åt. När han var i livet blev man en smula trött och tänkte "inte en gång till", man himlade lite med ögonen när de kom på tal... 
 
Men nu...nu tåras ögonen bara jag tänker på hurusom pappas lilla hand försvann i den engelska kaptenens.
 
Herregud, vad jag saknar min lilla pappa. Ibland blir det mig övermäktigt. Snart är det fem år sedan han gick bort. Den artonde augusti är det fem år sedan. Overkligt. Tiden går. Saknaden växer sig annorlunda. Den tar sig andra uttryck. Men den biter sig fast.
 
Klockan finns kvar. Vi hittade den i ett skåp. Den har kommit till användning. Pappas domarklocka tickar på.
Jag har förmanat mina barn att vara försiktiga: "Akta farfars klocka! Var försiktiga! Den är värdefull!"
 
Jag låter precis som han. Jag låter precis som min älskade pappa. Jag återfinner hans röst och förmaning och det gör mig mycket stolt.
 
Puss på dig, lilla pappa.
Vi är rädda om klockan.

Vi lovar.

Välhängd reklam.

 
 
Det här med att ha färgglada hästpenisar upphängda på ytterdörren mot gatan känns inte helt fräscht. Lite för spekulativt och red-light-district-aktigt för min blyga smak. Vad tycker grannarna, liksom? Tror de att jag annonserar för avel? Tycker de att det verkar vidrigt? Undrar de om det finns möjlighet till grann-rabatt? Vill de att jag ska flytta? Vill de flytta in hos mig?
 
Jag vet inte. Allt är diffust och oklart.  
 
Jag skulle visserligen vilja starta eget...men...avel? Vem är då hingsten? Och varför i Jesu namn väljer jag att skylta för mina syften med penisar i pastell? Borde inte annan ögonfägnad vara lämplig? Borde jag överhuvudtaget tänka tanken? Vågar jag ta steget fullt ut? Varför kan jag inte sluta tänka på penisar?

Frågorna hopar sig och penisarna vajar vidare i vinden. 

Färglada och granna.

Hur går jag vidare?
 
Inte en aning.

Fan också.

Ensamma hemma...

Barnen gick till farbror Kenth. Alla barnen, inklusive den yngsta. Det innebar att jag och sambon blev lämnade ensamma. Vi hade hela huset för oss själva. För första gången sedan Hedenhös. Och hur utnyttjade vi då den här sällsamma möjligheten?

Nä, så gjorde vi inte alls... Vi är civiliserade människor. Vi är icke djur som tar första bästa chans till kopulation. Vi ägnar oss åt långt ädlare sysslor än så. Ni är inget annat än barbarer som ens tänker sådana skamliga tankar...


Vi tog en promenad. Ja, ni hörde rätt: vi tog en promenad... I skogen. Vi släpade ut våra löskokta, semesterplågade kroppar på grönbete. Vi har olika relationer till skogen, jag och sambon. Hon intar en mer naturromantisk och berusad hållning medan jag betraktar skogen ur ett rationellt och nyktert perspektiv. Hon samlar intryck till höger och vänster, upptäcker stubbar och myrstackar och använder sig av skogstigen som en källa till upplevelser. Jag nyttjar den som ett medel att så fort som möjligt ta mig ur och bort från alla faror som lurar där bakom stenar och i otillgängliga snår. För mig är elljusspårets snirkliga och kuperade sträckning att jämföra med en livräddande ariadnetråd som leder mig oskadd hem till soffan igen. Utan den vore jag förlorad. Ett enkelt rov för Skogsrået och Näcken i bäcken.

Sambon tog kort när vi var ute och gick. Hon tar kort som ser ut så här:


 
Själv tar jag oftast kort som ser ut ungefär så här:
 
 
 
Den varsamma observatören och den navelskådande exhibitionisten, liksom 
Men vi trivs i varandras sällskap. Vi kompletterar varandra.
Vi fungerar rysligt bra ihop.
Sjutton år tillsammans bevisar att jag inte far med osanning.
Vi är olika, men ändå inte. Tycker om min sambo. Jättemycket. Puss på dig.

När jag tittar på mitt kort kan jag inte låta bli att tänka att det kanske snart är dags att byta blus? På de senaste 26 korten har jag haft på mig min svarta blus med vita ränder på. Nu är den förvisso himla, himla fin, men samtidigt känner jag att det får finnas gränser även för mig.
 
Det skadar inte att byta miljö. Prova något nytt under några veckor (läs: månader/år). Kanske till och med skulle fresta med en dusch?
 
Nä...nu ska vi inte överdriva. Att duscha i tid och otid är något för Oskar Linnros-figurer med dåligt självförtroende och outsinligt hävdelsbehov att syssla med. Sådant gör inte vi killar över 35. Vi bär vår signaturdoft (svett) med stolthet. Vi behöver icke larma och göra oss till. 
 
Dessutom blir man bara blöt som lilla mamma alltid sa. Ett obehagligt, onödigt och till yttermera visso besvärligt arbete.

Nä, nu ska jag koka lite kaffe. 
Det ska bli underbart gott.

Kram.

Svett-Jonas - mitt flugsvärmen.

Chips och fördömda Oskar Linnros-kopior

Kränkt gubbe i upp och nervänd chipskostym.
Notera gärna den sårade uppsynen.
 
 
Igår fyllde min yngsta dotter år. Det har redan avhandlats. Ni vet, vi var på Leos Lekland och jag jobbade mig svettig bland lianer, rutschkanor och annat som hör saken till när man är på besök i lejonets kula med kidsen. Efter våra strapatser blev vi sugna på något gott, det är vad man blir när man har varit duktig och kämpat på under alldeles för lång tid. Vi ville helt enkelt belöna varandra för ett väl utfört arbete. Så på hemvägen stannade vi till vid den riksomfattande kedjan "Hemmakväll" för att proviantera lite godis och chips. Dessutom fyllde min yngsta dotter år! Det var ju fest, gudbevars! Fattas bara annat!

Barnen valde godis från ett för hälsan ödesdigert utbud och gick sedan ut till bilen. Själv gick jag till kassan för att betala. På vägen fram plockade jag åt mig en bastant påse grillchips på modiga 500 gram. Det var nedsatt pris och jag tänkte väl som så att den går väl alltid åt innan jul. 
 
Nåväl.

