Borgval.

Hemkommen från arbete i klämd dag.

Jag luktar gott, ty i arbetets duschvrå fann jag en gammal schampoflaska som jag fyllde med friskt vatten. På så sätt lyckades jag få ut några sega droppar väldoftande extrakt ur den smutsiga behållaren. Jag skrubbade mina morrande armhålor med sådan frenesi att jag knäckte ett nyckelben på kuppen. Men nu luktar jag alltså gott, någon sportig doft som nästan får mig att vilja knyta löparskorna för ett par varv i elljusspåret.

Nästan var ordet, sa Bull. Jag tänker inte springa. Nej. Inte.

Men annars är det bra. Huvudet upp och fötterna åt sidan. Inga plågor förutom de ordinära.
Man lever bara en gång och smeden är sin egen lyckas läst.
Nu ska vi snart titta på eld. Alla barnen, jag och sambo. Det ska bli varmt och skönt.
Förhoppningsvis kommer vi hem allihop. Utan brandkårs inblandning. Härliga män i uniform, förvisso.
Nu är det vår. 

Skål och hej och happy vårdagjämning.

Mvh/
Farbror Jonas.

 

En skruv lös.

Pappan:
- Ni får inte öppna den högra dörren till toalettskåpet, det saknas en skruv där och om ni öppnar den skåpsdörren så trillar den ut.
Barnen:
- Kan du inte bara skruva i en ny skruv?
Pappan:
- Stopp och belägg! Nu ska vi inte göra det svårt för oss här. Öppna bara den vänstra dörren i fortsättningen så ska ni få se att allt löser sig till det bästa.
Under avdelningen:
Händig husägare.

Poplåt i glesbygdston: Mauro Scoccos "Sarah".




Mauro Scoccos "Sarah" i en salivindränkt, intensiv version som inte lämnar någon oberörd. Inlevelsefullt och eldigt utspel som inte står Dramatens stora scen långt efter. Kött, blod och underliv. Mänsklighet balanserande på sin vassaste spets. Rysning.

Starkt material. Känsliga tittare varnas.

Läsarstorm.

Flertalet upprörda läsare har hört av sig och undrat: "Varför i hela friden, Jonas. Varför i hela friden kan vi inte gå in och titta på 'Poplåtar i glesbygdston' som ligger under kategorin 'Poplåtar i glesbygdston'? Varför är det så, Jonas? Det är bara en vit ruta där mästerverket ska finnas att njuta av när andan faller på för lite finkultur."

Jag vet inte. Jag har inte en aning. Däremot har jag satt min tekniska avdelningen (jag) på problemet och den tekniska avdelningen fattar ingenting. Men om man känner att man inte kan vara utan dessa formidabla inslag så kan man titta under "Arkiv-April" där den av okänd anledning ligger kvar.

Med vänlig hälsning/
Jag.

Bildkavalkad. Del 2.



Här visar jag upp några bilder från förra helgen då vi var på en spontant organiserad utflykt.
Det regnade, det åskade, jag blev tillsagd av en arg tant att jag måste flytta mitt fordon, jag blev bortviftad av en arg gubbe i en bil på en parkering och Sverige visade sig alltså rent allmänt från sin absolut sämsta sida.
Behöver jag säga att vi (jag) hade mindre trevligt?

Överst: Barnen äter kaka och är glada.

I mitten: Jag sitter jämte sambons hår, jag är blöt, jag fryser och jag tänker elaka tankar.

Nederst: Jag himlar med ögonen och försöker med alla medel ge uttryck för vad jag anser om spontana utflykter i kyla, åska och regn. Till saken hör att ingen brydde sig om mig eller vad jag tyckte och gjorde.

Summa summarun:

Håll er hemma. Gå aldrig ut. Gör ingenting spontant. Äldre medborgare är oftast oresonligt arga. Sätt er framför tv:n och titta på amerikanska barn och ungdomar som springer runt och skriker till ingen nytta. Det är nog bäst så. Och definitivt varmast...  


Saturday, and I'm still in love.


Bildkavalkad.




Överst ser vi en suddig bild av dagens hjälte. Suddig eftersom hon alltid är i rörelse. En Olga Korbut i danande.
Jag tycker hemskt mycket om vår lilla Olga.

I mitten ser vi vår kylväska. Den väcker oerhörd uppmärksamhet vart vi än går. Vi sticker ut en smula när vi äntrar diverse sammanhang med den psykedeliska väskan i släptåg. Man blir yr och hypnotiserad. Och lite charmad.

Längst ner ser vi vattentornet i Växjö. Det ekar där. Det är liksom hela grejen med vattentornet. Man ställer sig under det och skriker. Sedan kommer ekot. Det var sonen som insisterade på att vi skulle åka dit efter gymnastiktävlingen. Vi andra var inte alls lika lockade av tanken på att stå och hoa under Växjös vattentorn. Inte alls. Snarare tvärtom. Vi ville åka hem. Men sonen tjatade och jag vek mig, som vanligt. Så blev det som så att barnen stod en stund och gapade skällsord under det där vattentornet i Växjö. Och medan de skrek så att det blev sprickor i fasaden smet jag bakom betongschabraket och kissade på det. Inte på pin kiv - jag var helt enkelt kissnödig. 

Nu kan jag inte låta bli att undra om det i skrivande stund har börjat växa och om ekot kommer bli större efter min gödning?
Alla blåsor måste tömmas och alla tankar måste tänkas.

Och på det blir det en Guinness.

Skål.
Sådeså.


Gymnastik, stök och idrott.

Vi är i Teleborgshallen. Vi är här för att titta på när näst yngsta dottern begår sin gymnastiktävlingsdebut (vilket ord!). Stor dag. Hallen är fylld av folk och mellan de svettinpyrda väggarna studsar uppmaningar, tillrop, upprop, utrop, varningar och glädjeyttringar i en variant som bara flickor i låg- och mellanstadieålder har strupe att hantera.

Vi var uppe tidigt och en tidig morgon i fyrabarnsfamiljen är en inte helt gnisselfri företeelse som inte sällan för med sig skärmytslingar och irritation när de olika enheterna ska ledas in i funktionellt samarbete: "Vakna nu!" "Har ni borstat tänderna?" "Var la du dina jeans igår?!" "Är kaffet på?!" "Vem har släppt sig?!" "Pappa!" "Glöm inte vattenflaskan!" Var är Linnea?!"

Ja, ni förstår. Det är kaos och pandemonium. Trassel och ogenomtränglig Lützen-dimma. En falsettkör bestående av en mängd olika människoröster av varierande styrkegrad som piskar upp en olustig stämning i det lilla blå huset på Barrvägen.

Men vi kom iväg, det gör vi alltid på något vis, och nu sitter jag här på Teleborgshallens läktare och biter på naglarna, spiller några droppar kaffe i knät och känner mig lite eljest. Lite förlorad i en okänd läktarkultur.
Men nu är det dotterns tur! Tyst nu Jonas!

Tack.

Friday I'm In Love.


Stopp och väx.



Det här är mina barn.

Taffligt utställda och uppradade i en skogsglänta av en nervös fader som fumlar med kamera och snubblar på rötter i slutarögonblicket. 

Trots mina allom kända brister har jag, förvisso med vägledning och stort stöd av min sambo, lyckats arbeta fram en synnerligen välartad skara barn som skänker mig både stolthet och glädje. (Ibland gör de mig arg, men det vill jag inte berätta här.) En begåvad samling med många välljudande strängar på sina små lyror. Omtyckta och älskade av alla. Det är åtminstone vad jag vill tro. 

De kan egentligen bara tillskrivas ett enda stort fel: nämligen det att de växer åt fanders för fort. Alldeles åt pipsvängen för fort. Ja, nu är jag naturligtvis glad för att de växer, utvecklas och mår bra, konstigt vore väl annars, men enligt mitt förmenande växer de här Waldestålska individerna med en hastighet som kommer oroväckande nära någon Einsteinrelaterad teori. Och det kan aldrig vara bra. Det kan det då rakt inte. Inte en chans. 

