Krönika: Sovrumsbekymmer.

 

Vissa nätter har vi ett överskott av armar och ben i dubbelsängen. Det tillkommer folk och fä ju längre natten lider. När vi två blir femton, liksom. Men det vore mig fjärran att klaga på hur det förhåller sig. I själva verket är det ganska angenämt och det påverkar inte min sömn i särskild utsträckning eftersom jag så sällan sover ändå. "Kan det kanske bero på att du ha en massa barn i sängen, Jonas, det där lilla missförhållandet att du inte sover som sig bör?" skyndar sig nu beskäftig vän av ordning att påpeka med förnumstigt eftertryck.

 

Kära vän av ordning: svaret på frågan är ett rungande nej. Min dåliga sömn är ett resultat av ett livslångt ointresse för nattlig vila. Härom har jag berättat i en tidigare krönika och vi ska inte ödsla tid på att reprisera det resonemanget. Låt oss bara helt kort konstatera att barnen icke bär någon skuld för min insomnia. Den är helt och hållet självförvållad. Ibland, när även katten har sökt sig till sängvärmen, blir det som så att fyrabarnspappan får en mycket begränsad yta att breda ut sin med åren allt tyngre och bredare lekamen på. Om man tänker sig att sängen är Sydamerika så är jag Chile där längst ut på vänsterkanten. En kuperad och medelålders landmassa som förtvivlat försöker klamra sig fast vid sin kontinent. Icke sällan tar jag spjärn med armar och ben mot golvet för att på så vis hålla mig kvar i den familjära värmen. Ett flertal gånger har mina krafter sinat och jag har rasat rakt ner i laminaten. Ett gubbigt landslide i glesbygd. Olycksfall i arbetet förekommer dessvärre. Det får man acceptera även om det är ett fenomen som bereder pappan viss smärta när det inträffar.

 

Men om jag mot alla fysikaliska lagar lyckas hålla mig på plats, om styrkan trots allt står mig bi, då ligger jag där med vidöppna ögon och funderar på ditt och datt. Låter tankarna fara som de vill. I sällsynta fall fladdrar en billyktas sken genom den nedrullade persiennen, men allt som oftast är det mörkt. Moheda bjuder inte sina medborgare något utsvävande nattliv. Endast den tunga andhämtningen från sängens övriga befolkning kan höras. Dova suckar och  försiktiga snarkningar vaggar mig till ro där jag ligger med halva kroppen utanför sängen och liknar Chile. Jag vet med mig att snart nog kommer krampen smygande och då far jag ofelbart i golvet med en kraftig duns. Men nog är det värt det ändå. Nog är det värt ett par rejäla och ömmande blåmärken att (om än under korta och fysiskt ansträngande perioder) få ta del av den mest unika och bästa värmekällan av dem alla, nämligen den som strömmar ur en överbefolkad och barnrik dubbelsäng.


Krönika: Farlig vinterlek.

 

Så här års är det är många som drar till fjälls. Där åks det på skidor och på andra platta ting som kallas "brädor". Ben bryts, hälsenor går av och hjärnceller lämnar sina kontor när coverband spelar upp till lustiger dans på tillställningar där svensken kastar sin blyghet i en gammal säck. Men glädjen till trots är det synnerligen farligt att befinna sig i snöiga backar. Det vet jag själv av ytterst bitter erfarenhet.

 

Under det sena åttiotalet hände det sig nämligen att vår klass var på friluftsdag i den lilla smålandsbacke som lockar mången hugad och amatörmässig alpinist i vintertid. Själv var jag inte alls intresserad av att utnyttja de snöiga förutsättningarna till Stenmarks-inspirerad verksamhet. Istället satt jag småsur, tunt jeansklädd och fastfrusen i en snödriva tillsammans med några likasinnade kamrater och försökte upprätthålla någon form av sedan länge flyktad värdighet. Ett tiotal meter bort visade sig emellertid min kompis Kristian (en denimrebell, som jag) helt oväntat bära på slumrande ambitioner inom fältet vintersport. Helt plötsligt stod han i backen med ett par lånade "Elan" på fötterna, redo att kasta sig utför den hiskeliga branten. Vi andra jeansklädda individer hann knappt uppfatta vad som var på väg att ske. Med gapande fågelholksmunnar såg vi hur Kristian lutade sig framåt och fick fart på den lånade utrustningen. Hastigheten ökade våldsamt och vi var just på väg att resa oss från vår exil i snöhögen för att ta upp en spontan applåd när vi insåg att Kristian för all del kunde åka rakt fram på ett nästan proffsigt vis, men att det dessvärre verkade vara skralt med kunskaper i att ta ut svängar i sidled. Kristian skrek. Vi skrek. Alla skrek, och hade det funnits risk för laviner i den snöfattiga småländska backen skulle sankt bernhardshundar och konjakskaggar varit behövliga inslag i den katastrof som utspelade sig rakt framför våra skräckslaget uppspärrade tonårsögon.

 

Kristian överlevde med en hårsmån. Vi följde spåren och halvvägs till Alvesta hittade vi honom där han stod och kramade livet ur en högrest tall. Skidor och pjäxor satt fortfarande som gjutna på hans värkande fötter, tårar hade frusit på hans genomskinligt vita kinder och tungan hängde som en köttig istapp mellan de blå läpparna. Det tog en halv termin innan alla leder tinat upp så pass att han kunde börja fungera någorlunda normalt igen.

 

Tag denna lilla berättelse som en svidande lärdom, medborgare. Undvik vintersport. Sälj era skidor. Bränn era brädor. Lås dörren i september och öppna den först när aprilsolen viskar ömma löften om snöfri vår. Lova mig det.