När jag lämnade över min chipspåse för betalning log den vältränade 22-åringen med Oskar Linnros-frilla bakom disken diaboliskt, han granskade mig från topp till tå (blicken stannade till en sekund vid magen, och redan där avslöjade han sina infama intentioner), han rasslade lätt min chipspåse, höjde sina ansade ögonbryn och sade sedan följande, i en släpig, insinuant ton: 

- Jaså...du satsar på den stora påsen ikväll...

Jag hatar vältränade människor under 25. Jag avskyr luggar med spretig attityd.
Må alla vältränade människor under 25 få kramp i alla sina uppumpade muskler.
I helvetets nionde krets finns reserverade platser för Oskar Linnros-kopior under 25.
Därom är vi otränade människor över 35 övertygade.  
 
Så nu var det sagt.
Nu kan vi gå vidare.

Tack för visat intresse.
 
 

Bärtankar.

 
När jag ser ett blåbär i skogen kan jag inte låta bli att undra hur många djur och människor som har kissat på det.
 
Med tanke på hur många djur och människor det finns i skogen så är det säkert jättemånga.
 
Orenliga varelser man omger sig med. Ohyfsat att kissa på mitt blåbär, liksom.

Usch.

Att leka för kärleks skull.

 
"Nea, "Nes", "Nean", "Lill-tuttan", "Smoke Rings", "Liny", "Hönan" ... bland mycket annat. Kärt barn har många namn - och det har hon. Faktiskt fler än vi kan hålla reda på. Det går lite trender i det där också. Ena veckan kallas hon något och nästa vecka något annat. Det är förvirrande och svårt att hålla reda för en gubbe av min kaliber. Allt går så fort nuförtiden. Det gäller att hålla i hatten annars blåser den obönhörligen av.
 
Men vi snackar alltså om Linnea Waldestål. Yngst av alla Waldestålare på Barrvägen. Grädden på moset. Pricken över i:et. Solskensflickan med det klingande skrattet och stjärnor i ögonen. Igår fyllde denna näpna lilla varelse tre år. Och bara det i sig är förunderligt. Tre år. På ett kick. Tiden går så mycket fortare nu när man själv närmar sig zenit. Nu när man ägnar mer tid åt att titta i backspegeln än på vägen framför sig. Flickan fyller tre år och den ständiga frågan om var fan tiden tar vägen slår pappa Waldestål i ansiktet med en mental lavett. 
Linnea Waldestål, min yngsta dotter, fyllde alltså tre. Synnerligen besynnerligt. Underbart och lite otäckt.

Som sig bör väckte vi henne med blandad falsksång och gåvor i massor. Hon verkade uppskatta gåvorna mest. Sången gjorde henne besvärad och en smula irriterad. Hon verkade tycka att vi skulle dra ner på grannlåten och komma till sak istället. Målmedveten och praktiskt inriktad i så unga unga år. Jag misstänker att vi har närt en moderat vid vår barm. Fan också. 
 
Hon blev utomordentligt glad över sina presenter. Den är vacker att se, den lycka som gåvor i prassligt papper genererar i den ålder som denna dag räknades till tre. Fniss och gapskratt. Förtjusta små utrop. Mungipor i öronhöjd. Men samtidigt finns där, mitt i all glädje, en känsla av besvikelse. Så lång väntan på sin födelsedag, all laddning, allt peppande uppsnack från övriga familjemedlemmar "nu fyller du snart år och då får du jättemånga presenter, Nea!" och sedan när alla prassiga papper ligger vid sidan av och alla inslagna hemligheter är avslöjade är allt över innan det knappt hann börja. Veckors väntan exploderar i några få minuters eufori som övergår i något som kan liknas vid tomhet. Helt plötsligt är alla pirrande förväntningar ersatta av trista fakta. För ett ögonblick blir det lite tråkigt. Det syns i ögonen. Underbart är kort. En tidig insikt i att lycka är en flyktig emotion som är laddad med problematik. En blå känsla från vuxna människor bekymmerspalett. 

Men fördelen med att vara nyss fyllda tre är att den känslan snart passerar. Snart blir det roligt igen. Man hänger inte fast vid vemod någon längre tid. Det har man liksom inte tid med när det händer så mycket festligt runt ens person. Sätt på mig Pippikläderna som jag fick och sedan kör vi! Ingen tid att förlora! 

Eftersom det var Linneas födelsedag frågade vi henne vad hon ville göra. Det är nämligen på sin plats att man får bestämma vad som ska ske på den dag som är sin egen för annars är det något som är fel. Hon sa att hon ville åka till Växjö och köpa godis. Nja, tänkte vi, det låter lite dyrt att ta sig hela vägen till residensstaden enkom för att köpa det snask som vi kan handla i vår lokala butik till en billigare penning (småländsk snålhet och lokalpatriotism i en salig blandning) och mindre möda. Kan vi inte göra någonting mer i Växjö? undrade vi. Kan vi inte slå två, eller varför inte ett flertal, flugor i en smäll? 
 
Här kom syskonen till hennes assistans och räddning. De föreslog Leo's Lekland, ett ställe där vi överåriga päron får bekänna färg i diverse konditionskrävande klätterställningar och livsfarliga rutschkanor. Lämnar man en vistelse på Leo's Lekland med en puls under 230 kan man skatta sig lycklig. Födelsedagsbarnet var lite tveksamt för hon har utvecklat en ovanlig fobi mot unga människor som klär ut sig till lejon i varma dräkter från Buttericks. På Leo's är det ett stående inslag att krypa in i en pälskostym och agera barnvänligt och lekande lejon. Många barn uppskattar det här tilltaget, men min yngsta dotter anser inte att det är särskilt bra. Hon tycker faktiskt att det är så dåligt att hon blir jätterädd. Vi har alltså att göra med en fobi för ungdomar i lejondräkt. Lite löjligt, tycker vissa. Jag väljer däremot att se det som ett utslag av god smak. 

Hur som helst så föreslog hennes syskon just det lejoninfekterade leklandet när vi andra var lite vankelmodiga och fundersamma inför dagens aktiviteter. Först ville hon inte lyssna på det överhuvudtaget. Det var inte tal om att vi skulle åka dit. "Det finns lelle (läs: lejon) där. Jag älskar inte lelle." Nä, om det var vi medvetna, men vi visste samtidigt att om hon kunde kringgå sin rädsla fanns det mycken rolighet för henne att hämta ur övriga attraktioner. Men hon framhärdade: "Finns lelle där. Jag älskar inte lelle." Hon var benhård i sin uppfattning. 