Det finns väl ändå ingen rimlig anledning att skjuta i höjden på här abnorma viset? Att sträcka ut kropparna okänt antal centimetrar under ett par veckor? Varför stressa, mina små underverk?! Varför skynda så förskräckligt?! Världen ligger förhoppningsvis kvar där den ligger en stund till, och vuxenlivet är - om vi ska vara ärliga mot varandra, och det tycker jag att vi ska - inte värdigt att eftertrakta med någon större glöd. 

Att vara barn slår vuxenlivets minimala fröjder på fingrarna nästan alla dagar i veckan...utom kanske på fredagar, då det är bag-in-box-bonanza, men det hör inte riktigt till saken och sådana omoraliska tankegångar hotar rasera mitt övriga resonemang med sitt alkoholromantiska innehåll. Usch. Fy Jonas. Inte så.

Nä, men nu är det som så att jag efter intensiva samtal med mina barn har kommit fram till en lösning som verkar fungera för alla parter. Barnen har högtidligt lovat mig att inte växa mer. Inte en millimeter till innan femtonårsdagen. Lite själviskt, kan tyckas, men det finns tillfällen i livet då man måste lägga in sitt veto för att skapa lag och ordning. Det här är ett sådant tillfälle. Jag tänker behålla dem i nuvarande storlek så länge det går. Ett löfte är ett löfte. Det kan inte brytas.

- Sluta växa där i soffan, Hampus! Jag hör dig nog!

Sådeså.

Morgonstund har bajs i mund.

Det här med att vara uppe med tuppen...det är gravt överskattat. Det är i själva verket ganska dåligt.
Ville bara säga det. Nu är det sagt. Bre smörgås nu. Torftig kost.
Fan också.

Flitens lampa.



Pappan:
- Där sitter du och har det lite mysigt när du gör läxorna!

Äldsta dottern:
- Glödlampan är sönder, pappa.

Pappan:
- Oj. Vet du hur man byter den?

Under avdelningen:
Händig husägare.
 

Sömnlös i Moheda.

Nähä...

Man kanske skulle fresta sin åldrande kropp med ett tidigt sänggående? Låta den få den efterlängtade vila som den söker i varje cell? Krypa ner mellan svala lakan och läsa färdigt den där boken som biblioteket ville ha tillbaks för en månad sedan? Bilda sig en smula innan ögonlocken klistras ihop?

Ja, varför inte.

Men det är så förbannat mycket man måste göra först: borsta tänder, tvätta nosen, byta kalsonger, rensa avlopp, måla om huset, förbereda morgondagens matsäck till jobbet, fundera på olika sjukdomar, fundera på framtiden, släppa sig, övertala diverse barn om att kvällen redan är här trots att de helst vill vara vakna, putsa skor, dra igång långkok och köra bilen fram och tillbaka på uppfarten så att förgasaren (?) inte slammar (?) igen.

Mycket att göra och ingen att skicka.

Får sova efter sommaren istället.
Sommar, säger han, Waldestål?
Semester, menar han?
Vad svarar han på det, Waldestål?
Ja tack, svarar han.
Ja tack. Gärna.

Att skapa frisyr med små medel.


Ohämmad arbetsglädje.


Vi har karaktär.

"Ta inte av det godiset", säger den medvetna mamman. "I dessa smittotider ska vi nog försöka undvika det."
Varför det? undrar barnen. Vad är väl några dagars spysjuka mot en läcker godisbit eller två?
Ingenting. Absolut ingenting...

Krönika: Ett fruset ögonblick.

Ett fruset ögonblick

 

Vi bakar pepparkakor. Det är en besvärlig sysselsättning. Men varje familj med ett uns av självaktning trycker vid denna tid på året undan alla tvivel och kastar sig huvudlöst ut i detta äventyr med oviss utgång. Grundtanken är god och uppsåtet välvilligt, men trots att förberedelserna varit minutiösa tycks det som om slutresultatet inte kommer att hamna i historieböckerna under fliken framgångsrika fältslag. För ett fältslag är precis vad utvecklar sig till. Köksgolvet kan med god vilja anas under det tjocka täcket av mjöl. Ugnen är för varm för de plåtar som någon inte har smort. Lillasyster nyper storebror samtidigt som hon frågar om man verkligen behöver tvätta händerna när man varit på toaletten, för det har hon inte gjort. Farmors formar är spridda över hela undervåningen. Pappa glömmer tiden och pepparkakorna i ugnen vilket leder till att bakverken drar på sig en osmakligt sotig ton. Pepparkakorna ser ur ett estetiskt perspektiv bedrövliga ut (det är dock barnens fel, inte pappans) och över hela scenen skriker sig en parant sopran med överskolad röst igenom ”O Helga natt” för åttonde gången eftersom skivan hakat upp sig. Det totala fiaskot står och stampar i tamburen, men det gör inget, för alla skrattar. Jag skrattar. Barnen skrattar. Alla skrattar. Du skulle höra oss skratta, mamma, du skulle ha älskat det.

 

För det här var egentligen din uppgift. Det var du som brukade göra alla de här sakerna med barnen. Korvstoppning och pepparkaksbak. Mandelmusslor och Janssons frestelse. Du älskade barnen och barnen älskade sin farmor. Det var det jag tänkte på där jag satt i din soffa. Ensam i din julpyntade lägenhet dagen efter du dog. En dag i början av januari och tiden stod still. Allt var som vanligt i lägenheten. Prydnaden på ytterdörren, den välstädade hallen. På toaletten hängde morgonrocken på sin vanliga plats och i köket en halvt urdrucken kaffekopp. En räkning stod lutad mot fönsterkarmen. En räkning som aldrig skulle bli betald. Livet lämnar sina sista spår. Allt var på plats utom det viktigaste. Du saknades. En mödosam vandring genom rummen och varje steg var som att försöka undvika att trampa i glaset från en krossad spegel. Det gjorde så ont. Ett fruset ögonblick av oändlig saknad.

 

Vi saknar både dig och pappa något alldeles förbannat mycket. Särskilt nu vid jul. Vi saknar värmen från er omtanke, ljudet av era röster och de smittande skratten. Inget kan ersätta förlusten, men minnena gör vemodet lättare att bära. På julafton tänder vi två ljus och äter ett par pepparkakor bara för er skull.

 

Psst. Barnen hälsar ...


(Publicerad i Smålandsposten)


Att ha en förståndig dotter.

Häromdagen, på väg hem från besöket hos diabetesläkaren, gick vårt lilla sällskap över gångbron vid Växjös diminutiva järnvägsstation. Jag hade precis tagit några ystra danssteg för att höja stämningen en aning när min äldsta dotter vände sig mot mig och sa: "Pappa, nu är jag tolv, och nu borde jag skämmas för att du är en sådan pappa som gör konstiga saker, men jag skäms faktiskt inte alls."

Det var ta mig fan det finaste någon har sagt till mig sedan Rune Liljenrud 1974 sänkte mig i dopfunten och förklarade mig invald. Den exakta ordalydelsen gick tyvärr förlorad då jag vid tillfället befann mig under vattenytan.

Men ändå. Ni fattar.

Det är stort! 

Poplåt i glesbygdston.



Jag har alltid velat velat få möjlighet att tolka några av våra mest älskade poplåtar på eget vis. Nu har jag tagit mig friheten. Med livfulla barnaröster i bakgrunden deklamerar jag Eldkvarns kända melodi med gödslad jordbruksstämma.

Låt er inte avskräckas av reklamsnutten i början.
Bakom den väntar en kulturupplevelse av rang.

Håll till godo.