Krönika: Bikt i örtagård.


 

Jag och barnen satt på bänken under körsbärsträdet. Det var i början av juni och vår trädgård svämmade över av den blomsterprakt som är den första sommarmånadens absoluta signum. Fåglarna kvittrade, solen sken, de första getingarna flög yrvakna runt våra huvuden och det var gott att leva i en värld som tycktes bli grönare för var sekund som saktmodigt passerade. Vi satt där på bänken och jag försökte på olika vis roa mina ungar med de små verbala och fysiska utspel jag gärna praktiserar och som oftast mynnar ut i mängder av befriande skratt.

 

Nja... Nu överdriver jag. Så förbannat roligt är det nu inte när jag försöker skoja till det bland bekanta och obekanta, med det hör saken till att slänga sig med lite för bra självförtroende i de här sammanhangen. Skrattar man tillräckligt högt åt sina egna kvickheter överröstar man omgivningens tunga och uppgivna suckar och förblir lyckligt ovetande om hur tråkig man i själva verket är. Jag satt som sagt i vår trädgård, med tankarna långtifrån vardagens alla problem och gjorde mig redo att låta ännu en humoristisk bomb brisera när min son lutade sig mot sin äldre syster och viskade: ”Pappa är inte som en vanlig pappa, han är mer som ett barn som mamma måste ta hand om … han är lite som vi är.” Jag höjde genast mitt pekfinger och var på väg att barskt förmana pojken när det slog mig att den lille kanaljen till viss del hade rätt. Inte på så vis att deras mor måste byta blöjor på mig eller mata mig med smaklösa sörjor från små glasburkar, utan att jag mer är som ett barn i största allmänhet.

 

Jag blir nog aldrig vuxen i ordets rätta bemärkelse. Jag känner mig inte alls bekväm med den realitet som gör gällande att jag tillhör den övermogna delen av mänskligheten. Jag vandrar runt i min bubbla och blir förvånad varje gång det ligger en räkning i brevlådan som ska betalas. Av mig! Jag som är så liten! Och när det börjar talas om semesterresor blir jag glad och förväntansfull tills jag inser att det tydligen är jag som ska ordna med planering och alla praktiska detaljer. ”Men...”, mumlar jag med gråten i halsen, ”är det inte någon vuxen som ska ta ansvar för det här? Det måste väl finnas någon med fullständiga betyg och genomgången pubertet bakom sig som kan kliva fram i frågan?” Med det sagt vandrar jag ut i trädgården, sätter mig på bänken, samlar ungarna omkring mig och sedan skojar jag mig åter barnsligt glad. Där och då glömmer jag vardagens vedermödor samtidigt som jag oförsiktigt nog låter solen bränna sönder den flint som markerar att den barndom jag klamrar mig fast vid dessvärre har flytt sin kos för längesedan.


Krönika: Moster Märta.

 
 
 

Jag brukade få sova över hos min moster efter att mamma och pappa hade skilt sig. Pappa jobbade natt och eftersom inga andra lösningar fanns att tillgå ställde moster upp och gav mig tillfälligt husrum. Jag låg på en madrass på golvet och moster låg i en säng som var så hård och stum att min tioåriga kropp skrek av obehag när jag någon gång provade den. Det var svårt att somna där på golvet. Moster snarkade som ingen annan. Höga, utdragna snarkningar som emellanåt upphörde helt och som fick mig att hålla andan i skräckslagen väntan på att de skulle återupptas - för man visste inte, moster var lite till åren kommen och allt kunde hända, det hade jag läst mig till i min redan då hypokondriska jakt på olika sjukdomstillstånd. Men efter några sekunders ödesmättad tystnad drog så snarkningarna äntligen igång och jag kunde andas ut fram till det att nästa stillestånd inträffade minuten senare.

 

I sovrummet fanns en klocka. Ett gammalt väggur av det slag som slår i gonggongen både hel- och halvtimme och tickar ljudligt däremellan. Det var en magnifik symfoni som spelades upp för mig där i sängkammaren under nätter då jag egentligen skulle sova men istället låg vaken och räknade ändlösa sekunder. Jag funderade på hur länge en människa kunde vara utan luft och omkring mig vibrerade rummet av distinkta och okända ljud. Jag tyckte hemskt mycket om min moster och jag vet att hon tyckte mycket om mig. Ibland fick jag en puss på kinden. Pussen stacks och den luktade svagt av snus. "Hon rakar sig", påstod mamma med ett snett leende, "och snuset kan hon inte dölja fast hon försöker." Jag trodde henne och ändå inte.

 

I trappuppgången till mosters lägenhet fanns en ledstång som var alldeles len och blankpolerad efter många års användning. Jag brukade hålla i den och blunda hela vägen upp till det våningsplan där moster bodde. Först där släppte jag och öppnade ögonen. Det luktade gott i trappuppgången. På nedre botten låg en frisörsalong där det spelades dansbandsmusik och vägg i vägg låg en prydnadsbutik som hade stora porslinshundar i skyltfönstret. Jag ville verkligen ha en av de där hundarna. Särskilt den som föreställde en dalmatiner. Den såg nästan levande ut. Mosters tv hade roliga knappar som man bara behövde nudda för att byta kanal. Jag behövde inte trycka in dem som jag var tvungen att göra hemma. Hon hade alltid en skål med godis framme. Hon bakade kakor som smälte i munnen och till kakorna drack vi kaffe som hon kokade på spisen. Det godaste kaffe jag någonsin smakat. Jag saknar min moster. Jag saknar till och med ljudet av hennes farligt oregelbundna snarkningar.