Döm därför om vår förvåning när hon en stund senare förklarade sig villig att våga ta språnget. Hon ville åka till Leo's Lekland. Sagt och gjort! Vi for dit. Nu var det inte bara Linnea som hade dubier angående resmålet. Även jag bar på en känsla av skräck och fasa. Jag har varit där många gånger förut. Ett besök på Leklandet är varmt, svettigt och förenat med avsevärda kroppsansträngningar, och avsevärda kroppsansträngningar är något som jag helst undviker så gott det går. Men nu var det födelsedag och födelsedagsbarnet hade uttalat en (om än efter övertalning) önskan om att få gå ett par ronder med Leo's alla festliga installationer. Vem var då jag att säga emot? Ingen alls. Jag lade mina farhågor i en gammal säck. Ingen ångest i världen kunde hindra mig.

Leklandet levererade. Ja, precis allt det som jag fasat för inträffade. Jag åkte otroligt fort i ändlösa rutschkanor, jag kastade mig ut från uppblåsbara berg, jag svettades i luftfuktighet som närmade sig 99 procent, jag kissade på mig, jag missade alla mina straffar i basketkorgen, jag hamnade i situationer där jag förlorade all värdighet jag inte äger. Kort sagt var det en lyckad utflykt för alla utom pappan. Alla fick sig ett gott skratt utom han. Han fick mest blåmärken och brännsår.

Nedan följer ett spännande bildspel från Leo's Förbannade Lekland. Håll till godo:
 
Här är jag på toaletten innan     
jag ska börja leka. Jag är
mycket ängslig.
 
Här har jag och födelsedagsbarnet precis åkt i
en djävulsk rutschkana för tredje gången.
Blev det en fjärde gång hade jag
bestämt mig för att emigrera.
 
På väg att kasta oss ut i ännu en helvetesmanick. 
Jag fick brännsår från låren ända upp på ryggen.
Stjärten tog den värsta smällen. Smärtan är olidlig.
 
 
Men jag tycker inte man ska gräma sig över det. Man måste våga livet för att vinna förtroenden, har jag hört i gamla västernfilmer...tror jag. Jag gillar inte västernfilmer...men ändå! 
Och det viktigaste av allt var att yngsta dottern hade kul. Det var hennes födelsedag. Jag hoppas att hon kommer att minnas den länge och med svårslagen glädje.

Jag var där, Linnea. Jag gjorde det. Jag åkte i alla rutschkanor du pekade på. Vi skrattade och hade kul. 
Jag har skrattrynkor, blåmärken och brännmärken som bevisar just den saken.

Jag älskar dig min lilla fis.
Glöm aldrig det.

Krönika: Livets rätta konsistens.

 

Jag tycker mycket om broccoli (Brassica oleracea italica). Jag, Jonas Waldestål (Absolutos idiotus), gör verkligen det. Det är en alldeles förtjusande, grön liten gynnare. Omsorgsfullt behandlad och rätt tillagad är den smaragdfärgade regnskogskopian för gommen vad tonic är för gin: de utgör en himmelsk förening. Men i händerna på en vårdslös mathaverist kan den lätt förvandlas till en smaklös, svampig klump som genom sitt misshandlade väsen garanterar ordentligt menade uppstötningar hos den som haft oturen att bli bjuden till bords.

 

Allt beror alltså på hur man närmar sig produkten. Om man använder sig av rätt metod, utförd efter korrekta anvisningar, går det uppenbarligen att lösa tillvarons mer problematiska frågeställningar utan att förlora vare sig smak eller konsistens under processen. Broccoli (Brassica oleracea italica) som metafor för livet, Jonas Waldestål (Absolutos Idiotus)? Ja, va fan, varför inte.

 

Men sorgligt nog jag är utomordentligt dålig på det där. Det där med att lyckas följa det noggrant nedtecknade livsreceptet till punkt och pricka utan att blanda i de avvikande ingredienser som kommer att förändra soppan till det sämre. Jag tillåter mig väldigt sällan att ta den enkla vägen ur vardagligt uppkomna situationer. Mitt behov att förstora petitesser är ohyggligt och när det kommer till att hänge sig åt meningslösa grubblerier är jag en svårslagen mästare. Katastroftankens främsta fanbärare, det är jag det. Ständigt beredd med flytväst, ficklampa och strålningstäta konserver, slarvigt staplade i överpackad ryggsäck står jag och stampar i orolig väntan på världens sista, avgörande härdsmälta. Kan det gå åt helvete så gör det naturligtvis det – och säkerligen med besked. Så lyder min övertygelse. Tjernobyl var ett myggbett på en elefantröv i jämförelse med de apokalypser jag kan fantisera ihop under ett snabbt överstökat toalettbesök.

 

Jag skulle kunna ge de miljoner jag inte äger för att under blott en dag, utan ett skuggande moln på himlen, sorglöst (likt Titanic...) få stäva fram i lugna farvatten med inga andra tankar blixtrande i hjärnbarken än var de bägge pråmarna till fötter ska styras härnäst.

 

Men när jag nu har en av de där dagarna då tvivlet hotar koka broccolin till mos, så brukar jag framåt kvällen ställa mig och betrakta fyra små underverk som sover i sina kantstötta IKEA-sängar. I deras lugna andhämtning hittar jag den rätta rytmen. Där får jag bevisat för mig att ibland lyckas även jag hitta den avundsvärda balansen i ett livsviktigt recept. När det handlar om att tillreda små barn är jag nämligen en mästerkock som utan ansträngning lyckas koka sin broccoli till perfektion.

 

 

(Publicerad i Smålandsposten)

 

 


Jonas förtydligar.

För er nya gäster (jag måste tillägga att jag är kolossalt tacksam för er närvaro) på bloggen vill jag gärna tydliggöra att jag på senare tid har gjort bort mig när det gäller att kategorisera mina inlägg.
 
Jag satt nämligen här på kvällskvisten och gick igenom mina spirituella (...nåja...) bidrag till den intrikata bloggvärlden och insåg att jag har glömt att dela in en massa dravel i de bås där de verbala kreaturen hör hemma. Genom mitt oförlåtliga slarv har de antagligen försvunnit på vägen och det är en skandal i paritet med de värsta skandaler som mänskligheten under årens lopp av misstag ramlat över fast de egentligen inte ville.

Men var lugna! Det är är tillrättat och iordningställt!

Alla minnsevärda kontributioner ligger numera tryggt förankrade under kategorin: ALLMÄNT.

Jag upprepar: ALLMÄNT!

Vill man mot förmodan njuta de samlade frukterna av Waldeståls indiskreta mummel står de att finna under just: ALLMÄNT. 

Så, då var det sagt.