Och glöm inte att ha en näsduk till hands - den kommer att behövas.


Att försöka ställa sig in.

Har lagat mat. Potatis, korv och dillsås. Inget vidare, men det är yngsta dotterns favorit och jag gör allt för att ställa mig in och göra det lilla livet på gott humör. Hon åt en sked potatis och ett gram korv. Så var det med den goda viljan och och den pappiga inställsamheten. Men jag skyller på att Pippis röst lockade från tv-rummet. Svårt att visa aptit med slika locktoner ringande i de små öronen.
Så ligger det till. Alldeles säkert är det så.
Det vill jag gärna tro...

Vid en fönsterglugg.



Vid matbordet framför en glappkontaktig laptop, sittande på en ginglig köksstol, tittande ut i ett regnigt vårlandskap och med en ledig dag för handen är det himla lätt att man hamnar i ett läge av tillfällig handlingsförlamning. Man sjunker liksom ner till botten av sig själv och fastnar i de trassliga rötterna. 

I varje fall är det på det viset när det kommer till Waldestål. Han har så förtvivlat svårt att komma igång med saker han egentligen behöver göra, den där Waldestål. Han blir gärna fast i ett drömlikt tillstånd till långt in på eftermiddagen. Glömmer sina åtaganden, glömmer bort tiden, glömmer vem han är.

Så har han alltid varit. Lite frånvarande, lite apart, lite hinsides den övriga omgivningen. 
Hopplös drömmare vid snart fyllda fyrtio. Korkeksentusiast. Vad ska det bli av pojken?
Vad i hela friden ska det bli av Waldeståls yngste pöjk?

Han vet inte. Inte alls. Han måste nog titta ut genom fönstret och fundera lite till.
  


Brott och straff.

Vi har en fjärrkontroll. Men jag ser den väldigt sällan, trots att den i laga mening är min då den är finansierad och friköpt med hjälp av mina surt förvärvade Riksdaler Blanco.

Den här fjärrkontrollen är lika rar och sällsynt som stekt lunnefågel på vår lunchmeny. Fjärrkontrollen har således ett rörelsescehma värdigt en livs levande Harry Houdini. Den försvinner hela tiden och ingen, jag upprepar: INGEN! verkar veta var den tar vägen. Åtminstone är det vad som uppges. Senaste gången jag tittade efter visade räkneverket att jag har fyra barn. Fyra underbara barn. Snälla barn på nästan alla sätt och vis. Men det är något i deras utsago gällande fjärrkontrollens ständiga försvinnande som gör mig lite tveksam. Det är något som inte stämmer... 

Att jag har fyra barn har påverkat mitt tv-tittande menligt. Eller kanske rentav positivt, det beror antagligen lite på vem man frågar. Men kontentan är att jag knappt tittar på tv längre. Det finns två tungt vägande skäl till det:

1) Det är så förbannat dåligt utbud på tv nuförtiden att det inte är mödan värt att knäppa på den.
(Det var det gubbiga alternativet.)

2) Jag har inte längre tillgång till televisionsapparaten eftersom den ständigt är ockuperad av pyjamas- och vardagsklädda telingar.
(Det var det med sanningen överensstämmande alternativet.)

De få gånger som jag finner en ledig plats i soffan under ett av de få tillfällen då televisionen sänder ut ett trevligt och PRO-inriktat program skulle jag vara evigt tacksam om jag fick använda mig av fjärrkontrollen och alla dess magiska egenskaper. Det skulle gör mig så glad. Så oerhört glad.
Men se, det inträffar aldrig. För då är fjärrkontrollen puts väck! Är det inte underligt, så säg?
Det luktar konspiration. Någon, eller några, små individer vill utmanövrera sin gamle far från tv-soffan för gott. De vill ha hela kakan för sig själva. Jag känner mina små löss på gången...

Dock har jag planerat en motattack av djävulska mått och inom kort tänker jag iscensätta min intrikata plan.

Ligger inte fjärrkontrollen fortsättningsvis på bordet när pappa är på väg att slå sig ner för en timmes god och gubbig underhållning kommer jag att säga upp helveteskanalen Nickelodeon med omedelbar verkan. Inga mer utsändningar där obeskrivligt irriterande och skrikiga amerikanska barn och ungdomar rusar runt som huvudlösa kycklingar och skriker (hur nu det skulle gå till) meningslösa tirader till höger och vänster. Ingen mer dubbad och avtrubbande verklighetsflykt.

Ingen fjärris - ingen helveteskanal.

Vad säger ni, kidz?
A deal?
Bra. Tack.
Där kom fjärrkontrollen fram, ja. Då kan vi kanske glömma och gå vidare.
Åh, nu är det Minnenas television, ungar!
Arne Weise!
Poppa popcorn och kom och sätt er jämte pappa så ska vi mysa!

Hållå! Ungar? Var tog ni vägen? Hallå!

En skev verklighetsuppfattning.

- Titta, hon liknar mamma! skrek yngsta dottern när vi passerade den här damen.
Det tyckte jag var lite roligt.
Mamman tyckte inte att det var lika roligt.
Fan tro't

På akut utflykt.

Vi är på diabetesmottagningen. Ja, om vi ska vara riktigt petnoga så befinner sig jag och yngsta dottern i väntrummet medan äldsta dottern diskuterar något med sköterskan bakom stängda dörrar.

Vi leker med ambulanser och grytor av plast. Yngsta dottern tillreder en inbillad måltid på den gamla leksaksspisen. Vi har det lite småmysigt. Men jag tycker inte om sjukhus. Jag gör verkligen inte det. Pulsen ökar så fort jag närmar mig den kolossala, gråvita byggnaden. Ett fabrikskomplex där människor slussas mellan hopp och förtvivlan. Och doften. Bara doften gör mig sjuk. Det finns inga människor i denna komplicerade värld jag beundrar mer än de män och kvinnor som tillbringar sina arbetstimmar innanför dessa väggar. Samhällets sanna hjältar. Skamligt underbetalda i förhållande till vad de gör och vad de uträttar.

När jag sitter här och funderar och som vanligt biter på mina stackars små fingrar och naglar slår det mig att jag har passerat ett stort antal dörrar för att kunna ta mig ända hit till barnmottagningen. Och varje dörr har jag öppnat med hjälp av de här små fingrarna som jag nu som vanligt sitter och gnager på. Har du tvättat händerna, Jonas? Har du gnuggat dem noga med sprit? Nä...

Kräksjuka. Kolera. Pest. Tuberkulos. Allt är möjligt och sannolikt i det här sammanhanget. Naturligtvis är det så.

- Fröken! Skulle jag kunna få beställa en rullande säng ner till akuten? Tack, snälla ni.

Fan också.

Karameller.

Hela den generation som min mamma och pappa tillhörde är på väg att försvinna. Det är en märklig och skrämmande tanke att tänka och det är en märklig och skrämmande känsla att uppleva när man vandrar genom sitt glesbygdssamhälle och tittar in i fönstren till hus som man en gång kände ägaren till.

Eller kände och kände, snarare som pappa eller mamma kände, men jag var ju med på ett hörn för det mesta. Fick en karamell om jag hade tur, en klapp på kinden om jag hade otur och jag svarade blygt på tilltal om det ställdes någon fråga. Många av de personer som vi brukade stanna och prata med och ha ärenden till är borta. Nisse som pappa alltid skojade med i affären. Evert som ständigt hade pionröd näsa och ett destillerat skratt på lut.
Moster Märta är borta. Moster Märta i Alvesta med sina goda kakor, sin onda höft och sin egensinnighet. Morbror Göte och Doris som vi brukade hälsa på under varma sommardagar. Kaffe och saft på bricka. Sitta ute i trädgården på sådana där gamla stolar som man kände på sig hade varit med sedan kriget. Inget tal om inglasade altaner, där inte.  
Några är kvar. Tage på sin cykel och Nisse som fortfarande går på fotboll. Men många är borta. Mamma och pappa är bland dem.