Krönika: Glassig nöd.

 
Jag sitter på en av de färgsprakande soffor som står uppställda lite här och var i den överdimensionerade gallerian. Jämte mig sitter utsjasade själar som har tröttnat på shopping i affärer som lurar lönen av intet ont anande flanörer fortare än vad en testosteronladdad och bloddopad Johann Mühlegg tillryggalägger en femmil. Vi är en brokig skara människor som sitter där på soffan och blickar ut genom fönster som vetter mot det allt annat än upplyftande parkeringsområdet. Vi är en aning bleka och rödnästa. Andfådda och en smula uppgivna. Vi är som folk är mest när vardagskostymen hänger småskrynklig över slokande vinteraxlar. I mitt knä sitter dottern och försöker få i sig en glass som är rikligt preparerad med grovkornigt lakritsströssel. Det är en procedur där betoningen ligger på ”försöker”. Glassen rinner över bägarens kanter och med glassen följer strösslet och allt hamnar i mina kupade händer. Jag rycker i fickorna efter servetter som inte finns, och medan mina fingrar går på jakt efter föremål med uppsugningsförmåga påpekar dottern att hon minsann är kissnödig och genast måste få utlopp för sina naturliga behov. Det börjar forma sig till panik där på det färggranna sätet som är utplacerat för oss som känner att tillvaron i gallerian är lite stressande och pressande. 

 

Jag tittar upp från det lilla kaos som har skapats omkring mig och jag låter en bedjande blick glida över mina soffkamrater i hopp om att någon av dem ska komma till undsättning med ett papper eller två. De reagerar med att snabbt sänka hakan och försvinna in i uppslagna gratistidningar och mobilskärmar. Jag inser att här finns ingen hjälp att få. Samtliga håller bekväm distans till mina besvärligheter. Och det är väl egentligen inget märkligt med det. Inte heller i ett större perspektiv. Man har liksom nog med sig själv.

 

Det här med att vara människa och upprätthålla erforderlig fasad är ingen lätt uppgift. Dyra räkningar ska betalas, drygt arbete måste utföras så att dyra räkningar kan betalas, hem ska köpas och rustas upp för lånade pengar och nya bilar ska glänsa på uppfarten. Det är en stressande och pressande tillvaro i gallerian såväl som i samhället, inte tu tal om annat. Och när det höga priset för att framstå i respektabel dager väl är betalat finns varken ork eller kraft kvar att undsätta medmänniskor som har hamnat i nöd. Var och en får klara sig själv. Så är den moderna tidens självupptagna melodi orkestrerad, och jag, precis som de flesta andra, väljer sorgligt nog att nynna med i den mollstänkta refrängen trots att det gnisslar betänkligt i både öron och själ.    

    


Krönika: Ljudlig nostalgi.

 

 

Farbror Waldestål ligger i sängen med datorn i knät. Uppkrupen bland puffade kuddar och fluffiga täcken försöker han med tafflig pekfingervals nedteckna några fängslande rader att skicka till lokaltidningens redaktion. Det går trögt. Långa arbetsdagar har tagit ut sin rätt och den kreativa hjärnhalva som vanligtvis står honom bi verkar för dagen ha doppats i bedövande eter. Han stirrar i taket efter inspiration när ett ljud utifrån gatan tränger sig innanför sovrumsväggarna: ”TRRRRR...” Och igen: ”TRRRRR...” Omisskännligt. Ettrigt och intensivt. Från en moped. Fast lite dovare nu, för ungdomsmänniskan som leker ”Easy Rider” i glesbygd har tvingats peta i en lägre växel för att inte braka in i den bastanta betongsugga som står placerad vid slutet av återvändsgatan.

 

Ljud väcker minnen och minnen väcker nostalgi, och jag hamnar allt oftare i situationer där nostalgin tar rejäla nacksving och sedan vägrar släppa taget fastän jag tydligt visar att de intensiva tillbakablickarna framkallar andningssvårigheter. Det är en välsignad förbannelse, en lustfylld pina, och jag antar att det hela grundar sig i det faktum att jag inom loppet av ett år fyller fyrtio. Det är först nu som nostalgin verkligen börjar genomsyras av insikten i hur kort en levnad är och hur fort den tid man har blivit tilldelad rinner ut i intet.

 

”TRRRRR...” Det välbekanta ljudet från mopeder. Farbror Waldestål stirrar i taket och med ens är det 1987. Han är tretton och sitter på bänken utanför pappersaffären mitt i byn, den med fullständiga godisrättigheter och tvivelaktigt videofilmsutbud. Det är han, Mathias, Gunnar, Kristian, en Mathias till och med största sannolikhet även några Håkan och Anders som sitter där på bänken som är översållad av små bristfälliga poem som de och andra fjuniga och hormonstinna individer med möda karvat in med nycklar och pennknivar. "Adde was here" och "Puch Dakota fårever" är några av de mer rumsrena försöken till hällristningar i trä.


Novemberregnet ökar i styrka och på andra sidan vägen, på torget, tar någon skydd i telefonkiosken med den krossade rutan. ”TRRRRR...” Mopederna far kors och tvärs över gatan och de unga gossarna i stentvättade jeansjackor och trendriktiga hockeyfrillor pratar livligt vidare om sådant som pojkar i den åldern alltid har pratat om. De sitter där på bänken och slösar på vad i deras ögon verkar vara en outsinlig förmögenhet av världslig tid. 1987 är en evighet bort. Det känns som igår. Mopeden accelererar förbi betongsuggan vid slutet av återvändsgatan och farbror Waldestål börjar  hamra på tangenterna. Det är ändå fan vad tiden går.