Nu kan vi gå vidare.

Under ALLMÄNT! som sagt.
 
Och efter det här känslosamma tillkännagivandet vill jag passa på att önska samtliga mina omkringvarande medborgare en synnerligen god natt.


<3

Kulturstämning i solnedgång.

Jag äter senap och banan i blekgörande kvällssol. Mäktigt.


Kattliv.

 
 
 
Katten Bill är en egensinnig herre med bestämda vanor. Varje kväll lämnar han huset för okända äventyr och varje morgon återvänder han för att få sig lite slafsigt slafs i magen och en sovplats (i nio fall av tio handlar det om en av våra sängar på övervåningen) där han kan sluta sina gröna ögon en stund.
 
Han tvättar sig noga (ingen hårig del av kroppen lämnas oslickad) han lägger sig tillrätta och somnar, omedelbart vad det verkar. Där ligger han sedan och sover sig igenom återstoden av dagen. En välsignad sömn som icke låter sig störas av något. Barnen kan skrika sönder lungorna och slå sönder hur mycket porslin som helst, men katten Bill bara fortsätter sova. Han lyfter på sin höjd sitt ludna lilla huvud och kisar trött efter oljudens ursprung, men tappar snart intresset och återgår till att ta igen sig. Nog jobb med att hitta rätt andhämtning som duger till vila, tycks han resonera. 

Vid klockslaget 17:00 hör man allt som oftast små steg i trappan. Man tittar upp och där sitter katten Bill och ser sig yrvaket omkring. Han tar några varv med tungan runt kroppen, han stannar plötsligt upp och plirar lite med ena ögat öppet och tungan halvvägs utanför munnen, han återupptar sin tvagning och slutför den innan han finner det lämpligt att med hasande rörelser ta sig ner till matplatsen där vi genast dukar upp till sen lunch. Slafsigt slafs, stenhårda bitar i olika färger och vatten att skölja ner eländet med. En spartansk kost som trots allt uppskattas av den för tillfället utvilade katten.
 
Enligt äldsta dottern sover han alltid längre på lördagar. Vi misstänker att han är ute på dumheter på fredagkvällen och att lördagens vila därför måste utökas. Han kanske har besökt någon kattfest i kvarteret. Tassarna taket. Siste hankatt hem, liksom. Vi vet inte så noga, men beteendet upprepas helg efter helg. Uppenbarligen ligger det en hund (?) begraven någonstans. Han är kastrerad så inga damer lär vara orsak till nattsuddet. Köttets lustar göra sig icke besvär hos katten Bill. Snöpt och immun mot kvinnors locktoner.
 
Man borde var lite mer som Katten Bill. Han är en cool katt. Han går sin egen väg och kommer när han själv finner det lämpligt. Han styr tiden i den riktning han behagar. Han oroar sig inte för vad som komma skall. Han är nöjd med det lilla han har för dagen. Sover på sina bestämda tider. Sådan skulle jag vilja vara. Men jag skulle inte vilja vara kastrerad. Skulle inte heller vilja vara ett vandrande fästinghotell. Det verkar suga ordentligt. Åt båda hållen.
 
Men annars...annars är katten Bill i många avseenden min stora idol.
Katten Bill äger, liksom.


Jorå.
 



 

Svart på vitt: Gubben blommar.



Här sitter jag och har som en blomma på huvudet. En lila plym som står som en indianfjäder i nacken. 
Ser både konstigt och mysigt ut.
Bock med örtagård på huvudet.
Vågar jag påstå att jag är fin?
Ja, det vågar jag. Tycker vi är fina allihop. 
Jag har en fin familj. En bra familj. En av de bästa, faktiskt.

Kul att jag ser pigg ut, förresten. Det är man inte van vid att se. Ledigheten har gjort mig gott. Jag har sovit ut. Äntligen. Ser inte ut att vara en dag över trettioåtta till skillnad från de bleka nittio som jag brukar ikläda mig under det grymma vinterhalvåret.
 
Passa på, gott folk, att titta på mig i den här barntillåtna versionen.
Snart faller arbetsbilan över Waldestål och han återgår till att vara ett Frankensteins monster med insjunkna kinder och hålögd blick. 

Usch.

Men än så länge blommar jag i familjens trygga famn. Jag är en vacker gosse med prunkande huvudbonad. En lila. Så det kan bli. Underliga äro Herrens vägar. Sannerligen.
Mitt bland sina älskade familjemedlemmar sitter Waldestål och skjuter skott från skalpen. Kan det vara den regniga sommaren? Ingen vet. Och det spelar heller ingen roll, ty vi är alla nöjda med resultatet.
 
Gott så.
 
Här nedan ser jag lite konstigare ut. Som om jag är ifärd att planera fanstyg eller något annat småkriminellt. Kille förvarad på institution, liksom. Opålitlig och allmänt obegåvad. En lömsk kille på ankarlös och ansvarslös drift i tillvaron.
 
Men det är jag inte. Jag är en lyckligt lottad och snäll gosse med fötterna fast förankrade i ett väl fungerande familjeliv. Jag är bara lite förvånad över att min svåger Paul lyckades knäppa av en bild med kameran på rätt håll eftersom han är ungefär lika teknisk som jag, fast lite mindre, om ni förstår vad jag menar, vilket ni naturligtvis gör då ni med all säkerhet är mycket mer begåvade än vad jag och Paul mäktar med att visa upp tillsammans...

Jodå, så är det med att. Så är det och så har det alltid varit. Jojomen...

 
 
Nähä. Dags att gå till ro och vila. Det är nämligen en stor dag imorgon. Yngsta dottern fyller tre och vi tänker fira tilldragelsen med all tänkbar pompa och ståt. Blommor behöver vi dessbättre inte köpa eftersom de numer växer fritt på min skalliga skalle. Både billigt och praktiskt. En smålännings våta dröm.

Tack för ordet.

Väl mött och på återseende.

 
 
 
 
 

Titta på tv.

Det här att man dryga trettio år efter man först gjorde det återigen sitter och ljudar och gissar namn när man tittar på "Fem myror...", det torde innebära att just det programmet är tämligen genialt.
Annat än Nickelodeon, det. Nickelodeon suger apgenitalier.
Till och med mina barn har börjat inse att det är så det förhåller sig.
Att Nickelodeon stinker gorillaskrev, vill säga. Det tycker jag är bra gjort av mina barn.
Hurra för mina barn!

Hurra! Hurra! Hurra! 