Jag brukade tycka om att vandra runt på kyrkogården när jag var tonåring. Konstig sysselsättning för långhårig ungdom, men jag tyckte det gav lugn att gå bland gravarna och titta på årtal och anonyma namn som blandades med varandra. Nu är det inte så roligt längre. Alltför många av namnen har ansikten som jag känner igen. De talar med röster som jag själv har hört och pratat med. Det sträcks fram karameller som jag inte kan greppa, men som jag fortfarande kan känna smaken av. 

Det är inte lätt det där med livet, döden och allt det andra.
Det är sannerligen inte lätt. 
Inte alls.
   

Snabb reflektion.

I dag har näst yngsta dottern visat värre humör än en AIK-huligan på derby. Inget fel i det, man ska visa känslor, men det är klart att ibland önskar man att valium fanns som sugtablett med apelsinsmak.

Under avdelningen:
Uttalande som inte automatiskt leder till pris som veckans pappa.


Mina härliga arbetskamrater.



Här ser vi ett fotografi föreställande två av mina arbetskamrater.
Till vänster: "Micke-Melon" Karlsson.
Till höger: "Kalas-Crister" Sellén

Härliga killar. Granna karlar. Fasta och fina i köttet. Underbar torso. Manliga män av det rätta virket som samtidigt besitter en empatisk förmåga utöver det vanliga. Mångfacetterade herrar med rymliga hjärterum. Pojkar som alla kvinnor vill vara och som alla killar vill ha. Fulländade exemplar.

Här jag bränt av en blixt precis när vi tagit en välbehövlig paus från vårt hårda arbete. En liten fruktstund. Även en liten kaka fick som synes plats i de eftertraktade kropparna. Vi myser, vi matar varandra med söta clementinbitar, torkar varandras stubbiga hakor och njuter av gott och stiligt sällskap i största allmänhet.

Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt.

Det jäser i gubben!



Än forsar ungdomens safter runt i gubben Waldestål!

Se resterna av den varfyllda blemman precis där jag håller mitt finger på bilden! Jag har, likt en ambitiös Lennart Nilsson, försökt förstärka rodnaden med en effekt som jag hittade här på mobilen.

Olyckligtvis blåste den även upp min kraftiga och snåriga näsbehåring till oönskade proportioner. Lite tråkigt, men i krig, mode och jakt på ungdomlighet får man vara så god att räkna med lite bakslag och spill.

Skåda blemman! Skåda den vackra pojken! Jag är mycket rörd.

Dravel.

Att vara förvirrad är en dålig egenskap i sågverksmiljö. Många vassa klingor, oömma kläder och saker som låter och sticks. Många hål att stiga ner i. Mer Chuck Norris än Staffan Westerberg.
Likt Staffan bygger jag mitt varumärke med mjuka ideal, velour, förbehållslös kärlek och andra emotioner.

Men man får lov att anpassa sig. Man gör så gott man kan efter egen förmåga, mer kan ingen människa begära.
Sådeså.

På arbetet. 9:03

Trött, förvirrad, vilse och lite hypokondrisk. Tagit puls och känt efter om jag inte mår lite illa ändå.
Höll på att stiga ner i ett hål som jag med lätthet klivit över under sex års tid. Livet är farligt att leva när man har vaknat med huvudet under armen.
Amen.

Att ha en hobby.



Yngsta dottern har hittat ett nytt intresse. Hon har upptäckt det stora nöjet i att blaska med vatten vid diskbänken. Hon är mycket driftig. Hon vägrar att låta sig avledas. Har hon bestämt sig så har hon. Med resoluta steg tar hon sig fram till sin stol, greppar den och drar den sedan över köksgolvet, fram till diskbänken så att träflisorna yr kring benen. Hon klättar upp och sedan börjar det roliga. Vi tycker inte att det är lika roligt.

Vår äldsta dotter hade samma brinnande intresse. Hon brukade utöva sin hobby hemma hos sin farmor. Farmor hade lite mer tålamod än vad vi har (och gratis vatten, vi är trots allt smålänningar...) och hos henne kunde äldsta dottern bli stående med halva kroppen i diskvatten en hel eftermiddag. Farmor tittade på, hjälpte till och uppmuntrade. Nu är farmor borta och fast vi försöker så har vi inte riktigt samma tålamod att erbjuda. Vi saknar farmor. Vi saknar farmor och hennes oändliga tålamod. 

Och även om det aldrig kan bli detsamma att blaska vatten på hemmaplan så avslöjar leendet på bilden att ibland kan det näst bästa vara gott nog.  

Söta tjyvstreck.

Någon har ätit upp allt marknadsgodis som låg i en brun påse i skåpet ovanför kaffebryggaren. Och det är definitvt inte jag. Kan den skyldige please stand up, please stand up?

Om den skyldige inte orkar ställa sig upp så räcker det med en liten handviftning alternativt en grymtning.

Jag är någon på spåren.
Pappas radar är påslagen.
Pappa vilar aldrig.
Bara så att någon vet.
Tack för ordet.

Dagens gubbiga modetips.



Här har jag ställt fram alla mina underarmsparfymer!

För att skapa stämning har jag även tänt några värmeljus. Ljuset i den röda koppen längst bak var desssvärre nedbrunnet och jag orkade inte hämta ett nytt. Men jag tror inte att det lilla debaclet hämmar helhetsintrycket alltför mycket.

Nåväl. Till sak.

Till vänster ser vi en AXE, inköpt på Ica till ett ockerpris. Doft: Okänd.

Till höger ser vi mitt senaste förvärv. En AXE, inköpt på Ica till ett ockerpris. Doft: Den luktar oerhört illa. Det är allt jag vet. Lite missnöjd med den, tyvärr.

I mitten hittar vi en gammal favorit som stått ovanpå toalettskåpet en längre tid. Väldigt dammig topp. Vilket får mig att anta att den har stått ovanpå toalettskåpet en väldigt lång tid. Men den var älskad när det begav sig. Det rör sig om en AXE, säkert inköpt på Ica till ockerpris. Doft: Mustig (Myskig?). 25 svenska kronor, minst.

Nästa gång ska vi titta på mitt rakvatten. En flaska. Aqua Vera.
Det kommer att bli spännande.
Missa inte.
För allt i världen.

På återseende!  

I afton dans?

Koreograferad och organiserad dans...

Jag begriper mig inte på fenomenet. En samling människor som gjort gemensam sak och nu rör sig likadant till tonsatta rytmer. Relativt ofta dyker de upp bakom sjungande scenpersonligheter, där deras enda uppgift verkar bestå av att dra fokus från det beklagansvärda faktum att artisten som betalar deras löner varken kan sjunga eller dansa och i största allmänhet tillhör släktet Homo Sapiens begåvningsreserv. Jag förkastar inte hela yrkesgruppen och deras ambitioner. Det är bra att ha ett mål med livet, att ha ett intresse - oavsett om det rör sig om att skjuta vilda djur på savannen (Jan Guillou) eller dansa sig svettig i grupp med hjälp av simultana rörelser.

Tyvärr sträcker sig min ovilja gällande rytmiska rörelser även in på sällskapsdansens populära och inkissade revir. Åsynen av en rivig "bugg" får mig att vilja kapa benen strax nedanför knäna. En "tryckare" till ett positivhalande Lasse Stefanz-beat gör mos av min livslust. Hopp och lek till "Swedish House Mafia" får mig att längtansfullt blicka mot ålderdom och sinnesdövande senilitet. Gammeldans bevisar att mänskligheten tjänat ut sin rätt till existens.      