 


Krönika: Testbild.

 
 
En tidig söndag satt jag i vår soffa och följde sömnigt ett av de morgonprogram som sänds ut till oss medborgare. En kavalkad av allehanda inslag passerade revy och det jobbades hårt för att få fram en lagom härlig stämning som skulle tilltala den allmänhet som satt vid platta tv-apparater och som så sakteliga försökte bryta sig ur nattens grepp. Det lagades mat som kallades "freeesch", det visades upp kläder som hängde oroväckande löst på pinnsmala modeller (vilka inte verkade ha fått njuta en ordentlig måltid sedan de gick i kommunal förskola). Det diskuterades inredningstips, film, musik och premiärer med välrenommerade prominenter ur olika skrån som i direktsändningens obarmhärtiga ljus ängsligt bevakade sina positioner som allvetande bedömare av landets vardagsestetiska och kulturella utbud.
 
Det var en torftig underhållning som bjöds mellan frukost och elvakaffe och jag var på väg att stänga av när min son uppenbarade sig i dörröppningen. Trött och rufsig stod han en stund och vajade på de för åldern karakteristiskt smala och kalvliknande benen innan han gick ut i köket och hämtade sig en tallrik fil. Han slog sig ner i soffan, han frågade vad jag tittade på och jag svarade att jag inte riktigt visste, men att jag antog att det var ett program där vuxna människor berättade för andra människor vad som var rätt och riktigt att tycka om. ”Det är väl ungefär som du gör när du säger att housemusik är uselt , pappa”, sa sonen och det var ju en högst berättigad iakttagelse att redovisa för den kritiske fadern som satt i soffan och raljerade över hur en liten klick människor är utsedda att agera smakråd åt en hel befolkning. 
 
Av någon anledning har vi ett oerhört behov av att låta andra människor diktera villkoren för hur våra liv ska levas: vi lagar samma ”freeescha” mat som tv-kockarna säger att vi ska göra, vi draperar oss i de textilier som modeoraklen påstår är en ren nödvändighet för att vi ska mäkta med att överleva just den årstiden, vi tittar på de filmer och lyssnar på den musik som ett fåtal recensenter anser att man bör uppskatta för att vara kvalitetsmedveten. Vi inreder våra hem i samma opersonliga och slätstrukna stil som inredningsmagasinen förespråkar och som grannen redan har gjort. Ja, alla utom jag då, förstås. Jag är min egen kompass och låter mig inte ledas längsmed någon upplogad fåra. Skulle aldrig falla mig in. Flockmentaliteten är så djupt rotad. Vi tillbringar stor del av vaken tid med att vrida och vända på oss själva för att passa in. Vad jag ska äta ikväll, undrar ni? Vet inte riktigt än, känner mig lite osäker i just den frågan, måste kolla med Per Morberg först.

Krönika.

 
 

Söndag i början av oktober. Regn mot rutan och mörker som trycker sig in i varje por. En surrande luftvärmepump. Knäppande element och en ensam fluga som stöter sig trött mot köksfönstret. Den fasettögda överlevaren har överlevt sig själv, men om det är den ovetande där den kämpar sin meningslösa kamp mot genomskinligt glas. Sommaren försvinner i backspegeln. Minnet av evighetslånga junidagar ter sig allt otydligare i konturerna när kalla höstmorgnar ger frost och rykande andedräkt då den svullna gubbnäsan motvilligt sticks utanför dörren.

 

Flugan stöter oförtrutet vidare och jag står och steker köttbullar. Det stänker på händer och armar. Det svider. Fläkten rasslar olycksbådande. Jag skakar stekpannan och en stor droppe fett lösgör sig från det välsmakande sällskapet i pannan och landar på mina nyinköpta byxor. Den landar mjukt och sprider omedelbart ut sig till en taggig blomma som kommer att ge tvättmaskinen en rejäl match. Köket sjuder av liv. Ungarna jagar varandra genom rummen. Det skriks, det bråkas och det bjuds på glosor som skulle få den mest verbala borstbindare att rodna blygt. Sambon plockar tvätt och är mitt uppe i det krävande projekt som i förlängningen leder till att det vilda kavalleri - som just håller på att utsätta tv-rummet för den brända jordens taktik – under måndagsmorgonen kan inta sina läroanstalter iförda rena persedlar och blänkande tandrader.

 

Mitt i allt det här börjar tankarna fara. De vanliga. De som jag brukar ägna mig åt när mitt understundom oroliga sinne får fritt spelrum. Förebråelser. Varför fullföljde jag inte mina studier? Jag kunde ha blivit något. Följt av ett kanske. Ett försiktigt möjligtvis. Alternativa vägval fladdrar förbi. Saknad. Mamma och pappa. Ständigt närvarande. Sorgen som en glödgad krok i köttet. Tänker på fotot jag hittade. Äldsta dottern när hon var fem. Leende i hallen. I januari fyller hon fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Hypokondrin. Rädslan för att dö. Rädslan för att inte få vara här när barnen växer upp. Pappas tidiga infarkt spökar. Ett lite förhöjt blodtryck kastar vedträn på den sprakande oroshärden. Vad som helst kan hända och händer. Nästa år fyller jag fyrtio. Nyss var jag fjorton. Tiden går för fort. Alldeles för fort. Ett skrik hejdar de galopperande tankegångarna. Yngsta dottern har ramlat. Hon gråter. Hon sätter sig i mitt knä, mitt på fettfläcken som ser ut som blomma. Jag tröstar henne. Hon viskar ”jag älskar dig, pappa”. Och på en söndag, i början av kalla och ogästvänliga oktober, blir jag varm i hela kroppen och skjuter tacksamt alla grubblerier åt sidan.    