Nu tittar jag på maraton. Ser jobbigt ut. Jättejobbigt, faktiskt. Jag skulle nog hänga med relativt bra de första två milen, sedan skulle jag antagligen få problem. Mina svaga nerver skulle spela mig elaka spratt, är jag rädd.
Klarar inte av att bli jagad. Blir skärrad när jag leker "tafatt" med barnen. Obehaglig känsla att ha någon efter sig på det viset. Kolla sig över axeln hela tiden. Usch...
 
För jag vet precis hur loppet skulle utforma sig: jag skulle ta ledningen direkt och de andra skulle få jaga efter i ett okontrollerat drev. Trampet av joggingskor som slår mot asfalt bakom sig. Tung andhämtning, saliv på hakan och ångest.

Nä, jag tänker inte springa maraton. Det verkar skrämmande. Waldeståls yngste pojk säger tack, men nej tack.
Det får ni acceptera. Det måste ni göra. Jag ber er: respektera min integritet.
Tack på förhand.

Har dessutom svårt för själva tävlingsmomentet. Ser ingen tjusning i att mäta krafter med andra. Mjölksyreframkallande kamp är ingenting för mig. Orkar inte inte pressa mig själv längre än till kylskåpet.
Det finns så många andra, mindre ansträngande sätt, att må dåligt på.
 
Med det sagt vill jag ändå framhålla att med min kondition vore jag ett hot mot vilken väldselit som helst.
Som jag är ute och kraftgår, liksom. Nästan varje dag, liksom. Elljusspårets överman, liksom.

Det är jag, det.

Inte. 

Men ändå.

Amen.





Matmissbruk.

Igår kände jag mig som Plura. Så som Plura är i nuvarande variant.
Lite uppsvälld och andfådd, liksom.
Hade på mig min (enda) sommarskjorta och gick och småpustade för mig själv och för alla andra som råkade komma i min väg.
 
Det är det här med mat. Jag gillar mat. Men det är en komplicerad relation. Jag är ingen finlirare som i verbets ädlaste bemärkelse njuter av maten, utan jag kastar gärna i mig största möjliga mängd på minsta möjliga tid.

Det är något ursprungligt som gör sig gällande. Det gäller att stoppa i sig så mycket man kan så länge det finns. Det handlar om en överlevnadsinstinkt som gått fullständigt överstyr.

Jag är exempelvis en kille som under inga som helst omständigheter kan hantera bufféns löfte om att jag får äta precis de kvantiteter jag vill. Jag tar det bokstavligt och inte sällan får man köra hem mig i skottkärra eftersom mitt intag berövat mig mina kroppsliga funktioner.
 
En gång åt jag buffé med sambon. Vi var själva (det här var längesedan, när vi fortfarande hade möjlighet att kalla in barnvakter under fanan) och på en restaurang någonstans i Växjö stod det en buffé uppdukad.
Jag var där. 
 
Jag kom, jag sågs, jag åt.
 
Nästan ihjäl mig. Tre-fyra rågade tallrikar med sockrig efterrätt därtill. Jag blev som förlamad. Kunde inte röra mig. Fick kraftig värk upp mot högra axeln. Sambon (som var gravid i åttonde månaden) fick nästan bära mig till bilen där jag omedelbart föll i en dvala som varade i fyra dagar. Kroppen stannade upp. Den tog semester. Den dukade under. Buffén tog nästan kål på mig. Den höll på att bli Jonas sista frestelse.


Men va fan, har man betalat så har man och man vet aldrig när man får äta härnäst.



Konsten att plåga sin far.

Min äldsta dotter behagar plåga mig. I eftermiddagssolen blev hon varse ett fingertjockt strå som förfulade mitt högra ögonbryn. 
 
Som varande en av den mänskliga estetikens främsta förkämpar har hon med sadistisk baktanke plockat fram ett djävulskt tortyrinstrument kallat "pincett" och är här på väg att plocka det enorma stråt ur mitt buskiga bryn.

Spanska inkvisitionen i glesbygd. Skönhetsvård med ett medeltida handlag.
Kände mig som Alex i "A Clockwork Orange". Beethovens nia spelades i mitt inre.
Eller som den där damen i "Den andalusiska hunden". Rakknivens kalla stål sökte min hornhinna.
 
Mitt liv passerade revy.
 
Notera även den mjölaktiga konsistens som ses på min haka. 
Det är vad som gömmer sig bakom skägg i min ålder. Skäggmjäll.
Vi bevittnar någon form av koncentrerat gubbgegg. 
 
Fräscht! Läckert! Awesome! - som vi säger i den innersta krets av modevärlden som jag tillhör.
 
 
 

Hårresande

 
 
Trimmern.
 
Guds gåva till den fällande mannen. Den har sparat mig miljoner. Den plus ett tidigt håravfall. Jag hade alltid enorma problem med mitt hår. Fick aldrig ordning på det. Gick till olika glesbygdsfrisörer och satt där i stolar bland speglar och hårprodukter och blev behandlad med saxar och spray. Men ingen frisör i världen fick någon ordning på min frisyr. Jo, det kunde väl vara ok när jag var där, när frisören stylat upp luggen i en tilltalande vinkel, men så fort jag kom hem så föll fasaden och det fanns ingen möjlighet att få fason på den igen. Frisören försåg mig naturligtvis med olika tips och råd innan hon (påfallande ofta var det en hon, förutom den uråldrige Edvin som släpade sig fram över golvet i sina bortglömda lokaler i posthusets källare och som klippte Gunnar - eller var det Jens? - i örat med sekatören under en påtvingad klippsession) skickade hem mig: "Så tar du bara lite hårgelè...så här, Jonas...och så drar du med händerna åt det här hållet och så skakar du lite... Så, ser du hur bra det blir?!"
 
Jo, det såg jag ju, men problemet var att det aldrig blev likadant när jag stod framför min egen spegel i lägenheten på Storgatan och formade mitt formlösa hår. Det hängde platt och betedde sig precis som det ville. Ingen gelè kunde tygla mina testar. Konstiga virvlar och mystiska lockar satte stopp för alla ambitioner.
 
I min ungdom var jag långhårig. Ja, det var vi väl alla på den tiden, i alla fall vi som lyssnade på hårdare rock och tapetserade väggarna med tidningen OKEJ´s posters där skinnklädda och permanentade herrar i medelåldern poserade i utmanande ställningar och med sug i blick. Tyckte om mitt långa hår. Det gav mig en identitet. Likt Simson satt min styrka i håret, trodde jag. Bibliska referenser i glesbygd.
 