Jag antar att mina problem med att finna njutning i all form av organiserad dans grundar sig i att jag personligen står väldigt långt ifrån den här uttrycksformen. Jag dansar väldigt sällan. Bara i sällskap av mig själv och bakom stängda dörrar. Det är inget naturligt agerande för Waldestål. Jag håller mig helst i stillhet. Jag är ganska blyg och jag har lite svårigheter med att möta andra människors blickar under pågående samtal. I möjligaste mån undviker jag kroppskontakt. Jag bygger gärna upp en ordentlig relation innan jag släpper människor innanför min säkerhetszon. Jag är helt enkelt en introvert kille med asociala tendenser...

Låter väl kul? Nä... Det här lät ju inte alls kul.

Måste ta en buggkurs.

Tony Irvings nummer, någon?  

    

Att vara sig själva.


0:47

Sonen sover. Han verkar må bättre. Skönt. Men nu bubblar det i min mage. Jag rapar surt och erfar allmänna olustkänslor. Hypokondrikern i mig skriker "Du är smittad!" Mitt tänkande jag (som väldigt sällan tillåts ta plats i talarstolen ) säger mer sansat "Det här är ditt naturliga tillstånd, Jonas. En bubblig mage, sura uppstötningar och påtagliga olustkänslor är ditt sätt att vara, förstår du. Det borde du veta vid det här laget. Snart fyrtio fyllda och så liten självkännedom... Oroa dig inte för det, min vän. Försök sova nu istället."

Ja, det ska jag göra. Åtminstone försöka. Sannerligen.

Att finna gott i något ont.

Det är inte kul med kräksjuka. Det är vedervärdigt. Den är att jämföra med det värsta som mänskligheten har lyckats frambringa i form av krig och annat elände. Och tro mig när jag säger att det sista jag vill är att barnen ska drabbas. Men den här känslan av beroende och förtroende som skapas mellan far och son i väntan på nästa kaskad, den är lite fin på ett underligt och svårförklarligt vis. Kanske mest underlig när jag tänker efter. Men fin.
Sådeså.

Läkekonst i glesbygd.



Här har jag lagt en fuktig handduk över huvudet.
Jag ser ut som Krösa-Maja. En förbättring tycker många. 
Och det hjälper.
Vid Gud, det hjälper!
Sakta återvänder livet.

Smärta.



Här är jag när jag har ont i huvudet.
Lägg märke till det dramatiska bildspråket.
Tyck gärna synd om mig.

Eller kanske ännu hellre - tyck synd om sambon som måste stå ut med både gnället och utseendet.

Kan någon sluta borra?

Min huvudvärk är så intensiv att den hotar vända min skalle ut och in. På en lördag. Dålig tajming. Mycket dålig tajming. Det gör ont. Lämnar mig inte ifred. Det är ingen huvudvärk som säger "dunk-dunk" utan den ägnar sig mer åt att plåga mig med en borrliknande effekt. Betydligt mer "brrrrrrrrrrrr" än "dunk-dunk", om ni förstår vad jag menar. Nu gör jag knappt det själv, så jag ställer inga krav på att ni ska göra det. Men ändå. 

Hela tiden. Molande. Utan uppehåll.

Jag har inte tid med borrar i huvudet så där utan anledning. Jag hade storslagna planer inför kvällen. Nä, det hade jag väl kanske inte alls, men de små planer jag trots allt lyckats formulera till embryo av handling grusades fullständigt när den irriterande konserten med missljud dök upp i det Waldestålska huvudet.

"Brrrrrrrrr" "Brrrrrrrrr"

Och jag som inte ens gillar verktyg. Begriper mig inte på dem. Och nu har jag ett redskap från helvetet i huvudet. 
Fan också.

Och vädret, sen! Vad hände med vädret? Förmiddagens fågelsång, sol och varma vindar förbyttes i arktisk kyla med risk för kallbrand och amputation framåt eftermiddagen. Gå ut och slänga sopor, förfrysa foten och gå Raskens bittra öde till mötes innan klockan slår 22.

Mat. Nu måste vi ha mat. Huvudvärk eller ej, familjen måste äta.
Vi kan inte ha svält på Barrvägen - det skulle se så fruktansvärt illa ut.

Grimasch om morgonen.

Min första morgon i One Piece är en morgon fylld av värme (man blir mycket svettig i en One Piece), men också av existentiella funderingar. Jag vaknade en stund efter att den övriga familjen hade stigit upp till sina rutiner och dagliga arbetsuppgifter. Där låg jag, i sängen, och drog mig till minnes episoder i livet. Vägde dem, värderade dem och insåg att det finns inte något jag kunde ha gjort varken annorlunda eller bättre. Det är så det är med en One Piece, den bidrar till ett ökat välmående och den låter ett ankartyngt självförtroende stiga till väders som en heliumballong. One Piece är som ett receptbelagt läkemedel, ett Prozac i rosa tyg. Jag älskar min One Piece.

Nåväl.

När jag som bäst låg där i en fisdoft som stilla spred sig från under täcket och funderade över min förträfflighet kom äldsta dotten in i sovrummet. Hon neg, hälsade mig med efternam och inledde så en trevande konversation. Hur är det med katter? undrade hon. Hur är det egentligen med katter, pappa? Somnar katter omedelbart efter det att de sluter sina ögon? Det verkar som om de gör det, pappa. Kan det verkligen vara så? 

Jag satte mig upp i sängen, fluffade till kuddarna, rättade till min One Piece, la huvudet på sned och inledde ett svar som kom att löpa långt över en timmes tid. Dottern stod tyst och lyssnade. Inte en motfråga, inte en tillstymmelse till kritik. Hon accepterade min förklaring fullt ut. När jag till slut tystnade var hon som paralyserad. En tår uppenbarade sig i hennes ögonvrå. Hon var mycket rörd. Tack käre far, sa hon. Tack för ditt fantastiska svar. Sedan backade hon stilla och vördnadsfullt ut ur rummet. Jag lade mig åter på rygg, knäppte mina händer över bröstet och log.

Starx därpå vaknade jag på riktigt.

Fan också.    

00:27

Man blir inte yngre för att man jagar vakna timmar, Jonas lille. Gå och lägg dig nu. Det ryms en dag i den morgondag som är i morgon också. Du ska inte vara självisk med dina gudagivna timmar. Dela dem med levande personer i din närhet istället för att ödsla dem på innehållslöst, egenmäktigt förfarande framför datoriserad skärm. Gå upp på övervåningen och lägg dig jämte familjen. Omedelbart. Jag säger inte till en gång till. 

Skall bli.

Genast.

Nu gick jag.

God natt.

Smålandsvår.



I Lindgrenland värker själen efter lättnad.
Snö. Regn. Regn. Snö. Regn och åter regn.

Kan vi inte enas om att det räcker nu?

Tack. Då kan vi gå vidare.

Att ägna sig åt synonym.

Sonen, tidigare ikväll:
- Pappa!

Jag:
- Ja, vad är det min son?

Sonen:
- Du pappa, det finns ett ord som jag kan säga på sju olika sätt!

Jag (stolt):
- Nej, men vad säger du! Låt mig höra, vilket är det? Håll mig inte på halster! Säg mig vilket ordet är!

Sonen:
- Röv.

Under avdelningen:
All kunskap är bra kunskap.

Post-traumatisk stress.



Sonen visar sin uppskattning över pappas nya, rosa uppenbarelse.
Han har inte rört en fena sedan 14:32.
Post-traumatisk stress.
Förlåt mig, min son.
Men det här är något som pappa måste göra för att känna sig hel.

Camel Toe i trädgård.



Här är jag ute i trädgården i min nya One Piece.
Tittar man ungefär i mitten så ser man en liten "camel toe" avteckna sig i det rosa tyget.
Den bjuder vi på, sa piraten.
Fredagsmys.

Samkväm i regn.