(Publicerad i Smålandsposten)  


Fräck fredag.

Det här åt jag när jag kom hem från arbetet. Burksoppa. Gulasch. Oerhört äcklig. Inte ens katten förmådde uppskatta sörjan. Han spottade ut den och fräste ilsket. Detta till trots tänker jag frysa in och äta den vid ett senare tillfälle. Naturligtvis. Jag är smålänning. Fruktansvärt snål. Min snålhet är äckligare än den vidriga gulaschen.
Tack. 


Jag har precis avslutat två veckors skiftarbete. Långa kvällar och tidiga morgnar om vartannat. Det har varit mycket tråkigt. En pina utan ände, vad det understundom verkade. Och trots att mina arbetskamrater Carl och Mikael (duktiga, raska och vackra pojkar med osedvanligt spring i sina hjulbenta glesbygdsspiror) drog det tunga lasset och gjorde sitt absolut yttersta för att skapa trevnad i bullrig och påver miljö så lyckades de inte med konststycket att fullt ut övertyga den utmattade humanisten i skavande blåkläder om arbetets inneboende förträfflighet. Jag kunde liksom icke förmå mig att glädjas över alla de förädlade träprodukter som passerade oändlig revy framför mina vattniga och svullna ögon.
 
Det är icke bra för pojkar (gubbar) med dåligt sömnsinne att vrida och vända på dygn på ett vis som inte ens den värsta rumlare mäktar med ens under ett efterlängtat besök på karnevalen i Rio. Min trötthet har slagit alla tidigare rekord och min päronformade lekamen har kroknat ännu en bit på väg mot 90 graders vinkel. Det svartnar framför ögonen och livet ter sig hopplöst att leva. Sängliggande med förhoppning om att hålla basala kroppsfunktioner i någorlunda fas med vad som i medicinska sammanhang brukar betraktas som koma.    

Men nu har vi alltså helg och det innebär glädje och gamman! Nu kastar vi våra sorger i en gammal säck! Vi tar på oss tyrolerhatten och sjunger käcka sånger samtidigt som vi vandrar i raka och täta familjeled över daggstänkta klintaberg! Ja, jävlar vad vi gör saltomortaler och trycker de vassa klackarna i taket!

Nja...inte riktigt, kanske. Det är väl lite återhållsammare än så. Lite försiktigare steg på väg mot fredagkvällens fullbordan. Man är inte tjugo längre. Långt därifrån. Men även om inte kroppen lyssnar på hjärnans uppfordrande signaler om att sätta slipsen i pannan och dansa latinska danser med torson bar, så finns det ändå, någonstans, en from förhoppning att kvällen åtminstone kommer att erbjuda några små tillfällen då jag känner mig manad att flaxa mina extremiteter i glädjefyllda rörelser av stillsamt yvig karaktär. Och blir det inte på det viset, så får vi väl rätt acceptera det. Ty i morgon är det lördag och trots att jag antagligen kommer att ligga likstel till långt in på dagen anar jag mikroskopiska möjligheter att den värkbrutna kroppen framåt småtimmarna mjukas upp så pass att helgen lik(?)väl kan komma att räddas om så bara för ett ögonblick.

Hoppet är det sista som överger en utmattad och modfälld farbror i glesaste glesbygd.

Nedan följer ett sömnigt kollage som påvisar faran med att beröva sig själv nattlig vila.
 
Håll till godo.
 

Här har jag somnat vid min pärlplatta. Det blev ett himla, himla fint mönster på kinden.

Under kvällsvarden nickade jag till i tagliatellen. Det var kladdigt.

Slutligen fick jag besök av John Blund när jag skulle till att frisera mig en smula. Det blev inte så fint, men annorlunda behöver inte per automatik vara dåligt. Jag har en förmåga att låta min inre skönhet skina igenom den mest motbjudande fasad. 

Sådeså.

Kram.

Styrkekram.

Tack. 

Med vänlig hälsning från farbror Jonas.

En härlig bildkavalkad i vårens famn.

Våren! Äntligen är hon här! Som vi har väntat bak julgardiner mellan svårartade förkylningar och ångestfyllda kräksjukeattacker! Men nu, nu står vi inför fullbordat faktum - hon är här, den efterlängtade! 

Jonas Waldestål vore inte just Jonas Waldestål om han inte omedelbart tog detta rara tillfälle i akt. Efter det morgonskift som med kuslig effektivitet sugit all livslust ur min smått korpulenta kropp och som definitivt förvandlat mitt rosiga anlete till ett kritvitt bevis på att sömnbrist är ett dödligt verkande gift, fann jag mig vandrande runt i min kuperade trädgård i akt och mening att söka vårtecken varhelst jag dem kunde finna. Jag var glad (lögn), jag var någorlunda fri från hemorrojder (sant) och jag bar samma kläder som jag burit sedan 2009 (en tragisk sanning utan modifikation).

För att fatta det kort så var det en magisk (och dessvärre även en smula dramatisk) eftermiddag som utspelade sig under granar och takåsar i glesaste glesbygd. Jag har svårt att sammanfatta händelseförloppet i ord så därför har jag tagit hjälp av min ekvilibristiska fotokonst för att tydliggöra förhållandena.  


Här har jag precis kommit ut i vårsolen. Jag kisar lite finurligt där jag sitter i min obeskrivligt vackra vardagsmundering. Saven stiger hos både kvinnor och män. Vilken karl. Så himla, himla fin.