Därför var det med stor sorg som jag en afton, när jag var sjutton, upptäckte ett par rejäla flikar vid hårfästet. Det hade jag inte riktigt räknat med. Det stod inte på ungdomsagendan att man skulle bli flintskallig innan tjugo. Pappa Lars hade fått behålla sitt hår länge, broder Kenth likaså. Broder Tomas däremot, han hade tappat manen tidigt. Mer än en gång hade jag klappat honom på flinten och kommenterat den lite retsamt och nedlåtande samtidigt som jag i ungdomligt oförstånd blåst min egen imponerande lugg ur ögonen. Nu slog det tillbaka. Dålig karma. Själva fan att man inte kunde ha hållit tand för tunga. Hade jag verkligen varit tvungen att reta Tomas? Fan också.
 
Ett bångstyrigt barr kunde man väl leva med, hjälpligt... Men skallig! Redan vid sjutton! Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Måste ha varit något betydligt värre än att reta Tomas för hans växande flint. Sjutton år och skallig som ett ägg. Jag såg det framför mig. Jag såg mig själv i spegeln i mitt pojkrum och spegeln i mitt pojkrum sprack från kant till kant. Min vision om Jonas Waldestål som en framtida brudmagnet (under kunde ske, det hade jag hört från säkra, sakrala källor) var krossad i molekyler.  
 
För er ungdomar vill jag gärna förklara att det här var innan storheter som Michael Jordan, Mark Messier och Vin Diesel (nåja) gjorde det accepterat och till och med coolt att visa upp sig med ett polerat biljardklot över ögonbrynen. Vid den här tiden var håravfall förknippat med Urho Kekkonen och Povel Ramel. Alltså äldre män med en hiphetsfaktor lika stor som fotvårtor och dålig andedräkt. Yul Brynner hade fallit i glömska. Såg man undantagsvis någon ung man med rakad skalle så kunde man vara relativt övertygad om att han var bärare av extrema högeråsikter och det var en politisk ståndpunkt som jag stod oerhört långtifrån. Det var således inte aktuellt att raka huvudet för att råda bot på problemet. 
 
Efter många och långa våndor anförtrodde jag mig åt en kompis. Vi diskuterade mitt dilemma ur alla vinklar, vände det ut och in och till slut drog han slutsatsen: "Men du har ju jättetjockt hår på sidorna..."

 
Urho Kekkonen.       Michael Jordan.
En viss skillnad föreligger.
 

Och ja...det hade jag förvisso. Det var verkligen jättetjockt...på sidorna... Han ville ju bara vara snäll. Det var och är en mycket godhjärtad pojk, men samtidigt var inte en överkammad flint vad jag ville pryda min kroppsliga topp med under resterande del av min levnad. Det var det inte. Den tanken lockade föga. Dessutom svårt att få det att se riktigt naturligt ut. Fråga Donald Trump, han vet...eller borde veta.
Drömmen om att bli brudmagnet syntes mig alltmer avlägsen. Omöjlig att uppnå. Icke existerande, faktiskt.

Men det gick ju bra ändå. Avsaknad av hår stod inte i vägen för familjebildning och Svensson-liv. Nu blev jag kanske inte den brudmagnet som allt tydde på innan det olyckliga inträffade...men ingen skada skedd. Det finns så många andra vackra karlar att sukta efter därute i verkligheten. Ingen större förlust för mänskligheten. Inga yttre karaktärsdrag vinner i längden. Styrkan sitter inte i håret. Sådana antaganden bör mötas med stor skepsis.
 
Och oss emellan jag fick ju ändå ingen ordning på luggen när den fanns. Den var bara i vägen. Bara till bekymmer. Eländes elände, liksom. Ingen nytta med den. Man insåg inte vilken möda man sparade sig när det obefintliga självfallet släppte och föll till marken. Det som då var pina stavas nu lättnad.
 
Och tänk, som inledningsvis omtalades, vilka oerhörda summor jag har sparat på kuppen! En förmögenhet! Alla svindyra klippningar som jag kommit undan. Jag behöver aldrig fundera på frisyrer, jag behöver knappt duscha! Bara fördelar. Bara vinster att plocka hem. 

Fin sambo, fyra barn och flint. Det är mitt liv det, se.

Livet börjar först när man köper trimmer.
 
Kom ihåg var ni hörde det först, ungdomar. 

Sådeså.  

Att se upp till sin avkomma.

Idag är en stor dag. Vi gråter och skrattar på samma gång.
 
Vi har nått en milstolpe. Det har hänt något förunderligt.
Ett paradigmskifte har sakteliga tagit sin början.
Inget kommer någonsin mer att bli sig likt.
Fyrabarnsfamiljen på Barrvägen har passerat en gräns mot framtiden.

Äldsta dottern är nu längre än sin mamma...
 
Det är officiellt bekräftat och nedskrivet på pergament.
Bokfört och placerat på hylla.
 
Vi är glada och förskräckta.
Morgondagen knackar på porten.

Gud bevare oss väl...
 

Att man bara har mage.

Vi har varit ute på promenad, min lilla semestermage och jag. En habil kraftgång som förhoppningsvis ökar både potens och kondition. Samtidigt hoppas jag att det kan ge min lilla semestermage en signal om att det kanske är läge att dra sig tillbaka ett tag framöver. Han är något av den där efterhängsna släktingen som kommer på oväntat besök och som inte riktigt har förstånd att inse att nog är nog. Att hans närvaro inte riktigt är önskad längre. Inte ens när man plockar fram tågtidtabeller och pratar om att man har oerhört mycket att göra på annat håll visar han med en min att han har förstått att ett avsked står högst upp på önskelistan.  
 
Inte för att jag tycker så där hemskt illa om honom, det är mest det att jag vill komma i de blusar jag köpte innan semestern och just i det fallet är han faktiskt lite i vägen. Nittionio kronor för tre (en av dem gratis) är en summa som varje smålänning med självaktning finner det tragiskt att kasta i sjön. Det svider i Karl-Oskar-själen. Man vill gråta astrakaner, liksom. 

 
Nåväl.

Det här är innan jag gör min fruktansvärda upptäckt.
 
Jag var ute och gick, två friska rundor om vardera 2.5 kilometer. Allt som allt kom jag upp i över 5 kilometer! (Ett stort tack till det Svenska Skolsystemet som gjorde uträkningen möjlig.) Det var varmt, kvavt och luften stod i stort sett helt still. Ungefär som när man var liten och fluktade på naturprogram som utspelade sig på savannen. Arne Weise sluddrade i bakgrunden och långt i fjärran stod en antilop och väntade på bättre tider medan ett lejon smög i busken bakom och bara väntade på sin chans att ända nämnda antilops väntan på några tider överhuvudtaget. 