På den här bilden böjer jag mig gubbigt framåt i min nya One Piece för att leta mask. Yngsta dottern äter en övermogen banan och undrar varför jag inte hittar någon mask.
Behöver jag säga att vi hade mycket trevligt.

One Piece. One love.

Dagens Outfit! ONE PIECE!!



One Piece! Äntligen!

Efter flera (två) veckors intensiv jakt efter det ultimata klädesplagget One Piece har jag äntligen lyckats ro projektet iland! Jag är oerhört nöjd. Jag är eld och lågor! Jag är rosa! Hela jag är en rosa dröm! Jag är en oemotståndlig mänsklig bakelse!

Och med tanke på vilka blickar som sambon sänder ut så misstänker jag att vi i början av 2013 huserar en fembarnsfamilj på Barrvägen! Ingen huvudvärk ikväll inte...
Jag är så lycklig!

Upptill, nedtill och runt hela den välformade kroppen:

One Piece! En rosa! Inköpt på Family House!

Pris: Inte en aning! Pengar betyder ingenting!

Jag är så lycklig!

Gaslarm.

I går åt jag en mastig kebabpizza på jobbet. I dag njuter hela familjen frukterna av mitt lökiga och kaloririka intag. Fruktansvärda scener utspelar sig innanför det lilla ljusblå husets väggar.

Yngsta dottern sitter i ett hörn och håller för den söta näsan. Näst yngsta dottern har låst in sig på toaletten. Sambon hotar med separation och advokater. Äldsta dottern ringer frenetiskt runt och försöker ordna ett alternativt boende tills den stackars pappans mage lugnat sig en smula och faran - bokstavligt talat - har blåst över.

Åh, det är inte så lätt det där med rätt kost och känsliga magar. 

Under avdelningen:
Du är vad du äter. 

Gubben klagar.

Kul att man kan sova länge på morgonen när man är ledig nuförtiden. En gubbdjävul är jag. Vakna i gryningen och stirra i taket. Kvällsmänniskan kombinerar sitt nattvak med frustrerande morgonaktiviteter.
Så här kan vi ju inte ha det. Det kan vi då rakt inte. En gubbdjävul är jag. Men till mitt försvar måste sägas att jag inte har utvecklat det nattliga kisseriets behov. Än, vill säga. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Under avdelningen:
Oorganiserat gubbgnäll.

Familjepresentation.






Ovan ser vi en bildkavalkad föreställande de människor som betyder mest för mig - min familj.

Längst upp till vänster: Yngsta dottern i en mundering som vi kallar "Flickan med svavelstickorna, med napp".

Andra från vänster: Näst yngsta dottern. Ett rivjärn som just är på väg att fuska i Monopol. Äger en vilja av stål. Kommer att gå längst av alla.

Andra från höger: Bloggens innehavare jämte den vackra äldsta dottern. Odjuret och skönheten. En flicka med sällsam begåvning.

Längst upp till höger: Sonen härmar Thåström. En konstnärlig själ med diplomatiska förmågor. Familjens FN.

Mellersta raden till vänster: Min livskamrat och min bästa vän. Jag älskar henne.

Mellersta raden till höger: Katten Bill. Södra Sveriges minsta exemplar av kastrerad hankatt. Kissen med glaskäken. 

Längst ner: Jag, när jag härmar Eric Amarillo. 

Att vara förvirrad.

Jag är en helvetes förvirrad människa. Jag vill bara säga det. Inte så där mysigt virrig som man ofta ser i filmer (Hugh Grant) och finner charmerande (Hugh Grant), utan jag är totalt förlorad i en värld som inte ens jag har en heltäckande karta över.

Jag är inte en sån som glömmer nycklar när jag lämnar huset, jag är en sån glömmer att ta på mig byxor att ha nycklarna i. Med bar underkropp vandrar Waldestål runt i cirklar och letar efter något som han har glömt för längesen. Han går runt med fundersam blick, kliar sig på flinten, sparkar lite grus med den tubsockstäckta foten och sätter sig slutligen i bilen där han genast får allergiska utslag på den blottade rumpan av bilstolens sträva tyg.

Det är fan inte lätt att vara vilse i pannkakssmeten. Det är en utmaning som aldrig upphör att utmana. Jag menar, jag är ju vuxen! Jag är den som ska ta huvudansvar när det uppstår knepiga situationer på livets väg. Familjen ska kunna lita på min spetsiga kompetens när det kommer till att lösa uppgifter. Men när det uppstår knepiga situationer är jag alltsomoftast upptagen med att leta efter en röd tråd som jag tappade i förra veckan. Ingen hjälp står att finna hos pappa Waldestål... 

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mina barns personnummer. Där står man med blossande kinder på vårdcentralen och försöker förtvivlat komma ihåg siffror som blandats ihop till en matematisk sörja redan innan tanten bakom disken ställt frågan. För att göra nesan än värre har jag fortfarande inte lyckats memorera mitt mobilnummer, och varje gång som jag behöver upplysa någon okänd - eller känd för den delen - person om vilket nummer som är mitt måste jag sms:a till en närstående familjemedlem och fråga vilken numerisk kod som leder direkt till mig. Det är pinsamt. Det är förödande pinsamt.

Och varför skriver jag nu det här? Och varför skriver jag det här just nu? Varför kände jag att det här var något som akut behövde avhandlas?

Svaret i korthet: Jag kommer inte ihåg.

Fan också. 

På arbetet. 15:45

Idag hade jag och äldsta dottern ett förtroligt litet samtal. Inget världsomvälvande, inget sensationellt. Bara en liten stund av harmoni, samförstånd och med en hel del skratt.
Det är bra det där med vackra, äldsta döttrar som fortfarande kan skratta åt sin pappas dåliga skämt.
Sådeså.

12:40

Nu ska jag alldeles strax brutalmasa mig till mitt arbete. Det tar emot mer än en hippiefrisyr på punkklubb. Men i morgon är jag ledig. Och på lördag. Och söndag.

En dag i taget.
Gott så.

Under avdelningen: Avancerad morgonfrisyr.


Att vara tacksam.




I går kväll lämnade jag er hängande i luften när jag avslutade ett inlägg med att reta allmänhetens nyfikenhetsnerv på ett nästan straffbart vis. Jag ber om ursäkt för det. Ni vet naturligtvis vad jag talar om? Ni har väl legat och vridit er i sängen, svettiga och sömnlösa över gåtan som inte fick sin lösning? 

Nähä...inte det, nä... 

Men om ni drar er till minnes mitt klargörande angående det moderiktiga fotografi som under gårdagen dominerade landets nyhetssändningar så gömmer sig svaret just där, i den vänstra handens hårt vinklade position. 

Ljumskarna. Bråck. Tre gånger.

Jag är alltså innehavarare av norra hemisfärens svagaste bukhinneväggar. Jag är ljumskbråckets inofficiella rekordman. Mina tarmar har haft fri passage genom mina ljumskar vid ett flertal (tre) tillfällen under årens lopp. Min sista operation var av titthålsmodell. Jag var naturligtvis skräckslagen där jag darrande stod i en liten skrubb och tuggade sönder mina naglar iklädd en mörkgrön landstingstrasa som inte lämnade mycket åt fantasin.

Det var då han kom in. Kirurgen. Min räddare. Min lille riddare i tjocka glasögon och tofflor med mjuk botten.
Rickard Johansson - före detta gitarrist i This Perfect Day, numera välrenommerad kirurg vid Växjö lasarett.

En underbar människa med norrländskt lugn och en violinists fingerfärdighet. Han behandlade mig med samma försiktighet som vore jag en Fender Stratocaster från 1955.
Sedan dess är mina bråckiga dagar över. Mina bukväggar är lika robusta och ogenomträngliga som Fort Knox. Jag kan lyfta 20 kilo utan att få tarmarna neddragna över knäna som en köttig persienn. 