Jag tar en promenad på mina ägor och hittar en söt blomma. En lila (blommor är inte min starka sida) och jag kan naturligtvis inte motstå att sniffa lite på detta väldoftande mirakel. Mys. Härligt! Fantastiskt! 


Som den händiga kille jag är börjar jag nästan med ens peka ut de renoveringsobjekt som kommer att uppsluka större delen av min sommar och i detta fall handlar det om ett takbyte på altanen. Jag är mycket förväntansfull.


Dessvärre inser jag relativt fort att jag inte alls är händig, jag är en klåpare med tummen mitt i hand och den tingest som väger tungt i min högra hand är mig i själva verket fullständigt främmande.


Jag blir fruktansvärt besviken eftersom alla mina planer och drömmar plötsligt ter sig ouppnåeliga. Jag lägger mitt skäggiga och bleka aniskte i min bebislena hand och sedan gråter jag bittra tårar samtidigt som jag skriker: "Varför ska det drabba just mig! Varför!"


Då insikten om min oförmåga drabbar mig som ett hammarslag (?!) inträder ett visst mått av galenskap och jag får för mig att jag är modell för någon större kedja som säljer kläder eller andra kommersiellt gångbara ting. 


Jag poserar vidare i mina ohyggligt ful...fina kläder och det bär sig inte bättre än att äldsta dottern uppmärksammar mitt sammanbrott från köksfönstret. För att undvika skvaller och grannars nyfikna ögon... 


...kastar hon sig ut och försöker med våld avbryta min pinsamma föreställning. Jag blir överrumplad och kämpar för att göra mig fri, men i mitt förvirrade tillstånd tar jag några snedsteg och faller snart offer för hennes imponerade styrka och med en kliniskt utförd bensax...


...kastar hon mig i backen under buller och bång. Det hela är mycket olyckligt. Olyckligt och oförlåtligt. Allt detta på grund av att jag drabbades av vårrusiga känslostormar och i en närmast narkotisk berusning trodde mig kunna hantera allehanda underliga verktyg. Ack ve! Det är synd om Jonas Waldestål!  

Nåväl. Här har hon kopplat ett fast grepp om min arm i väntan på att utbildad personal kommer till undsättning. Tvångströja och åtskilliga lugnade medel senare mår jag faktiskt riktigt bra. Cellen är fin, maten är smakrik och permission infaller om ett halvår. Renovering är uppskjuten på obestämd tid Kunde inte ha det bättre! 

Underbart!

Tack! Amen!
 
Ha det gott!




 

Moheda i ruiner.

Mohedas Skid Row. Baksidan av idyllen. Glesbygd i upplösning.

Här lurar faror bland sönderfallande industrilokaler och bland de ljusskygga individer som befolkar dem.

En gång, innan kapitalet tog sin hand ifrån verksamheten, var det ett blomstrande kvarter där nybyggaranda och utvecklingslusta var de ledord som människor här närmast slaviskt levde efter. En orubblig framtidstro genomsyrade allt och alla. Inget kunde gå fel. Allt skulle vara för evigt. Men något gick fel. Den hand som hade försett invånarna med det bränsle, den värme och den skugga som höll dem vid liv drogs plötsligt undan. Det som tidigare varit givet var som bortblåst. En orkan hade dragit fram. Allt som återstod var kaos, hunger och våldsam desperation. Kvarteret dog. Dess invånare blev levande döda.

Nu är kvarteret en stenöken mitt i den glesbygd i vilken det en gång var ett nav.

Ruinerna sjunker allt djupare ner i den småländska myllan. Knajjjjkare lurar i buskarna. Gamla strejkbrytare byter fotbollsbilder i vattenfyllda källare. Frikyrkopredikanter står i trånga prång och läser högt ur barnlitteratur från sjuttiotalet. Kommunpolitiker bränner sina lätt förvärvade pensioner på den flippermaskin som blev kvar i ett fuktigt omklädningsrum beläget en meter under mark.

Det är en mörk plats. Det är ond plats. Det är en plats där fredagsmys inte förekommer.

Akta er för gamla Ullmans!! Akta er!!

AKTA ER!!

Tack.



Återhållsam dans och hysteriskt wailande.



Här sitter jag något otippat och lyssnar på "I Want You Back" med Jackson 5. Svingar min plufsiga överkropp till höger och vänster i ett upphackat mönster som inte kan kallas för rytm ens om den som bedömer saken är utsänd av FN och enbart går i överslätande, demokratiska tankar. Den finns inte i mig, rytmen. Det är hackigt och motbjudande. Det är som om ett motordrivet fordon (kan jag tänka mig, vet inte, har egentligen ingen aning, är ute på oerhört tunn is i min liknelse här) fått fel bensin i sin lilla tank. Då blir det väl en oönskad reaktion, motstånd och stötvisa rörelser? Visst blir det väl så? Ni som begriper er på tändstift och kolvar vet säkert med er att jag inte fullständigt är ute och seglar i det blå, ni övriga får helt enkelt ta mig på orden. Ni får vackert inbilla er att jag vet vad jag talar om trots att jag inte har den blekaste aning.
 
Jo, men så är det alldeles säkert. Ingen mening att fundera mer på den saken. Jag är som ett bensindrivet vrålåk med diesel i tanken. Relativt målande beskrivning. Inte så tokigt, ändå. De få gånger som jag mot bättre vetande försökt röra mig till lite schysst (eller oschysst) musik har jag pinsamt nog hamnat i ett tillstånd av total förnedring. Som tur väl är det här något som jag nästan uteslutande har hållit för mig själv. Jag dansar aldrig offentligt, har aldrig gjort, inte ens under rusdryckers påverkan. Jag är oerhört tacksam över att jag inte intog dansgolv och utförde egenhändigt ihopknåpade ritualer i min ungdom. Det hade varit en fruktansvärt skrämmande upplevelse för alla de stackars medmänniskor som klätt upp sig, betalat dyrt inträde och gjort sig stora och ogrundade förhoppningar om en trevlig kväll.
 