Det dallrade alltid i Weises panoramabilder över savannen. Tv-skärmen skakade som en brylèpudding och man sträckte hals för att kunna se hur dramat skulle sluta. Arne Weise tuggade vidare och crescendot bestod allt som oftast i att lejonet håglöst lufsade fram och antilopen for i väg som en pil innan man hunnit blinka. Ett sådant där klassiskt antiklimax som man under årens lopp blivit alltför bekant med.
 
Men iallafall!

Så varmt var det i elljusspåret. Luften dallrade (inte darrade, det är Christer Sandelins grej) och jag gick en högst imponerade kraftgång. Jag lyssnar alltid på min gubbiga spotify-lista när jag är ute och går och jag har märkt att jag ägnar mig åt lustiga och märkliga rörelser där jag småspringer i takt med musiken. Mina händer blir till små, spretande trumslagarhänder som slår gong-gong i tid och otid och överallt. Varje gång en låt närmar sig en höjdpunkt är jag där och viftar med händerna - ibland så kraftigt att jag är nära näsblod. Som en vilsen dirigent utan orkester. Måste vara en underlig syn för de som mot förmodan hinner se mig där jag stormar förbi med svetten draperad som en smutsgul brudslöja över ryggen.

Jag är rädd att mina motionsrundor överlag har skadat mitt anseende här i den lilla glesbygdsby där mina bopålar en gång för alla är nedslagna. Den marginaliserade befolkningen har fått för sig att jag helt har tappat greppet när den ser mig utföra de mest konstiga cirkusnummer i samband med att jag vitaliserar kropp och själ. Tror jag måste sluta. Det slutar med utanförskap och fördrivning (medelst facklor och grepar) till någon skogshåla där jag får framleva återstoden av min dagar. Klädd i säck och aska och utan hopp om förlåtelse.
 
När jag som bäst tog mig uppför en backe där i spåret såg jag något vitt i ögonvrån. Jag stannade till för att om möjligt kunna konstatera vad det var. Det var något främmande. Det var något som var i strid med den övriga miljön och min nyfikenhet tog överhand. Jag gick ett par meter in i skogen och såg att det var toalettpapper. Och under toalettpappret låg...ja, ni vet säkert. Om jag säger att det fanns en hel del flugor som (liksom jag, inga jämförelser i övrigt) verkade intresserade av produkten så står det antagligen helt klart vad det handlar om utan att jag ska behöva ge mig in på en närmare beskrivning.

Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att man kan bli övermannad av ett pockande behov när man är ute och promenerar, springer och gör sig till, det kan jag visst förstå. Men varför har man med sig toalettpapper ut i skogen? Här föreligger ett tydligt motiv. Det här innebär att dådet är överlagt. Här har någon uppenbarligen tänkt: "...jag bajsar (nu skriver jag det ändå, förlåt) inte innan jag går ut, utan jag tar med mig papper och så bajsar jag i skogen istället..." Och det är ett resonemang som får åtminstone mig på ett vanskligt humör. Men visst, jag kan, efter lång övertalning acceptera även det här förfarandet...men...om man nu nödvändigtvis ska bajsa i skogen (det är naturligt, jag vet, men ändå) så kan man väl anstränga sig en smula och ta några extra steg in snåren? Är det så förtvivlat svårt att sätta sig bakom en buske! Är det så jobbigt att ta de extra stegen för sina medmänniskors fromma? Vad är det för fel på folk! Jag vill inte se ert bajs när jag är ute och kraftgår! Inte ens om det är täckt med vita, fluffiga remsor Lambi!
 
Min yngsta dotter. Lyckligt ovetande om vuxenlivets faror.


Förlåt... Jag hetsar upp mig... Men det var en förskräcklig upplevelse.

Jaja, sådan är en gång för alla den mänskliga existensen: fylld av vedermödor, avföring och svårforcerad, kuperad terräng.

Nähä! Nu ska jag ut i solen. Det hotas tydligen även med bad.

På återseende. 

Och ni... Bajsa gärna hemma, helst innan ni går ut. Inte i skogen. Inte i vattnet. Utan hemma. Bakom låst dörr.

Tack.

Mvh

Farbror Jonas.


 

Att äta en Nogger. Försök två.



Låg i soffan och åt Nogger. Vi köpte Klassikerlådan. Det fanns en glass kvar till mig. En Nogger. Inte så illa. Ingen glass man köper i vanliga fall. Har nog inte köpt en Nogger sedan 1985. Låg alltså och åt en Nogger.

 

Jag är ganska fin på bilden. Inte himla, himla fin, men nästan. Har en ungdomsfinne under ögat. Det är positivt. Sambon kom förbi och sa att jag hade fått långt hår på sidorna av huvudet. Att jag såg ut som en uggla. Oklart vilken. Tofsugglan ligger väl närmast till hands. Jag låg i soffan, tittade på OS, åt en Nogger och såg ut som en uggla. Antagligen en Tofsuggla. Det är mindre positivt.

 

När jag nästan hade tagit mig genom min Nogger och var i närheten av den där nougaten som enligt mitt sviktande minne skulle uppenbara sig längst in mot pinnen till, kom yngsta dottern strosande förbi soffan där jag låg och tittade på OS. Hon ville ha min Nogger.

 

- Nej, sa jag. Det är min Nogger.
- Nej, pappa, den är min.
- Nej, Linnea, upprepade jag. Det är min Nogger. Jag har ätit mig fram genom relativt äcklig choklad och njugg vaniljglass och står nu vid porten till njutning. Det är min glass. Jag låter mig inte luras på konfekten. Det är min glass, Linnea.
- Nej, pappa, den är min, sa hon.
- Ok, sa jag och gav henne min Nogger.

 

Men hon uppskattade inte Noggerns inre kärna av sträv nougat! Hon spottade rentav! Hon fräste! Och slängde pinnen med lite Nogger på till dess förste och rättmätige ägare som i ett nafs slukade vad som fanns kvar.

Har legat och ätit Nogger.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var bortslösad tid.

Inte värt det, liksom.

Fan också.

 

Ps. Bloggen är jättekonstig. Mysko textframställning. Ja, inte min då, den är som vanligt oantastlig, men det blir fruktansvärt konstig presentation. Fattar ingenting. Kan inget göra. Hatar teknik, teknik hatar mig.


Tack för visat intresse.

God afton.