Tack Rickard. Den här är för dig.
Rock on. 

Klarläggande.

Modellen (jag) som lånade ut sin lekamen till den unika modevisning som fann sin rätta plats på den här dystert utformade bloggen tidigare ikväll, skulle vilja komma med en liten dementi. Han (jag) vill gärna föra fram att den där vänsterhanden, i en för övrigt stilren pose, som stenhårt trycks mot det vänstra lårets översta del inte befinner sig där för att pressa tillbaka ett aggressivt ljumskbråck.

Nä, så är icke fallet. Modellen (jag) vill å det starkaste bestrida alla sådana uppfattningar. Modellen (jag) försöker i en svår och utsatt situation vinkla fram byxans tillverkare för att på sätt kanske kunna få till ett lukrativt avtal som gör honom (mig) ekonomiskt oberoende. Så ligger det alltså till. Det är en gest som i det långa loppet förhoppningsvis ska leda till ett liv i lyx och överflöd. Inget annat. Inget bråck. Inte nu. Men innan. Tre gånger. 

Sådeså.

Jonas reser ragg.

Som nybliven bloggare har jag insett vikten av att presentera de paltor man har på kroppen. Jag vill naturligtvis inte vara sämre än någon annan. Snarare bättre och med betydligt mer klös i tassen än den samlade modeeliten.
 
Med det sagt vill näsvist påstå att Kissie, Dessie, Midi, Ajax, Modo och Maxi bör känna flåset i nacken. Modekungen från glesbygden har äntrat ringen. Mohedas fashionista vässar klorna. Det är en ny sheriff i lilla landet lagom. Hoppa ner från catwalken, flickor, innan någon blir skadad.  
Morr...
 

Dagens Outfit!



Dagens Outfit är en läckert komponerad ledighetskostym av klassiskt gubbigt snitt. En fräck mix av trasigt och mindre trasigt som garanterat tilltalar varje svettdoftande farbror över trettiofem.

Upptill:
Skägg och flint.
Pris: Gratis.

Tröja:
Svart polo från KappAhl (?) med hål i kragen. Inköpt 1998 (?).
Pris: Det tror jag inte.

Byxor:
En naturligt sliten träningsbyxa med andningshål i grenen. Tydligt markerad slitning. Flortunt tyg på låren. Från 1996. Av märket Intersport.
Pris: Skojar ni?

Nedtill:
Grå tubsockor och ett glatt humör.
Pris: Överkomligt.

Fultjack.



Nu blev det jättekonstigt!
You go Barry!! You go!!

Uppåttjack.




Nu blev det genast glatt igen! Partyhattar på!

Nedåttjack.




Nu blev det lite dystert igen.

Stämningshöjare.




Så, då var det åtgärdat. Härligt med frisk luft. 
Känn hur det doftar! Underbart.
Mmm...

Mordor i bloggen.

Jag tycker att min blogg känns lite vemodig till sitt yttre. En aning deprimerande. Dyster utan dess like, om jag ska vara riktigt ärlig. Som om Schopenhauer och åsnan Ior slagit sina svarta påsar ihop och presenterat en världsbild innehållande en likvakas underhållningsvärde.

Jag upplever att den smått betungande Mordor-stämning som typsnitt och alla dova färger utstrålar, har en  förmåga att plocka ner mig på jorden när jag glatt surfar in på sidan för lite snabb vederkvickelse.
Det hela får en motsatt effekt som varken är önskvärd eller välkommen.

Nä, det här måste vi gör något åt! Vi måste föra in andra element! Vi måste vädra ut det trånga och kvävande rummet!

Onsdag.

Nå, det är väl ingen dag då man slänger serpentiner över förbipasserande och målar väggarna med champagne. Nä, det gör man inte alls. Åtminstone inte jag. Men så är jag är också en surgubbe av relativt tilltagna mått, så min åsikt räknas till de mindre betydande. Skönt det - för omgivningen.  
Men likväl, likväl förbannat är det onsdag och det kan vi icke blunda för. 

Onsdag... Det är ju också en djävla dag att stå mitt i vägen. Onsdag... Lite transportsträcka mot roligt. Fikapaus halvvägs till Liseberg. 3.0 i snittbetyg enligt uråldrig skala.

"Så gott folk! Låt oss samlas här kring torget så ska vi presentera vem som har blivit utsedd till veckans medelmåtta! Och vinnaren är... Onsdag! Återigen! Vi har tappat räkningen för vilken gång i ordningen. Grattis!!"

Vid närmare eftertanke känner jag ett visst släktskap. Närmare eftertanke skänker det nedslående svaret att om jag hade varit en veckodag skulle jag ha varit... Ja, just det.
Ingen champagne för Waldestål. Festen är inställd.

Fan också.

Krönika: Sommarfrossa.

Sommarfrossa.

 

Jag har blivit med buk.
Sommarens överdådiga utflykter i syndigt leverne har lagt fläsk på fläsk runt den Waldestålska midjan. Min mage har fått ett helt annat gung och häng i sitt förhållande till jordens dragningskraft. De, magen och jorden, vill säkert mötas halvvägs, men det är bara magen som verkar anstränga sig för att etablera (o)önskad kontakt. Hur mycket jag än fixar och trixar med skärp, andningsövningar och blåögd förnekelse vill den rackaren inte låta sig hållas på plats.

 

Mycket obehagligt kan tyckas, och så tycks verkligen, men tag i beaktande att ett avancerat västerländskt förakt för hälsosamt liv, kategoriskt och nitiskt genomfört under några få isolerade sommarveckor, naturligtvis måste sätta sina oundvikliga spår. Det spelar ingen roll att förfallet sker under förevändning att solen bara skiner tio timmar om året i det gudsförgätna landet Sverige, och att man därför har all rätt att unna sig lite gott när chansen väl uppenbarar mellan regnet, åskan, snön och drivisen.

Inget påstående kunde vara mer felaktigt!

Ett sådant här koncentrerat frosseri skapar nämligen ett samhälle på randen till upplösning. Vi står inför civilisationens totala kollaps, ett rosévinsstinkande Sodom och Gomorra, frammanat ur det raserade folkhemmets spridda spillror. Det är ett blint frosseri som skulle fått vilken principlös romersk kejsare som helst att indignerat ropa efter besinning och moralisk eftertanke. Vi är alla djupt insyltade och involverade i utövandet av dessa besinningslösa orgier mitt i villakvarterens labyrinter. Festerna avlöser varandra. Fester där ett oräkneligt antal grisar och oxar snurras på spett över glödar stora som resterna efter en sibirisk skogsbrand, där vin dricks direkt ur badtunnor som ändå aldrig används och där mängder av öl hälls i strupar som ständigt skriker efter mer. Under oordnade former dansas det till latinska rytmer som slår knut på våra stela, nordiska anatomier, byggda för schottis och valstakt. Det är en styggelse!

 

Men jag kanske inte ska oroa mig för mycket över sakernas nuvarande tillstånd. Vi är ju trots allt svenskar. Vår lidelse är starkt säsongsbetonad och när en försiktig höstvind tar fart genom augustikvällens uppknäppta kräftfest sveper den med sig vår lust till utsvävningar. Vi märker det knappt, men dagen efter låser vi ytterdörren och kastar nyckeln. Istället för att dansa lambada med grannarna står vi som vanligt och trycker bakom gardinen när de hämtar sin post. Avvaktande på avstånd. Skrovmål blir havregrynsgröt. Den svällande magen har fram emot november försvunnit. Då tecknar sig revben mot den hungerspända huden och med det så är ordningen tack och lov återställd, både i det lilla landet Sverige och runt det som en gång var Waldeståls blankfeta midja.


(Publicerad i Smålandsposten)


Krönikor ligger under krönikor.