Nä, dansar det gör jag inte. Det får ni mig inte till. Det är för hundar och militärer som min älskade, salige pappa alltid sa. Nu gillade han ju att dansa så det var inte rörande just dans som han uttryckte sig så mustigt, men han gjorde det gärna om mycket annat. Det är sunt att ha distans till saker och ting som anses människovärdigt i den stora allmänhetens ögon. Det är det. Det gäller att betrakta sin samtid och dess åthävor med kritiska ögon. Sannerligen är det så. Nä, dansa det får ni mig aldrig till. Under inga som helst omständigheter. Icke, sa den motsträvige och insiktsfulle Nicke.

Däremot har jag börjat waila. Jag wailar hela tiden. När som helst och i alla sammanhang. Det har faktiskt gått så långt att jag har slutat prata. Jo, jag pratar, men jag säger det jag vill säga i toner som är anfrätta av ett hysteriskt wailande. Kan inte sluta waila. Vill inte sluta waila. Vill jag dig något så säger jag det med en härlig wail. Det kan bli en smula underlig stämning i den lokala ICA-butiken när jag dundrar igång en episk vandring mellan oktaverna vid fruktdisken i syfte att fråga personalen huruvida frukten är färsk och saftig och därmed värd det tiltagna priset:

"ÄäÄÄäÄäÄÄÄäÄEeeeEEeEEEE FFFFRRRUAUAUAUAUAIIIIAAAAkkkkkteÄÄEÄÄAUUN SAAAAIIIIIIIIIUUUUFFFFTIIIIIIIIIIIIAAIAIIIIIUUG IDDAAAAAIIIIIIIIg, YYYYYYYVOOOOOONEEE?

Inledningsvis brukar de titta konstigt på mig, men när jag går upp i slutklämmens crescendo är det inte ett öga torrt i butiken. Jag sjunger så himla, himla fint. Wail i glesbygd. Jag är något av en profet i min lilla hemby. Jodå, så är det. 

Fan tro't.

Men dansar det gör jag icke. ICKE!

Sådeså.

Jag svamlar. Jag är mycket trött. Jobbar skift. Förlåt mig.

Tack. 


Allt förändras.

 

Ibland tar jag en liten promenad. En sådan där spontan utflykt till fots som man då och då behagar ge sig ut på oavsett om man bor i stad eller glesbygd. Jag tycker om att promenera. Ofta är jag bångstyrig och motvillig när förslaget kommer på tal. ”Jobbigt”, säger jag till mig själv. ”Orkar inte”, fortsätter jag och anlägger en butter min. Men så fort jag fått på mig rätt klädsel och kommit ut på de vägar jag känner så väl försvinner all motvilja raskt.

 

Jag går nästan alltid samma runda. Ner mot centrum, genom gångtunneln, förbi mammas och pappas gamla lägenheter. Jag tittar upp mot deras fönster när jag passerar. Andra blommor, andra gardiner och andra människor som rör sig där inne. Människor jag inte känner lever nu sina liv på de kvadratmeter som förut var mig så bekanta. Allt förändras. Jag går över torget, viker in på kyrkogården och stannar till vid mammas och pappas gravar. Jag pratar lite med dem. Berättar vad jag har gjort sedan sist, säger att barnen mår bra och talar om att vi saknar dem mer än någonsin. Ibland gråter jag en skvätt. Beroende på årstid sopar jag bort snö eller löv från stenarna innan jag går vidare. Allt förändras. Årstider kommer och går. Människor lever och dör.

 

På många av gravstenarna ser jag namn som jag känner igen. Hela den generation som min mamma och pappa tillhörde är på väg att försvinna. Det är en märklig och skrämmande tanke att tänka och det är en märklig och skrämmande känsla att uppleva när man vandrar genom sitt glesbygdssamhälle och tittar i fönster till hus som man en gång bodde i eller kände ägarna till. Eller kände och kände, snarare som mamma och pappa kände, men jag var ju för det mesta med på ett hörn. Fick en karamell om jag hade tur, svarade blygt på tilltal om det ställdes någon fråga. Många av de personer vi brukade stanna och prata med är borta. Nisse som pappa alltid skojade med i affären. Evert med den pionröda näsan och det bullrande skrattet. Ulla på sin cykel.

 

Så många röster har tystnat. Mammas och pappas likaså. När jag var yngre kunde jag vandra runt länge på kyrkogården. Jag jämförde årtal och jag diktade ihop historier om alla de anonyma människor som låg där. Nu är det inte så trivsamt längre. Alltför många av namnen bär ansikten jag känner igen. De talar med röster jag själv har hört. Det sträcks fram karameller jag inte kan greppa, men som jag fortfarande kan känna smaken av. Allt förändras, hinner jag tänka innan jag lämnar kyrkogården och fortsätter min promenad med det förlutna tätt i hälarna och med en stark förnimmelse av ”Kungen av Danmark” på tungan.

(Publicerad i Smålandsposten)

 


Novembertankar.

Den 14:e augusti 2007 fick min dotter diabetes, den 18:e dog min pappa. Det var en jävla månad.