 

Uppdatering: Jag lyckades få till det. Jag äger tekniken. Tekniken äger inte mig.

God afton igen.


Att äta en Nogger.

 
Låg i soffan och åt Nogger. Vi köpte Klassikerlådan. Det fanns en glass kvar till mig. En Nogger. Inte så illa. Ingen glass man köper i vanliga fall. Har nog inte köpt en Nogger sedan 1985. Låg alltså och åt en Nogger. 

Jag är ganska fin på bilden. Inte himla, himla fin, men nästan. Har en ungdomsfinne under ögat. Det är positivt. Sambon kom förbi och sa att jag hade fått långt hår på sidorna av huvudet. Att jag såg ut som en uggla. Oklart vilken. Tofsugglan ligger väl närmast till hands. Jag låg i soffan, tittade på OS, åt en Nogger och såg ut som en uggla. Antagligen en Tofsuggla. Det är mindre positivt. 

När jag nästan hade tagit mig genom min Nogger och var i närheten av den där nougaten som enligt mitt sviktande minne skulle uppenbara sig längst in mot pinnen till, kom yngsta dottern strosande förbi soffan där jag låg och tittade på OS. Hon ville ha min Nogger.

- Nej, sa jag. Det är min Nogger.
- Nej, pappa, den är min.
- Nej, Linnea, upprepade jag. Det är min Nogger. Jag har ätit mig fram genom relativt äcklig choklad och njugg    vaniljglass och står nu vid porten till njutning. Det är min glass. Jag låter mig inte luras på konfekten. Det är min glass, Linnea.
- Nej, pappa, den är min, sa hon.
- Ok, sa jag och gav henne min Nogger.

Men hon uppskattade inte Noggerns inre kärna av sträv nougat! Hon spottade rentav! Hon fräste! Och slängde pinnen med lite Nogger på till dess förste och rättmätige ägare som i ett nafs slukade vad som fanns kvar.

Har legat och ätit Nogger.
 
Så här i efterhand kan jag tycka att det var bortslösad tid.

Inte värt det, liksom.

Fan också.

Ps. Bloggen är jättekonstig. Mysko textframställning. Ja, inte min då, den är som vanligt oantastlig, men det blir fruktansvärt konstig presentation. Fattar ingenting. Kan inget göra. Hatar teknik, teknik hatar mig.
 
Tack för visat intresse.

God afton.
 
 

Krönika: Byxlös i glesbygd.

”Pappa. Kan inte du köpa sådana snygga byxor som han har?” frågar äldsta dottern och pekar uppfordrande mot tv:n. Pappan väcks ur sin stilla slummer och vänder sakta uppmärksamheten i det utsträckta pekfingrets riktning. ”Han” visar sig vara en väderbiten alfahanne som rör sig i slowmotion mot en löjligt stiliserad solnedgång.

”Nja, jag vet inte", svarar pappan. "Jag har ju redan ett par byxor. Jag ser ingen direkt anledning att skapa konkurrens i den lilla byxlådan längst ner i garderoben. Ett par räcker gott så länge man rör sig försiktigt i väl invanda miljöer.”
”Men pappa då...”

 

Mitt förhållande till kläder är av praktisk natur. Jag klär mig för värmens skull och för att i så stor utsträckning som möjligt skydda en oskyldig allmänhet från åsynen av mina kroppsliga defekter. Waldestål vet med sig att han avnjuts bäst väl paketerad och på sådan distans att synen börjar förlora skärpa. Men för den sakens skull är jag inte en rabiat motståndare till utveckling på området. En gång var även jag slav (nåja...) under designeroket, en egensinnig glesbygds-fashionista, ett frustande modelejon som försvarade sina banbrytande klädval till sista morrhåret.

 

Många med mig minns säkert hur jag svävade över Mohedas gator iförd den allra senaste viskningen från Paris och Milano. Med stolthet stack jag mina pubertalt pinnsmala ben i ilsket stentvättade jeans. Jeans som trycktes ned i smutsgula tubsockor vilka uppslukades till hälften i snedslitna loafers med bara en liten sorglig tofs kvar. Släng dig i väggen, Marc Jacobs...

 

Men någonstans på vägen tappade jag som sagt ambitionen att ligga i den textila industrins absoluta framkant. Det slutliga beviset kom en mulen dag då jag med familjen sökt fristad från ett ihållande regn på en kolesterolbejakande snabbmatsrestaurang. Min beställning hade efter en timslång diskussion äntligen förvandlats från önskan till verklighet. På väg mot familjen såg jag plötsligt en ung gentleman framför mig. Han var i sällskap med en flicka som han kurtiserade enligt konstens alla regler, men hans byxor! Hans byxor hängde nere vid knäna och blottade hans kalsonger. Vilken nesa för denne unge Don Juan. Blottad intill skrevet i absolut närhet av föremålet för sin åtrå! Jag drabbades av akut medkänsla för den stackaren och höll så när på att kasta mina brickor i luften för att komma till undsättning. Byxorna måste upp, till vilket pris som helst! Men döm om min förvåning när jag en millisekund innan den hälsovådliga lunchen flög i taket såg att föremålet för hans åtrå metodiskt lät fingrarna spela över kalsongen. Hon visste, hon uppskattade och så skulle det tydligen vara. Förbluffad anlade jag till slut familjens inmutade plats nära nödutgången. Vilket bryskt uppvaknande.

 

Nä, jag behåller mitt enda par jeans. Uppdragna till bröstkorgen och med skärpet indraget till andningsnöd. Måtte den väderbitne alfahannen med sina oklanderliga byxor för evigt och förgäves vandra mot den ständigt undflyende solnedgången...


 

(Publicerad i Smålandsposten)


Midnattsblues.

Tänkte bryta mig ur.
 
Tänkte göra en helomvändning innan det är för sent.
 
Tänkte förverkliga drömmar jag drömt.
 
Tänkte bli den jag trodde jag ville bli.
 
Tänkte våga ta steget.
 
Vill inte upplösas i intet förgäves.
 
Vill sätta ett avtryck innan jag är ett minne i ett fotoalbum.
 
Vill möta årstider utan rädsla.
 
Vill vakna med känsla av mening.
 
Vill bli pigg.
 
Vill vara en pappa som är glad.
 
Vill vara den som Linda blev förälskad i.
 
Vill inte bli bitter.
 
Vill bryta klockans elaka mönster. 
 
Vill inte bli den jag är när hösten kommer.
 
Vill inte.
 
Tänkte bryta mig ur.



 

RSS 2.0