Var tredje vecka skriver jag en krönika i tidningen Smålandsposten. Och eftersom jag mot all tänkbar förmodan har lyckats starta upp något som i sin exempellösa enkelhet kan tänkas att hamna under kriteriet "blogg", så tänkte jag i denna blogg, med ojämna mellanrum, lägga upp några av de texter som under ett par år har passerat tryckpressarna. 

Än så länge vet jag inte riktigt vad jag gör när jag gör något här, men jag försöker lära mig hur man gör och jag tror att jag har lyckats skapa ett utrymme för de här texterna under den högst oväntade kategorin "Krönikor". Jag hör hur alla unisont suckar uppgivet över idiotens självklarheter...

Läs gärna om ni vill.


Att vara Jonas och sträcka ut handen.

Så här i början av vår relation vill jag gärna ge en tydlig bild av vem jag är, för att på så sätt undvika framtida konflikter gällande att jag på något sätt har fört någon bakom ljuset rörande min personlighet. Därför följer nedan ett litet bildspel som förhoppningsvis kan ta udden av alla potentiella kontroverser.

Håll till godo.

Hockeyfanatikern.


Grillfånen i grå myskostym.


Älskaren.


Högtidsfundamentalisten.


Imitatören.


Pappan.


Posören.


Den koleriske semesterfiraren.


Skogens konung.


Skönhetsråd.

Det här med att jag bland mina svarta ögonbryn har fått ett antal grå/vita exemplar som till tjockleken påminner om virknålar och som brukar sträcka sig över mina ögon och rispa mig på kinderna - är det normalt eller bör jag leta upp en säck av riktigt tätt material att gömma mig i? Jag vill nämligen inte riskera att skada någon med mina borstiga spröt när jag rör mig i sociala sammanhang. Det vore mycket tråkigt. Sannerligen mycket tråkigt. 
Svårt det där med buskiga bryn och svartmuskiga anleten.


Renhållningens vedermödor.

Den här storstädningen som vi genomförde strax innan påsk var absolut nödvändig, men efter att den här morgonen ha ägnat huset en visuell genomgång tvingas vi dessvärre konstatera att städning är en färskvara. Utan tvekan är det så. Detta dammiga faktum går icke att bestrida. Inte på något vis. Suck.

Att fundera över tid.

"Det lackar mot fyrtio!" skrek Jonas Waldestål och gömde sina påsar bakom sina överdimensionerade solglasögon. Ja, se är det inte för djävligt vad tiden går? Jag vet inte om det är jag som börjat tappa tänkande och bedömningsförmåga eller om det är den sträva sanden i timglaset som har finfördelats till en variant som alldeles för lätt glider genom instrumentets midja. Finns liksom ingen hejd på hur tiden tuffar på.

Fyrtio... Nä, inte trodde jag väl att det skulle bli så tokigt - och inte att det skulle bli så tokigt, så fort. Men det är väl inte mycket att göra åt eländet. Dessutom: ju mer tid jag ägnar åt att grubbla över saken, desto mer tid kommer att rinna ut i ett bottenlöst ingenting. Lönlöst. Leder ingen vart. Bortkastad tid. 
Så nu tänker jag tänka på något annat. Kanske på att jag skulle ta den där duschen som jag har förvägrat mig under en kortare period? Kanske på att jag måste äta innan jag snart ska börja jobba? Kanske på hur länge jag ska jobba innan jag får komma hem framåt natten? Kanske på hur fort barnen växer upp?

Se, nu är jag där igen. Tänker på tid. Går inte att komma ifrån. Allt handlar tid och hur man kan minimera dess långtgående effekter. Tid. Förbannade tid. Fan också.     


Att hänga med en kompis.

Ibland, när man är liten, behöver man inte så mycket mer än ett glas saft, en microvärmd bulle och en åsna med dragkedja i ryggen för att må så där bra som alla skulle vilja göra hela tiden.

Ibland, när man är liten, behöver man inte så mycket mer än ett glas saft, en microvärmd bulle och en åsna med dragkedja i ryggen för att må så där bra som alla skulle vilja göra hela tiden.

Sluta jogga - börja blogga. Släpp sargen - kom in i matchen.

Det är inte lätt det här med att börja bloggelliblogga i mogen ålder. Det för med sig ett ordentligt gnugg av icke befintliga geniknölar och det skapar både ångest och oro som efter en stund övergår i uppgivenhet och total apati. Tio år efter bloggandets zenit är jag slutligen redo. Lite försenad, som vanligt. Men, va fan, någon gång ska man väl handlöst kasta sig ut från ättestupan och pröva sina fjäderlösa vingar.

URL? Server? Pingback? Fattar ingenting, men det blir säkert bra och utrett någon gång vid nästa millenium. Då kommer jag att förstå. Då kommer jag att bloggelliblogga som om jag inte gjort annat. Så blir det säkert. Fram tills dess tar jag ytterligare en kopp kaffe och förbereder mig inför dagens liv. Sådeså. 

Krönika: Novembertankar

Novembertankar

 
Den 14:e augusti 2007 fick min dotter diabetes, den 18:e dog min pappa. Det var en jävla månad.

Pappas bortgång var väntad men outtalad. Dold bakom en bedräglig strimma hopp som lurat oss långt längre än vi ville och kunde erkänna. Dotterns diabetes var en chock utan förmildrande omständigheter. Min älskade pappa var borta och bedövad av insikten och förgiftad av den skarpa sjukhusdoften gick jag vilse bland vita väggar, korridorer, kulvertar och rum som alla liknade varandra; alltmedan en sjuårig liten flicka kämpade mot det okända och hemska som slagit rot i hennes kropp. Hennes mamma var där. Hon var där på barnavdelningen och var så fantastisk som bara hon kan vara. En klippa utan sprickor, stabil nog att stå emot vad som helst. Det var hos henne vi sökte tröst och skydd.

Det är tre år sedan nu. Vi har lärt oss att leva med sjukdomen. Det är det man måste göra. Man måste lära sig leva med något som så totalt omkullkastar vardagen, något som sprättar upp alla invanda mönster. Tanken på att mitt barn bär på en kronisk sjukdom som om den går obehandlad leder till döden, skrämmer mig bortom all sans och vett. Vissa nätter drunknar jag i rädsla för alla komplikationer, för allt som kan tillstöta om det oförutsedda inträffar. Det är en lömsk sjukdom. Man kan aldrig släppa uppmärksamheten. Rutiner måste följas. Den finns med hela tiden, dygnet runt. Aldrig någon vila från den förrädiske Herr Diabetes.

Ibland undrar jag vad hon tänker på när hon tittar rakt framför sig med mina gröna ögon. Hon är lik mig till sinnet. Blyg. Grubblande. Introvert. Funderar sönder det som borde vara självklart. Lägger pussel med livet på ett sätt som inte borde ligga en tioåring till last. Jag önskar att jag kunde hitta de rätta orden, den magiska formel som förklarar varför just hon blev drabbad. Jag önskar att min hand på hennes kind kunde få allt att bli bra igen. Men så fungerar det inte i livet, bara i de sagor hon redan förlorat intresse för. Puberteten lurar runt hörnet. Hennes pappa har nog märkt tendenser. Hans närvaro är inte lika önskvärd som den en gång var. Han är pinsam i varje rörelse trots alla sina goda föresatser. Pappa ser och pappa förstår, fastän motvilligt så förstår han.

Trots alla farhågor så vet jag att hon kommer att klara allt. Det finns inga gränser. Hon är intelligent, temperamentsfull och begåvad med ett utseende som får mig att överväga ett faderskapstest. Inget kommer att stoppa henne. Min fina dotter. Min modiga, fina dotter.
Ikväll när alla andra sover pussar jag min vackra äldsta dotter god natt och önskar hennes förbannade diabetes åt helvete.

Jag älskar dig Sofie.

Pappa.

(Publicerad i Smålandsposten)


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0