Pappas bortgång var väntad men outtalad. Dold bakom en bedräglig strimma hopp som lurat oss långt längre än vi ville och kunde erkänna. Dotterns diabetes var en chock utan förmildrande omständigheter. Min älskade pappa var borta och bedövad av insikten och förgiftad av den skarpa sjukhusdoften gick jag vilse bland vita väggar, korridorer, kulvertar och rum som alla liknade varandra; alltmedan en sjuårig liten flicka kämpade mot det okända och hemska som slagit rot i hennes kropp. Hennes mamma var där. Hon var där på barnavdelningen och var så fantastisk som bara hon kan vara. En klippa utan sprickor, stabil nog att stå emot vad som helst. Det var hos henne vi sökte tröst och skydd. 

Det är tre år sedan nu. Vi har lärt oss att leva med sjukdomen. Det är det man måste göra. Man måste lära sig leva med något som så totalt omkullkastar vardagen, något som sprättar upp alla invanda mönster. Tanken på att mitt barn bär på en kronisk sjukdom som leder till döden om den går obehandlad skrämmer mig bortom all sans och vett. Vissa nätter drunknar jag i rädsla för alla komplikationer, för allt som kan tillstöta om det oförutsedda inträffar. Det är en lömsk sjukdom. Man kan aldrig släppa uppmärksamheten. Rutiner måste följas. Den finns med hela tiden. Dygnet runt. Aldrig någon vila från den förrädiske Herr Diabetes. 

Ibland undrar jag vad hon tänker på när hon tittar rakt framför sig med mina gröna ögon. Hon är lik mig till sinnet. Blyg. Grubblande. Introvert. Funderar sönder det som borde vara självklart. Lägger pussel med livet på ett sätt som inte borde ligga en tioåring till last. Jag önskar att jag kunde hitta de rätta orden, den magiska formel som förklarar varför just hon blev drabbad. Jag önskar att min hand på hennes kind kunde få allt att bli bra igen. Men så fungerar det inte i livet, bara i de sagor hon redan förlorat intresse för. Puberteten lurar runt hörnet. Hennes pappa har nog märkt tendenser. Hans närvaro är inte lika önskvärd som den en gång var. Han är pinsam i varje rörelse trots alla sina goda föresatser. Pappa ser och pappa förstår, fastän motvilligt så förstår han. 

Trots alla farhågor så vet jag att hon kommer att klara allt. Det finns inga gränser. Hon är intelligent, temperamentsfull och begåvad med ett utseende som får mig att överväga ett faderskapstest. Inget kommer att stoppa henne. Min fina dotter. Min modiga, fina dotter. 
Ikväll när alla andra sover pussar jag min vackra äldsta dotter god natt och önskar hennes förbannade diabetes åt helvete.

Jag älskar dig Sofie.
Pappa.

(Publicerad i Smålandsposten)


Barskrapad börs.



 

De stora högtiderna är över och nu står jag här på andra sidan nyåret och stirrar ner i en tom börs. Barskrapad så när som på en oanvändbar femtioöring som jag glömde växla in innan dess magra värde gick till historien. Ja, nu kanske inte en femtioöring varit mäktig nog att vända kassaflödet i positiv riktning, men många små bäckar leder såsmåningom till en å eller någon annan större vattenansamling med kraft och rörelse i. Det har jag både hört och läst i sammanhang och publikationer jag tappat namnet på.

Den bortglömda femtioöringen kunde möjligen (om jag haft förmåga att agera utefter Stenbeckfigurers kompromisslösa aptit på tillgångar) ha växt till en betydande förmögenhet. En aktieportfölj i världsklass som med sin ekonomiska tyngd kunde givit förvaltaren dispens att oblygt röra sig bland rik nobless utan att den botoxbesprutade societeten hade behövt plocka fram skämskuddarna av sammet. En raggig glesbygdskatt med tacoflott i mungiporna bland alla välekiperade hermeliner och vackert skurna snittar. Det hade sannerligen varit en syn för dödliga själar och levnadströtta gudar.

Nä, nu drömmer jag. Tillskriver min lilla femtioöring på tok för stor potential. Men det är väl så det blir när man gör bokslut över månaden december. Det är en smärtsam process att ta sig igenom. Man griper efter varje halmstrå som kan leda till välbehövlig verklighetsflykt. Ni vet hur det är när man har dragit ut på det oundvikliga lite för länge. Man plockar fram bankdosan, man sätter sig vid datorn och loggar in på kontot med händer som skälver av nervositet. Man svettas ymnigt och sväljer hårt. Man trycker fram saldot och man faller i gråt. Slutligen kastar man sig handlöst på marken och slår nävarna i golvet som ett tillspillogivet barn. Finns inte annat att göra. Det kostar på att leva efter svulstiga traditioner och under det förkrossande hårda trycket av ett modernt samhälles eskalerande prylbehov.

Det här självutplånande vanvettet måste naturligtvis få ett slut. Något annat är otänkbart. Så, ni förstår att nu har jag talat med både sambo och barn. Jag har förklarat att nästa jul blir det helt ändrade förutsättningar. Bort med skinkor och gran. Bort med frestelser och tomtar. Bort med klappar och paket. Inga nyårsmiddagar eller raketer så långt ögat når. Vi ska istället fira ett fullständigt asketiskt jul och nyår utan krimskrams och grannlåt. Vi ska späka våra kroppar och sinnen till fromma för framtida moral och ekonomi. Ja, alla i familjen utom jag. Själv tänkte jag åka till Bahamas. Något litet måste man väl ändå i himmelens namn få unna sig i jultid? Fattas bara annat!





(Publicerad i Smålandsposten)

 


bloglovin

Om

Min profilbild

Jonas

En medelålders fyrabarnsfar som förtvivlat söker riktning i en tillvaro han egentligen inte alls förstår sig på.

RSS 2.0